Om ni vill veta hur jag gjorde för att byta bofast mot nomad och mycket mot minimalt? Visste inte då att det skulle löna sig att äga mindre. Nästan inget. Liten yta gav större rymd. Tystnaden uppstod. Frid.

Innan hade jag planeter på pannan. Nebulosor och svarta hål som suger in all tid i sig och gör min världsliga klocka obrukbar. Jag arbetade alltid. Fick träna mig på att ligga ned.

Funderade då på hur justera detta. Folk klarar ju gifta sig. Och komma i tid. Lägga sig. Skilja sig. Ha barn och möten och fiskdamm, tvätt och midsommarfest. Inte jag.

Glömde mig i byggen, i ord och magiska maskor. Gräver gropar eller bygger torn när de flesta går till sängs. Har liksom ett gäng guldgrävare i bakre skallen. Alaskagubbar som lever rövare och drar dumma vitsar. Jobbar, svär och snarkar. Ingen rast och ingen ro. Alltid nya ting att göra.

I pannan strax invid luggranden bor en blå dam. Trött och vemodsvacker. Vet inte hur hon ens orkar bo granne me de där klondajkarna där bak i skallen. Men trägen sitt kall håller hon ordningen. Vettet, sansen och själva essensen.

Jag såg henne plötsligt en dag. Hur hon slet för mig. För alla benen och hjärncellerna. Hur hon oavsett vad fixade allt vad jag begärde. Hennes vankande av och an på pannan såg så otroligt ömsint ut att jag insåg jag måste strukturera om. Jag gjorde slag i saken och minimerade allt. Yta. Umgänge. Löften.

Ställde en vildhund att vakta pannan och bosatte mig på en flygande matta. En snitsig kapsel utan plats för annat än dagen bjuder. Inga mer glömda högar eller försakade idéer. Bara yta för sömn, tvag, kök och färd. Ett bord för jam och en box för strumpor. Frid.

Idag invigdes kontorissans vrå. Där sitter jag nu. Utsikten magnifik. Glädjen stor. Borde gå få ordning på torpet eftersom här inte ens går att kliva upp ur bingen utan struktur. Det råder bara ordning och reda med kosing på freda.

Är en blundfarerska med mission. Ska se om jag lyckas. Dockar nu jorden med min kapsel. Anropar: Hallå Kom. Etta, tvåa, trea. Hörs jag?

MALIN STORYTELLER via FB