Inlägg

Mohamad Kheir Alaliwid – sagoberättaren

Mohamad Kheir Alaliwis svensk-syriska teatergrupp Freden i Helsingborg

Han ser mig in i ögonen; vi lever och ingen kan ta ifrån mig mitt minne. Jag har ännu kraften att skriva och skapa.

Teater Freden
Mohamad Kheir Alaliwis teatergrupp
Mohamad Kheir Alaliwis Teater Freden
Mohamad Kheir Alaliwis teatergrupp i Helsingborg
Malin och Mohammed berättar tillsammans.

Havet slukade allt jag skrivit. Det var dödens resa. Flykten. Vi kunde inte stanna. Många föll i vattnet men men vi klarade oss. Smugglarna slängde mina sista manus över bord.

Jag förlorade allt jag skapat. 

I Syrien berättade han en saga om dagen på radion och var en välkänd röst för alla barn. Han var en ständigt anlitad regissör och författare.

Här i Sverige måste han erövra dagen, varenda ord och stavelse. Han måste möta ett nytt land, ett språk, ett helt nytt liv. Lära sig att säga hej och nicka på nytt.

Jag möter Mohamad Kheir Alaliwi – från Damaskus magiska gränder.  En oerhört kraftfull konstnär, full av iver och hopp i ett höststormande Helsingborg.

Han tar min hand och ser mig in i ögonen; vi lever och ingen kan ta ifrån mig mitt minne. Jag har ännu kraften att skriva och skapa.

Jag bjöds in på Teater Fredens repetitioner. En svensk-syrisk teater som Mohamad Kheir Alaliwi startat i Helsingborg.

Utan att jag vet ordet av ropas jag upp på scenen tillsammans med skådespelarna och får berätta parallellt medan tolken viskar översättningar i mitt öra.

Jag ropar ut orden som gråts på ett språk helt främmande för mig. Men jag förstår smärtan, ingen kan undgå den –  jag hör förtvivan och blir en länk emellan improvisation och poesi.

Alla här inne i lokalen är flyktingar. Alla skådespelar. Alla berättar..

Mohamad Kheir Alaliwi  flydde med hela sin familj till Sverige år 2014 från Syrien och jag möter hans dotter Lama och barnbarn.

Hur gör de för att bära livet vidare med sån oerhörd kraft?

Jag vill aldrig mer klaga. Inte på nånting alls.

Mohamad Kheir Alaliwis

Lama Alaliwi, Mohamad Kheirs dotter, regisserar mig för att jag ska förstå nyanserna i orden. Berättelsen rymmer tusen ord för saknad. Hennes händer och ögon  formar det jag skall säga. Vi står i varandras ord, famlar, fångar och förstår.

Mohamad Kheir Alaliwis teatergrupp

Kan skådespelarna här berätta sin smärtsamma historia så kan vi här som har turen att leva utan krigets fasor göra exakt vad vi vill. Hela teatergruppen känns som  ett gemensamt hjärta som sjunger mitt sinne fullt av fåglar.

Mohamad Kheir Alaliwi är en man fylld av  sagor och legender – det är få jag mött med hans energi. En man som ger alla bränsle att lysa.

Manusförfattaren och regissören Mohamad Kheir Alaliwi på besök Ombord på Världens Minsta Kulturhus. Malins Skinnar inspirerades och hoppas kunna skapa sagor tillsammans i framtiden.

Kheir Alaliwi – från Damaskus magiska gränder.  Med kraft inspirerar han  konstnärer och ger oss alla  iver och hopp.

Mohamad Kheir Alaliwis Syrien

Mohamad Kheir Alaliwis Teatergrupp Freden  följde sedan med ut till studion i husbilen. Världens Minsta Kulturhus är väldigt litet men rymmer många! De berättelser jag fick höra  berörde mig djupt in i själen.

Tack alla för att jag fick vara med och tack för  kraft och levnadsmod.

Malins husbil rymmer en hel teatergrupp.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Vi är bara födda – Hälsingland

Husbil under karlavagnen

De var sammanbitna. Allvarliga. Som oroliga till gränsen tömda av kraftansträngningen att försöka leva ungt och sorglöst. Vara trevlig och integrerad trots tickande panik.

