Måste gå
när det blånar.
Drivis. Skare.

Hör ljud.

Rop. Många. Vatten. Fruset. Himmel.
Och sen vinden.
Den drar med sig allt i vågor.
Böljor i snön.
Även mig.

Björken. Len mot hand.
Isfrusen. Kristall.
Kringelstigar i djupsnön.
Hitta varandra igen.

Stenbumling och klippforsar.
Frusen sjö.

Mörkret hinner inte fram.

Fjällen är många kroppar.
Man går där.
Korsar snöbryggor och mummelberg.
De bebabblar mig.

Säger till på skarpen
om hur jag skall förfara med tanken.

Finns inga sannare.

Jag rör mig hellre på myren.
Smyger i det låga.

Men ibland måste jag.

Närmas.
Av de väldiga bergbumlingarna.

Och aldrig är de tysta.