Inlägg

Kastat 5000 brev och dagböcker

Malin Ultrahuset, Handen.
Skrivna minnen från ett helt liv

Malin Skinnar

vad bär vi med oss när vi lämnar?

På denna bild är jag 17 år och i mitten av en av alla fröjdefulla förflyttningar. Mormor tog bilden, för hon tyckte jag såg rolig ut med mitt märkliga lass. Egentligen samma saker som idag. En lampa och en skrivmaskin. Nu har jag en dagsljuslampa som viktigaste detalj när jag lyfter runt mina saker.. Och telefonskrivmaskinen. Fortsätter kasta. Går till skåpet. Sorterar kläder så det ryker om galgarna. Fick över en säck med superbra gortex o päls till bedjaren vid Ica. Dubbla ting gör ej nytta.

Viktigast: att tro att allt verkligen är viktigt som känns! För det är det!

Livet blir varken bättre eller sämre. Det går banne mig upp o ned o hit o dit i ett. Kunde lika gärna köpt två kylskåpsmagneter på macken med poem i plast istället för allt detta undrande. Hittar en lapp och kan inte tyda namnet. Tänk att jag missade ett helt frieri! Jag verkar ha skrivit jämt.. sen jag föddes.. å ritat o tänkt ut olika teser om världen. Såååå mycket bokstäver och skisser. Som om jag alltid beskrivit. Står i en lokal o sorterar lådorna granne med ett gravstenslager. Liv. Vi bär ett namn. Andra en titel. Några en sentens eller Mor o Fru som epitet. Vissa är lantmätaren eller direktörn. Liv. Vara. Kämpa. Råka dö.

Insikt: Mellan födsel och död gäller det att gripas av iver så man hinner fånga stunden.

Dagbok uppslagen 1976

Vad är det hos människan som ger oss denna iver att förklara och beskriva. Inte alla av oss. Men många. Denna lilla dagbok, min tredje fullskrivna som tioåring. Den fanns inte på nätet. Gillades inte utan låstes och gömdes. Vem talar vi till? Jag fick ett skrivbord. Ett grönt av mor. Hon målade det i många lager. Glansig vacker grön färg som jag ännu kan känna doften av. Hos låssmeden ordnade hon nyckel. Till hurtsen under skivan. En låda för privata ting. Ett fack för hemligheter. Det var så stort. Att få denna gröna desk. Med nycklar i par. En om halsen och en gömd i nallens kofta. Vad är skillnaden nu och då. Hur hade jag skrivit om nätet fanns 1976?

Liv är bara lite svårt. Mest går det oavsett. Och går det så går det för det brukar gå bra!

Argt brev från barn

Detta brevet är från stunden då jag insåg att om inte jag gjorde något skulle inget hända. Hur kunde radion släcka livslusten hos alla oss barn? Jag skrev under med småsyskonens namn, de som inte ens kunde hålla pennan samt en ovetande grannkompis. Brevet postades. Detta var kopian. Ingen kopiator, dock fungerande postverk. Det tog nästan 8 år innan radion blev tillgänglig för alla åldrar. Däremellan Tracks med Kaj Kindvall och Eldorado av Kjell Alinge. Ständigt överspelade kasettband med kapade slut och oändligt långsamma skoleftermiddagar utan något att lyssna på.

Måste minska antalet lådor fast jag givit bort 99 % av mitt bohag. Husbilen var ju heller inte målet, utan fortsättningen.

Minns ni hur brevpapper doftar? Hur blod smakar då man slickar igen kuvertet och skär sig på tungan. Kan barn förstå dessa konstiga ord? Blödande posttungor? Blyerts man inte fick tugga på. Kulspets som läckte. Aspträ som smakade i linjalen. Ingelas rosa suddegum. Mitt var vitt och fult men raderade bra. Carinas med glitter i som lämnade silverränder på arket. De rosa stank så fröken blev allergisk. Bubbelgum under bänken. Pennfack fulla med lappar från Marika. De vansinnigt hemliga breven senare från Ulrika, Åsa, Jeanette och Josefin. Den oändliga längtan efter bästis Kristina med långa sommarlovsbrevväxlingar på Öland. Idas bekännelser. Pärs andetro, Hans chansfrågning och Ingos lust.

