Inlägg

Svedjeklockarens tårsådd

Paper cut art Malin Skinnar

Svedjebrukaren

Paper cut poetry.

Paper cut poetry Malin Skinnar

Jag hörde om natten en man som sådde sina tårar. 

Papercut art Malin Skinnar

– Först slog han furor till marken, fällde dem vid foten och lät elden sveda stubb och knölrusk. Sen rev han barr och kottar med nagelplogen och gick till staden för att handla. Men inget höfrö stod att finna och rågkornen stod högt i kurs så även för den rike.

      – Till tummen, sa han, bara frön som fyller den högra läderhandskens svarta tumme. Men ingen ville byta gull mot gubbens mög. Varken väktad kol eller spunnen ängsull dög.

Så fann han ingen annan råd än sorgesådd.

Han fångade sina tankars vånda och lät dem skölja hela brändan.  Han begrät tuvor, skrevor, stenar o bumlingar.  Ja, hela skogen och varenda liten avkrok mellan stad o täppa lät han sköljas av våndans tår.

Skymningen föll och han somnade som han stod. Månen klev in och viskade blånad över nejden. Mannen vred sig otåligt i sömnen men slut var hans krafter, hans mod och tro.

Det blev maj, sen juni och gryning med morgon. Det blev dag och ännu en natt men nu var det besynnerligt.

Papercut by Malin Skinnar
Papercut by Malin Skinnar

Underliga bävningar skakade jorden så att furor som aldrig svajat förr, nu slog av o an som vilt kastande stormrön.

Marken skakade. Ursinnigt ruskande som ett vidunder och mannen for så stark som han var, likt en vante i backen.

Inte skräckslagen som man kunnat tro men förundrad, kröp han till skydd i rotvältans famn.

Sen blev det tyst. Ja, det blev stilla. Det var som osagt allt som hänt och plötsligt hördes klockor klämta ur tassemarken.

Hela brändan, vallen och slåtterängen sjöng som himmelrike!

– Små, små pinglande klockor hängde från skira stänglar så långt ögat kunde se.  Ja så långt som örat kunde höra.  Längre än han nånsin vandrat. Bortom ostan förbi sönder och upp mot nordan.

Ljudet rungade i väst o där var det så många klockor att solens knappt fick plats med sina strålars skira kvällsdans.

paper cut art Malin Skinnar

Varenda tuva tycktes darra.

Det klingande, dallrade, dinglade o ringde.

Hela askemarken sjöd av buktande klockareknoppar.

En åker av det mest sällsamma utsäde spirade. Små groddar av hopp sköt undan knoterot och satetyg – sökandes sitt ljus för att klämta.

Det var tårefröna..

Tårefröna som alltid slår rot när inget annat finns än bön om barmhärtighet…

De som växer när människan är sitt allt – i sitt ensammaste fång av tårar … i sitt innersta gryt på sin yttersta kant.

Förundrad stirrade mannen på sin skog… Ur var tuva trängde hjässan av en mässingsklocka  fram o i alla stubbklykor satt en mäktig järnkläpp fastkilad.

Det var som skimmer bland kåltistel o brudborst, klingande likt domkyrkans vackraste koral.

I ur o mången skur vaktade mannen sin brända och på den tredje månen slog han sin skörd av himmelska klockor.  Under kråkris fann han  kläppars slagkulor och på brändans yttermark hela järnkrampor.

Gläntan buktade av böljande,  grönskimrande, gyllene mässingsklockor.

            – En skörd av nåd.

Paper cut poem, Malin Skinnar
Bird, paper cut, Malin Skinnar
Storyteller and artist Malin Skinnar

Färdig gick han till marknaden, drog lasset själv.

Slet  över kärr och bråtbygd.

Drog genom mörkerdal och vätteskog – lastad till tänderna av sin sorgeskörd.