Höstlöv

Vi är bara födda
Mitt i sekunden med tur.
Jag studerar migration och är mitt i den. Läser om änkor som lyckades sälja djur och gå ombord. Fara till Amerikat. Det kan inte varit lätt. Det är inte enkelt nu ens. Utan språk och världsvana.

Jag har suttit med en kinesisk pojke hela kvällen. Vi talade om livet, stavning och framtiden på ett hak i byn.

Han skulle bygga sig en fyra våningar hög resturang. Och han sa att man hörde skillnad på R och L med öronen. Så visade han mig hur bokstäverna ser ut på min servett och undrade om även jag kunde bokstäver. Sen hämtade han stolt mitt kaffe och frågade om jag tog socker. Bar koppen som en skatt och kom åter.

– Ville hålla honom i knä och tala om drömmar.

Vi kom fram till att de var praktiska – drömmarna – för man kunde ju göra vad man ville – i dem och med dem. Sen var han upptagen av att sprattla på soffan och sa att han var sju fast fröken just fyllt fyrtiofem.

Dörren öppnades

Till samma resturang anlände trenne familjer med tre unga flyktingpojkar. De ensamkommande var artiga. Tysta och lågmälda.

Jag minns min egen första resa. Att inte veta hur jag borde bete mig. Rädslan att göra fel. Sneglande blickar för att härma. Jag hade bara åkt till Finland med föräldrar hängande på telefon för att kolla så allt gick bra. Jag hade gåvor att ge och färdiga biljetter. En taxi som väntade och en buss med snäll chaufför. Men ändå var det osäkert.

Vem hämtar de tysta nu. Vem härmar de? De unga som livrädda lämnat. Tänk att fara till andra sidan jorden och vänta på beskedet. Allena.

Allena. Allena. Allena. Jag blir galen av sorg och vånda. Tack alla som bistår dem.

De var sammanbitna. Allvarliga. Som oroliga till gränsen tömda, av kraftansträngningen att försöka leva, likt ung och sorglös. Vara trevlig och integrerad trots tickande panik.

Husbil under karlavagnen

Deras fosterföräldrar skojade

Talade om hockey, Ikea och sommarplaner. Snälla ord och skämtande mummel. Starka vuxna som gör sitt bästa trots stress och fix med livets vedermödor.

Dessa starka vuxna var yngre än mig. Nya på jorden men villiga ge av sin tid – att försöka. Familjebyggarna – deras engagemang vill jag verkligen hylla.

De gör vårt viktigaste just nu.

– Stöttar.

Jag betalade och gick till butiken för att handla. Kom hem med påsen full. Av ekologiskt. Av nyttigt.

Undrade hur mycket nyttigt man måste äta egentligen.

Plast, burkar och kyldiskar.

Såg mitt hus på en älvbrinken.

Den lilla stugan på fyra hjul. Mitt mobila torp. Passerade jordkällaren jag inte behövde. Passerade Hälsingegården med emigranthistorier. Passerade bron över flottareleden. Mindes legenden om mannen som sjönk men kom upp igen. Går mellan historia och verklighet, tolkningar och misstag, hopp och härlighet med bostaden med mig.

Ingen av våra anfäder jag berättar om skulle begripit hur jag lever. Ingen nykommen med längtan efter hembygd skulle förstå mitt val.

Men för mig är det bra för jag orkar ta in. Orkar se, fråga och bry mig.

Med husbilen färdas jag vidare. Bor så litet att jag vågar titta ut.

Av Malin Skinnar

Familjebyggarna – deras engagemang vill jag verkligen hylla. De gör vårt viktigaste just nu.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Välja frihet för gemensam utveckling – Slovakien

Slovakien - en teckning av Malin Skinnar

Vi är alla spillror ur tid – inte en nation. Vi är tidens skapelser som klamrar oss fast vid vårt förflutna därför att vi tror att det är vårt varande.

Liten gård i Slovakien

– Det var i ditt land jag för första gången upplevde valmöjligheten.

Vi var på Sverigebesök i tre dagar. Min mamma var lärare och hela familjen var inbjudna på en konferens i Göteborg. Det var 1969 och jag var 12 år och det var då jag förstod skillnaden mellan måste och kanske.

