Natten husbilen var så fylld av ljud. Gräset. Vinden. Ösregnet. Tillplattat berg, smält och processat var mitt tak. Aluminium? Är taket i ett hem på hjul gjort av aluminium. Regnet. Dånet. Som en fors från himmelen. Visste inte att regn väsnas. Bor i utomhuset.

Det knattrade. Trummade. Hamrade. Men genom fönstret såg jag dimpärlor. Jag såg regndroppar rinna över husbilens rutor. Stilla. Vackra. I min kabyss dån. Hade inte hört talas om regntrumman. Husbilens egen himmelsorkester. Karossen som virveltrumma.

Som hällregnet i Gambia jag hört talas om
men aldrig erfarit.
Förstod jag måste täcka kupan med mossa.
Mitt tak.
Dugget ute var ju som dimpärlor.
Inte alls som de myller av ljudrollader
som la sig över min säng.

Jag kröp ut och upp i ett träd.
Dinglade. Med fot och knä.

Naken på en pinne.
Högt upp bland grenar.

Fåglar frågade vem jag var.
Satte sig på mina bröst.
Min nästipp och hjässa.
En på ena axeln.
En på andra.

Hugin sa den mörkaste av de tu.
Munin sa den andra.
Vi talade om väder och vindar,
bu och bä,
nickade artigt och sen blev det morgon.

Så var det mitt första dygn i utomhuset. Jag fick ro, vänner och en trädgård jag inte trodde fanns. Klev vidare i mossan och somnade på en sten. Varm häll mot kinden, mjuk dimma i ögonbrynet och en stig jag skulle välja att utforska så fort det blev dag. Älgarna tog den, rådjuren med. Och räven . Såg hennes bo. Ett gryt i bland gröna stjärnor. Mossa, lavar och gammelrot. Min husbils trädgård.