Så kom det sig så att där varken fanns biskopar, baroner eller en enda vällingklockebonde som kunde avstå mannens klämtande ängsklockor.

Till och med kregen fick en skälla från hans skog att bära om halsen.

Och hans tårars gull sjöng vida omkring. Samlade människan till andakt för att ringa ut de döda in de födda. Klingade bort det onda o kallade boskapen till herden.  Lockarklockor för välling och vila, beredskap och fred.

I skogen bugade sig så mannen över brändan ömsint tacksam för de himmelska tårars barmhäriga utsäde.

Sen den dagen sår han sina tårar, så fort de finns att falla. Och livet återfår så den vackraste klangen – från själens skimrande skuggspel.

Paper cut art Malin Skinnar

Berättelse klippt i papper om natten av Malin Skinnar. Orden hörda ur intet… eller alltet.

Paper cut storytelling, Malin Skinnar

Se filmen om Svedjefinnar från Nordiska Museet ur Finnskogens svedjebruk.

Sverige är Finskt; en berättelse från Sveriges Radio om skogsfinnarna, finskan i Sverige, skattefrist och nybyggare i skogarna.

Work in progress, art bu Malin Skinnar
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Saltoluokta och rallarens guldbröllop

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Vägrallare, kriget och finsk tango…. orden omfamnade ett sekel av konsekvenser.

Bord

Guldbröllop…tänkte jag mig… strax efter middagen me de lyckliga tu. Det verkar så underbart att fira. 

De satt så tysta.. sa liksom ingenting men strålade så starkt att jag var tvungen att fråga. – Jo.. de firade.. tyst i hemlighet och all sin enkelhet, gifta i femtio år minsann.

Jag målade på servetten och skrev en dikt. Deras glädje fortplantade sig, och längtan föddes i bröstet. Så stilla bar de varandras liv. Så blygt  de skålade för kärleken.

Nöjt… eller kanske ska jag säga.. tacksamt.

Jag klippte till ett porträtt och ritade av dem. Insiprerad av deras lycka och funderade.

– Om jag blevo gift i morgon arla – friad till på toppen o upp ottan. Skred som brud till altaret med gullegubbe fin – min – äktenskapstummel o evigheten.. Då skulle jag med nöd och näppe hinna fira som de… Ett guldbröllop.

Skulle kunna hinna  före 100… Just när jag fyllt mina 95… Om nu maken min var vid liv och hälsan god, jorden låg still och vädret bestod… – Då!  Då skulle jag fira.

Ett uns av stress av allt mycket man kan o skolat. Borde och gjort. Jag var så oerhört ogift där mittemot deras frid och tacksamhet. 

Men vi delade långbord, berättelser och deras hemliga stund.

Högtidsfirandet  fick inte ropas ut och gastas. Nej, det viskades om  kärleken, turen att hittas och satsa. Om nöden, glädjen och händerna som hölls genom livets vedermödor.

Ingen av de andra runt långbordet anade…  Bara vi som satt mittemot invigdes i ceremonin. Vi satt placerades som slumpen bjöd till kvällens supé på Saltoluokta Fjällstation. 

Brasan sprakade, midnattssolen brann och vandrare stod i klungor utanför matsalen.

Fjällstationens värdinna hade ropat in oss pö om pö att sitta med dem som hon valt att placera oss invid. En vänlig  sed, långt från slutna sällskapens kyla.

Det sorlandes och  talades,  jämfördes och visades; kartor, foton eller vandrarblessyrer. En måltid med någon man aldrig mött men som nu delade hela fjällvandringen med; torrt som blött.

Vi återkom till det där med guldbröllop.

Jag skulle ju kunna hinna fira före min hundraårsdag? Om jag bara finge mig en friare imorgon kunde det faktiskt inträffa just före nittiofem; om maken min var vid liv och hälsan god. – Ja om  jorden låg still och vädret bestod! Då skulle även jag hinna i kapp… fira segern att för evigt förenats.