– Vad?

– Friheten …

Insikten att det inte bara fanns en väg och en regel utan ett förhandlingsläge.
Ett annat sätt att leva. Att få tänka och resonera högt. Debattera och dra andra slutsatser.
Jag kände det som en smak på tungan. Det var så påtagligt.

Hela familjen satt på spänn och jag visste att min väg var ett aktivt val jag var tvungen att ta.

Jag var bara ett barn men jag förstod med hela min kropp att jag själv skulle bära detta ansvar… livets.

Det som växer måste utvecklas. Inte hämmas.
Liv vet väg. Vägen måste vara fri.

Fri.

– Mamma såg på mig.

Högtidligt.
Minns hennes ögonlock.
Berättelserna från podiet om demokrati.
Pappas händer. De andades i knät.
Min mammas tumme som strök över programmet.
Jag såg hoppet i deras ögon och det slog rot.
Glimten i pappas.
Kunde ej borse från det.
Valets möjligheter.

-När jag var 24 lämnade jag mitt land för att utbilda mig i hopp om att kunna påverka och förändra. I tretton år kunde jag inte möta mina föräldrar.

De kunde inte lämna Tjeckoslovakien.

Jag brann.
Levde i exil.
Byggde ny framtid.
Kämpade.
Saknade.
Underminerades.
Var tacksam.
Djupt sorgsen.
Byggde.

– Till sist kunde jag komma jag åter.

Självhushållarna har alla en ko var.

Det var i Sverige jag fick insikten att det inte bara fanns en väg och en regel utan ett förhandlingsläge. Ett annat sätt att leva.  Att få tänka och resonera högt; debattera och dra andra slutsatser. Jag kände det som en smak på tungan – det var så påtagligt.

-Min Mor dog i mina armar. Vi fick 2 månader tillsammans, berättar hon. Min Mor och jag… alla berättelserna.

Tystnad.

Jag kokar te. Vi sitter i husbilen. Regnet. Jag gråter och skäms att jag fäller tårar som om sorgen var min. Ser inte. Gråter på brickan. Frågar om hon vill ha citron i sitt te.

– Jasmin?

– Gärna, så gott.

Hennes hår är glansigt. Händer breda. Starka. Brukar jord. Genomskinlig mugg. En katt utanför. Jag häller upp. Darrar då jag bär fram.

– Det var i ditt land Malin, jag för första gången kände hur det var att kunna välja. Det var som en smak. Ett ljud. Så påtagligt.

I mitt land… Platsen jag tagit för given och satt tuggummi under aulastolar i. Badhuslandet. Scout och cykelbanelandet med elljusspår.

– Kom du åter allena?
– Nej, med min make.
– Aha …

– Han förstod dock inte mitt forna hemland. Vi köpte mark. Han lämnade.

Tystnad.

Mina tårar bryter fram igen. Jag borde lyssna med pennan men luften blir så tunn då den världshistorien landar i magen. Den personliga konsekvensen av politiken. Densiteten i var mening slår ut som pilar i hela min kropp.

Jag säger att jag vet allt om förlorad kärlek och dagen som förlorar teckning.

Hon nickar.

– Grannfruarna hjälper mig att vända höet  Det är så alla gör. Träder in och bistår. Detta är min hembys grundton. Så jag överlevt. Små ord… stora handlingar.

Jag tittar ut. Ser kullarna. Avstånden. Tänker på att hon måste ha många systrar och bröder. Ensamma återvändare ur exilen med mångdubbla bottnar och kval. Gränsdragningarnas barn.

– Jag bär en annan historia än mina grannar. Hon drar handen genom håret. Jag lever parallellt. Fast vi är liksom alla spillror ur tid. Inte en nation. Vi är tidens skapelser som klamrar oss fast vid vårt förflutna för att vi tror det är vårt varande.

Ute är det kolmörkt. Stjärnor och hunden. Husbilen står på en slänt mitt i det tystna mjuka herdelandskapet.

Vi ska ta farväl.

Hon har kört tjugo minuter för att möta mig och sagt att intervjun fick bli kort för hon klev ju opp i ottan med djuren och måste sova.

