De minns ännu pannkakor och filtar. Sylt och värme. Skräcken som aldrig släppte.

Vänligheten som gav deras barn kraft att växa.

De gråter ännu då de berättar hur de inte fick kontakta sina föräldrar därhemma med risk för att utsätta dem för fara.

Under åratal.

Julsånger i telefonen då de äntligen vågade ringa hem.

I krig är saker inte som de borde.

De blir som de råkar.

Och de blir åt helvete.

Plötsligt kommer stunden då osäkerhet och det svarta

mörka havet är säkrare än gården.

Skräcken efter vad som hänt grannen eller vännen

så mycket värre än storm och ispiska.

Avgrunder djupare än havets.

Min släkt har inga rötter i Estland, bara en kunskap om att det fanns en plats som förlorat sitt namn och frihet.

Och jag hade en Atlas. Följde floder och gränser med fingret men i skolan nämndes inte våra grannländers folk. Knappt talades det om de Baltiska staterna, eller om Sveriges egen historia med gemensam handel och sjöfart via Tallinns eller  Revals hamnmagasin.  Aldrig nånsin nämndes de svensktalande öarna längs med estniska kusten.

Jag visste inte då att sju av mina vänner idag skulle ha föräldrar med flyktens historia. Att detta var stränderna de skulle berätta om; Estlands stränder; Eesti.

Det påverkar mig mycket att beträda dessa marker. Kliva i sanden. Höra vassen. Se horisonten och förstå att vår tid blir helt olika skildrad beroende på var man råkar vara född.

Jag är överrumplad av hur många vänner som är flyktens barnbarn.

Malin Skinnar