Ett uns av stress grep mig av allt. Intill en kvinna i skilsmässokval och på min egen mobil ett osvar från honom som allt kretsade kring.

Det är så mycket man missar om man inte hittar rätt… så mycket man skulle, borde och ha gjort. Men, vi fick iallafall dela bord med lyckan.

Vi skålade för kärleken och talade om rallarnas väg. Om att som barn sakna familjen i Finland och att sen  som vuxen våga skapa sin egen samvaro. Att hittandet blev så viktigt. Om tilliten och att välja att värna om varandra. Så värdefullt.

Deras ansikten log… men liksom mer stillsamt, ja ungefär som Langas vatten i solnedgången.

Deras ögon log… men liksom mjukt som Kirkaus pyttesmå fjällblomster.

Deras hjärtan log.. ja, jag hörde det… men mjukt som löven i fjällbjörken borta vid bäcken. Och att sitta nära dem gav livsmod.

Jo, nu firades kärleken  – även om de inte ville basunera ut det. Sagan blev sann, de flyckades faktiskt hitta och bevara varann.

Men vi fick inget säga; ville verkligen vara i lag som vem som helst vid  fjällstationens långbord.

Så som de alltid levat; sida vid sida som vem som helst.

– Så vi satt där hemligt vetandes, mittemot guldbröllopsparet och höjde vårt glas.

De firade livet med fjälltur längs sträckan han byggt. Han pekade på stenrösen och asfalt. Bilder på bordet. Kort från Kodak.  Vägrallare  han var och hon styrkekvinna från Tornedalen. Liten då de möttes förstås. Hon hade ett enormt ansvar. Han själv kom som  krigsbarn medan  hon skötte syskonflocken i grannbyn. De visste nock vad ensamheten betyder. Vad det innebär att överleva ännu en vinter fast det egentligen inte borde gått.

–  Skötte du småsyskonen?

Jo, hon nickar… det var lite svårt.

–  Kom du som krigsbarn?

Karelen du vet, sa han och stök luggen åt sidan.

Visste jag?  Vad vet vi egentligen om våra grannländers smärtsamma nittonhundratal?  Vi tittade på kartan. Ett dygn tog det för kriget att nå fram. Varningen kom, ränseln packades och djuren drevs ut på vägen. Det var mammor och barn som vallade. Rädslan kunde ingen tala om. Alla var satta ur spel. Livets etik. Varandets vetande. Inte en Gud skymtade mellan träden.

Men så möttes de.

Klart att de gjorde… han såg henne nog, det sa han och log. Han sökte, fann och vann. Livets största vinst. En människa som hon att dela framtiden med. Inget kunde bli bättre och tiden var plötsligt möjlig att greppa igen. Planera. Forma vardagen och förmera…

De gifte sig och dansade finsk tango.

– Varje lördag minsann! Ingen alkohol, bara tangons berusande toner. Den  bästa karln, det var du av dem alla. Kön av kvinns ringla inför nästa dans men du var min!

Guldbröllopp en klippt och tecknad illlustration av Malin Skinnar

Kvinnor stod som spön i backen.  Tur en inte är svartsjuk, sa hon. Bättre kavaljer är svår att finna.

Men när det var Humpa var dansen deras.

Snabba steg, något fler än den skridande tangon. Samspel och vickning – rörelse och skratt. En knyck på nacken och  han var hennes. En liten vinkning och hon var hans.

En dans blev två.. blev flera och till sist ett helt liv.

De gick nu till PRO för att svänga och var årsdag hit till Stora Sjöfallet för att minnas.

Bergen färgades röda…

Jag och min väninna såg oss om efter lämpliga friare. På trappan satt en hord mycket manliga skäggiga vandrare.

Pling!

I var näve en mobil som pillrades på något infernaliskt.

Ingen tittade upp… men solen gick iallafall inte ner.