Men frågorna blev ett delande. Ett samtal där tystnaden medan teet mötte våra läppar bar lika mycket information som ordens innehåll. Ett möte om livsval och dess konsekvenser.

– Jag gjorde nog vad jag måste ändå, säger hon och reser sig upp. Att välja frihet är en människans enda steg mot gemensam utveckling Malin.

Den kärleken till livet ville mig min Mor.

Av Malin Skinnar i Slovakien

#womensblues #malinstoryteller

Slovakien - en teckning av Malin Skinnar

Att välja frihet är en människans enda steg mot gemensam utveckling.

Husbilsresa genom östra Europa
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Tänd ljuset på redden barn – Ösel

Båtflyktingar över Östersjön, Medelhavet och Atlanten. Samma fruktansvärda moment då båten lägger ut.

Flykten från Estland

Att överleva livet

Estonia Saarenmaa – Gotska Sandön

Lyssnar på Östersjöns sånger
och hör världens.
Undrar hur vi kunnat glömma.

Målade bilder i vintras jag inte vet.
Ansiktsdrag som verkar
bo i mina händer.
Ramlar in i världar jag aldrig känt.
Inte upplevt.
Ej fått mig berättad.

Nu står jag här.
Och får höra dem på riktigt.

Hör strändernas sånger.
Sugs in i nätter och skyndan.
I fasan vid vägskälet.

Valet.
Detta fasansfulla avgörande val.

Ser skogen.
Dungen med gömda båten.

Sekunden – stunden.
Hoppet – modet.
Hör Östersjöns sånger.

Planer.
Förtvivlan.
Risken.
Insatsen.

Föräldern som peppade
men sen brast i gråt.

Paralyserade.
Morfar stum.
Syster vyssar syster.

Vägen.
Natten.
Vilse.
Grundet.

Latvia forest
Båtflyktingar över Östersjön, Medelhavet och Atlanten. Samma fruktansvärda moment då båten lägger ut.

Möter barnens barn och barnbarn.
De finns överallt omkring mig.
Barnen till överlevande.
Familjeberättelser om vågorna.
Om rävgryt där hundar inte kunde spåra
och gömslen bland granens rötter.

De gav allt i sekunden de klev ombord.

Hör mina vänners anfäder.
Undrar hur vi inte har plats för flyende.

Sjunger med mina vänner i Senegal.
Samma sånger på annat språk.

Samma rangliga båtar på annat hav.
Kampen om fortsättningen.

Hoppet.

Av Malin Skinnar

Hur många lämnade?

Livet och fortsättningen.
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Tänk om ditt hej kan få hoppet att gro

Man kan säga välkommen på så många sätt.

Finns det något vi kan göra?

Många flyr från flammande skyar. De flyr ifrån länder där det är oroligt. Många människor är rädda.Tänk om just ditt hej kan få hoppet att gro. Här ovan är filmen!

Ett leende, ett hej, sen är vi kompisar.

Många, många, många flyr ifrån flammande skyar
De flyr ifrån länder där det är oroligt

Glad pojke på väg till främmande jaktmarker.

Människor är kanske hungriga
Människor är kanske oroliga
Människor är kanske skrämda

Ditt hej är gratis!

De flyr ifrån främmande himlar, hit till oss

Malin Skinnar sjunger med Ado Cissokho, på gården Jalikunda i Senegal .

Finns det inget vi kan göra?

Vi kunde inte tala men vi kunde skratta tillsammans.

Tänk om ditt hej är som en vattendroppe, som faller rakt ned i hoppet å böjar gro, kanske växer, så en ledsen människa orkar tänka, orkar vara glad igen …

Ditt hej är gratis, det kommer från dig själv.

Hej, hej!

Det är bara att säga hej, sen skrattar vi

Ditt hej är gratis men en del av ditt hjärta, det kommer från dig själv

Många kommer till oss i från flammande himlar.

Tänk om just ditt hej kan få hoppet att gro.

Vi sitter tätt samman och leker en saga utan språk.

Kanske nån behöver just dig …

Sagoinspelning går mot dagens slut.

Hej, hej!

Malin Skinnar berättar ordlösa sagor .

Ur diktverket Under Måsarnas himmel som jag skrev för Mama Malmökören för en vänligare stad.