Flickan och fågeln – Armenien
HC Andersens sagor får en flicka att överleva under kriget
Armenien 1992
I tre år frös hon.
Min väninna.
Högst upp i lägenheten.
Tätt samman.
Tre vintrar utan el.
Satt i köket.
Kokade te en gång om dagen.
Tillsammans i trappuppgången.
Olika våningar.
Hon väntade på våren.
Hon väntade på skolan.
Hon väntade på kärleken.
Leken.
Tätt samman i köket.
Liten fågel nära bröstet.
Litet hopp nära hjärtat.
Hon läste alla HC Andersens sagor.
Där i Jerevan.
Alla.
Kunde dem innan o utan.
Fördjupade sig i hans liv.
I dansken med havsfru på gråsten.
Plötsligt hörde hon berättelser.
Ord, människor.
Djur.
Figurer.
Blev sagoföfattare.
Manusförfattare.
Vuxen.
Poet.
Hon kom till mig.
Vi hade barndom samtidigt.
Hon ingen el.
Jag. Hel uppvärmd simbassäng.
Jag. Lift och beslyst slalombacke.
Jag. Tandställning och elljusspår.
Vi åkte för att se lille havsfrun.
Drack rykande te.
Gick på museum.
Hon visade hela HC Andersen skattkista.
Berättade alla sagor som om de handlade om henne själv.
För mig var han bara en gubbe.
För henne vägen till frihet.
Han gav henne en liten fågel i hjärtat.
Vi gick förbi sagomontern med flickan som tände svavelstickor för att överleva natten. Där stod vi länge. Aldrig har jag förstått kylan som då och där.
Tårar.
Då när hon besökte mig var här inte så många frusna i Sverige – som nu. Landet ett fort utan bedjare… eller tiggare som de kallas.
Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens.
Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun. Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens.
”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.
Staten fixar nöden. Vi ser på TV.
Nu måste vi hjälpa direkt. Ta ställning. Ge eller agera. Ovana skräms vi och blundar.
Utanför konsum sitter mamman till flickan med svavelstickorna. Hemma väntar barnet.
Hoppas hennes lilla flicka har en fågel vid hjärtat.
Malin Skinnar
Nagorno-Karabach-kriget påverkade befolkningen hårt mellan 1988 och 1994 i enklaven Nagorno-Karabach i sydvästra Azerbajdzjan. Flickan i berättelsen ovan blev manusförfattare som vuxen och berättade för mig på BUFF barnfilmkonferens, financeforum i Malmö om livet i huvudstaden Jerevan under kriget.