Hört, skrivet & målat på  Saltoluokta Fjällstation   av Malin Skinnar 

Vandringsstugor på STF
Bord

Restips för mingel på fjällstation

Saltoluokta fjällstation är ett bra basläger för den som vill vandra, mingla och njuta naturen i världsarvets Laponina utan att gå långt. Men det är även härifrån alla erfarna ger sig av ut i  vildaste Sarek.

Man reser med buss till Kebnats båtplats  via Gällivare. Från Saltoluokta kan man även ge sig av ut i Sarek eller följa ledade stigar vidare och över bergen mot Kvikkjokk fjällstation. Det går tåg med direktbuss sombeställs via SJ.

Just Salolukotas trerättersmiddag är bästa stället att slå sig i slang med främlingar för den blyge. Samtliga gäster bokar in sig senast kl 15 samma dag och ropas upp av värdinnan för bordsplacering  17:50.

Jag vet att även Blåhammarens fjällstation  i Jämtland har samma vänskapliga bordsplacering där hänsyn tas till ensamvandrare som alla visst hamnar vid ett och samma bord.

Om man söker vandringsvänner organiserar Matti HolmgrenJokkmokksguiderna  en vecka var år kallad Singel i Salto. Låter som dejtingtur men det är vänskapfärd. Sett dem flanera och tala, tänka, skratta.

PRO anordnar även vandringar för pensionärer. Det måste vara helt otroligt fyllt av djup och livskraft.

Jag ska fånga dig himlar – sång från min vandring

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Sångboken i mina händer

Singersongwriter sitter på sängen ocj komponerar låt med ett brev i handen. Illustration Malin Skinnar

studio och atelje i husbilen

Nu har jag Désirée Saarela-Portins CD och sångbok i mina händer! Jag fick äran att illustrera skivboken “Mellan Världar”. En hel bilderbok med hårt omslag.

Det är stort att få måla någons sånger. Jag har min ateljé i husbilen och inrättat liv efter mobilt skapande. “Mellan världar” är min fjärde illustrerade bok. Och en annan väntar nu på ritbordet.

Man illustrerar helt allena sen finns allt kvar i andras händer. Det är en märklig sak själva skapandet. Mycket naket och bart. Oskyddat.

En vibration av liv som blir en samling fokuserade uttryck.

Désirée Saarela är en kvinna med fantastiska visor sprungna ur Österbottens glesbygd.

Malin framför egna konsttryck

Malin Skinnars illustration av sången Byn

ROSENVISOR FRÅN ÖSTERBOTTEN

Marianne Maans & Desiree Saarela, Lördagens gäster på Husbilsscenen

Jag söker Europas Blues och Kvinnors Sång. Längtans, trånans, förväntans och hoppets visor. Smärtans. Jag kom till Österbotten med husbilen och fick de vackraste visor om kärleken. Vi satt framför en liten sjö i kvällssolen. Se min film med Marianne Maans som har sina rötter i den österbottniska fioltraditionen och rör sig mellan finlandssvensk och finsk folkmusik. Varsågoda .. två rosor.

O nu vill jag sjunga o glömma min smärta …

På min Lördagsblogg visar jag vänner från världens minsta scen. I slutet av filmen hör ni Desiree Saarelas rosenvisa. Jag och Desiree har denna vecka gjort klart alla illustrationer inför tryck av hennes sångbok. Finaste visor från Sundby Gård utanför Jakobstad.

Som livet är … en massa händelser, sen är det över …

Människans folkblues …

The women´s blues Österbotten

Desiree med gitarr i husbil

sjungna berättelser i min husbil

Här kan du få höra en otrolig berättelse av Desiree. En berättelse om hennes anmoder och guldringen hon bär.

Jag reste till Österbotten på Finlands Västkust, via Lappland för att söka Europas Blues. Sången som minnets känsel bär historiska spår var man än kommer. I byn Sundby nära Jakobstad invid en liten sjö ligger ett stort hus med mycket musik. Där bor Desiree Saarela med maken Anders Portin, en katt ett barn och hundra drömmar.

