Polarull vid litet hemman
Drar mig mot bebyggelsen. Lämnar bergen. Fick uppdrag på morgonkvisten att lyssna till en historia om livsval. Är hovdam i människans tjänst och följer den som har något att berätta.
Hört om kaptener från ostindiska oceaner på besök i söder. Kan fara – för att kika. Fråga om livet som gått. Om tiden som passerats sen vi sågs. Om hans långa lockar som blev stubb om stranden bland böner och sånger.
Funderar på om jag skall fråga om hans fru och barn. Om och ringen på hans finger eller bara fria rakt av. Vill fråga om staden som brann – om tornen som föll. Om tiden innan han lämnade. Sen tron och haven. De djupa. Han rör sig alltid. Jag med. Långt o länge.
Vad är tid? Nu säger han att han kommer åter. För att stanna. En gång var vi ett. Sen blev vi äldre. Nu två, med varsen historia. Det är på honom jag skall lyssna. Han behöver sova emot min arm. Men jag vandrar ju i fjärran. Tid passerats. Avstånd existerar. Men vi bebor vår planet i samtidigheten.
Är i stannandet och gåendet i ett. Att färdas eller vara. På olika platser. Livsplatser. Hållplatser.
Jag är alltid på ett annat ställe. Här är ett annanstans.
En gång var vi nyvuxna, på väg ut i världen. Med stora kliv for vi. Ut på vida oceaner, över tundra och ishav. Varsitt äventyr med samma utforskande botten. Han säger han kommer hem nu. För att stanna.
Jag står på ett hemman. Någon annans. Ur svunnen tid. Och väntar på mess. Han på en pir på väg. Snart i land. Är det mening att ses eller fortsätta.
Polarull och rödfärg. Jag ser plankor och dörrpost. Någons stopp. Vår tid på jorden.
På var ställe finns det brevlådor. Viktiga boxar för bud. Stigar som trampats mellan pörte och låda. Brev som fraktats från fjärran. Hämtats o lästs.
Hur många händer vreds i väntan. Frös i fiskrens. Knådade deg och bar hopp?
Här med. Men vem postade? Hur mycket längtan. Var det kärlek och önskan om fröjdefulla dagar eller bara hopp om rökhuset fullt.
Vad gjorde hon som väntade. Måste funnits en kvinna här, som jag i längtan efter mening. Gräset? Djuren? Gardinen och krukan?
Hur många gånger piskades mattor, vädrades lakan och ströks dukar. Hann hon banta och gnida tänder med pimpsten? Jag ser min kind i speglingen av mobilen. Det plingar.
En del blev hushållerska på annons. Ska jag det med? Bli någons som behöver mig? Det plingar igen. Ett mess från mannen som som anlänt och behöver sova. Men jag är till fjälls i fjärran.
Här måste gravats mycket fisk. Rökts o torkats. Och breven med längtan då? Mitt i näten som drogs och skotern som skulle lagas. Då bryggan vreds och vallen slogs.
Drog hon bladen av kragen i önskan om råd..
– Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja…
.
Jag vacklar till av möjligheter. Kanske kan bli gift som i en bok. Helad och tu … Men jag fortsätter in i det blå. Det regnar. Jag vandrar vidare – låter dropparn falla. Batteriet tar slut. Missar nästa mess. Missar min fortsättning.
– Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja … eller nej.
Jag vacklar till av möjligheter. Kanske kan bli gift som i en bok. Helad och tu … Men jag fortsätter in i det blå. Det regnar. Jag vandrar vidare – låter dropparn falla. Batteriet tar slut. Missar nästa mess. Missar min fortsättning.
– Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja … eller nej.