Gitarrcase i husbil i solnedgång

Desiree och jag möttes för fyra år sen på Ingesunds Musikskola i Värmland där vi båda studerade Finnskogsmusik. Jag fastnade för hennes mörka stämma och vi för varandras tankar. Under långa skogspromenader i snön diskuterade vi livet och verkligheten. Jag hittade ett par trägummor kastade i en container. Två små täljda träfigurer som jag tog med till mitt lilla studentrum. När jag lämnade skolan var Desiree en av dem jag verkligen kom att sakna. Hon fick gummorna när jag packade för avfärd och hon ropade då jag for att vi måste ha delad vårdnad om dem.

Våra skapargummor sjunger oss legender …

Träskulpturer

Åren gick och när vi nu möttes visade det sig att såväl hon som jag gjort varsin Emigrantvisebok, ovetandes om varandras projekt. Vi talade vidare och hon ville jag skulle måla hennes kommande CD-bok Mellan Världar. Just dessa dagar gör vi klar bilderna och hennes visbok kommer ut före sommaren.

Sjungna dokument ur det förflutna …

Huset de bor i, Desiree och hennes make Anders är byggt på en skogstomt invid sjön fullt av instrument och planer. Det var spännande att vara där och så oerhört lärorikt. Hela Österbottens finlandsvenska delar är för oss i Sverige obekanta. Men i Österbotten ses svensk tv och lyssnas TT- nyheter medan vi i Sverige knappt vet om att Österbotten finns. Märkliga är våra länders vägar. Samma vagga olika uppväxt. Jag läste Finlands historia av en finlandssvensk professor och fick helt andra bilder av Norden. Nu reser jag för att lära mer.

Hungrig eller utsvulten på berättad historia. Familjers sanningar. Vill höra, lära, leva.

Pappa med liten unge på knät sjungande.

Desirees make Anders har inte bara byggt deras hus och en fantastisk studio utan trallar även oerhört vackert. Fina gamla visor och egna kompositioner. Tror nog deras barn får alla livets sången på tungans tröskel. Jag tittar mig noga omkring. Här ska jag måla en sångbok med låtar ur Desireés liv.

Alla blir nyfikna på en husbil och många lämnar mig en visa …

Glada äter mat o talar

Marianne Maans, folklivsskildrare och musiker kom på besök. Mer av henne i nästa veckas blogg, likaså Anders pappa, Max Portin som kom med diktboken och sjöng tolkningar av visor från traktens skalder. Fantastiska dagar vid Sundby Gård utanför Jakobstad. Det slog mig igen hur hårt musiker arbetar för att få leva med musiken. Att det är så mycket passion som driver de toner vi tar för givna.

Minnets själ – den verkar vilja sjungas …

Besökare i husbil

Här bor en familj där musiken talar mellan generationer. Det är rikt att få historia beskriven genom toner. Österbotten är för mig främmande och ändå så hemma. Vi gick långa promenader och under dagarna i Sundby fick jag av i uppdrag att måla Österbottniska sånger av Desiree Saarela.

Visor till en sångbok med hennes lyrik ..

Desiree med gitarr i husbil

Imorgon på min SöndagsBlogg från ateljén kan du se mer av hur mitt och Desireés arbete med boken utvecklats. Kvällen sjönk över nejden och gäster kom och for. Jag fick låna tvättmaskin och vädra husbilsfiltarna på bryggan. En god vän till Anders kom och installerade högtalare i bilen och jag njöt av den tydliga ursvenskan – den forntida vackertalet från folket på andra sidan!

Språk är sin egen musik ..

Chausson Flash Solnedgång

Malin Storyteller Logo

Österbotten … vi vet nästan ingenting om folket på andra sidan.