Spara och kasta inte, ropar vänner! Men jag vill och måste.

Malins diktböcker kastas

Jag stod med tonvis med dikter. Helt galet kändes det att kasta allt. Och helt märkligt och helt möjligt. Jag gör ju ändå samma saker igen o igen. Brinner, kämpar, slocknar, kämpar, stöttar, älskar. Lever. 47 års tankar sorteras på tipp. Visst e skrot annat plast. Imorgon är ny dag. Vems dag? Fånga dagen. Låta den bli till barkas eller som väv i en flygande matta? Det känns respektfullt att sluta askar och låta dem gå upp i rök. Var sak har sin tid. Man ska inte arkeologiska sitt eget liv. Nu tipp och gåvoskänktur. Trummor iväg och vackerfiltarna .. alla breven …

Märkligt och helt möjligt …

Malin Ultrahuset, Handen.

Alla låtar med punkbandet Kos Dagbok. Massor av kassetter, bilder från fotoskolan 85. Minnet från Ultrahuset i Handen då publiken hoppade upp på scenen och jag fick sjungande gömma mig bakom trummisen. En underlig värld att uppträda i men fantastisk period av skapande. Vi hade filmer på scen och spelade punk med trasiga kastanjetter. Jag hittar skisser till sagor, fotografier på kärlekar, utkast, synopsis och kassetter. Millioner med band. Egen radioteater. Varenda år långa prator. Opera med bästisen i sängen. Lyssnar, skrattar och kastar. Hade tänkt spara dem till något. Visste ej vad. Till en pjäs, ett föredrag en föreställning. Bok? Idag var det visst de skulle ha funktion. Att lätta ankar och ändra rörelser.

Se över sin tid, strukturera och fortsätta.

debattinlägg från 10 åring

Summan av kardemumman vet jag nu. Jag har kastat 5000 brev. 17 dagböcker, massa skissblock o diktböcker och alla fotografier. Allt jag skrivit är samma sak om än i 16 kartonger.. Liv är kort. Liv är långt. Passionen enorm men kärlekar olika. Kastat fotona o breven från mina största epoker och intensiva satsningar. Gett bort mina finaste saker från turneer, förr och barndom. Jag har ett mål. Minimalism och färdandes väg.Jag fortsätter skriva om minimaliserandet på torsdagar. Om skiftestiden. Och mitt val att inte fortsätta som innan. Att sluta bära skatter. Jag har funderat mycket över möjligheter: Om å göra ting. Ser system i görandet. Förändrandet. Förflyttandet. Tillslut hade jag iallafall bara 10 lådor kvar, men skulle ju flytta in i en husbil där inga lådor alls fick plats! Husbilen var heller inte målet, utan fortsättningen.

Summan av kardemumman vet jag nu …

Slutsats: Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.

Malin Storyteller Logo

Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.

FÖR MÅNGA MINNEN ATT KOMMA IHÅG

att bebo ett liv

Det är tiden.
Och möjligheten.
Jag förminskar och komprimerar.

Allt.

Att kasta sina saker

Det är tiden.
Och möjligheten.
Jag förminskar och komprimerar.

Allt.

För att kunna flyga yvigare.
Gör om dikter till nollor.
Bilder till aska.
Sänder ord som vill till mäktiga moln
och öser album till återvinning.

För många minnen att komma ihåg.

Stod vid en man och kastade alla dagböckerna
Hade vattnat dem för att de inte skulle fladdra.
Fanns ingenstans att bränna.
Stod med kannan och hällde.

Mannen invid slängde soffan.

På mina teckningar.
Och vispen.
Han kastade dörren på breven.
Svettades o for.
Han visste inget om min eldbegängelse.
Återvinningspersonalen fikade.
Vinden grep tag i mina brev.
Det fladdrade bland foton av lyckorus.
Kändes helt.

Som respekt för minnet.
Sinnet.
Mitt.

Det går att röra regnet på marken.

Dumt sakna dem som valde bort en.
För mycket minnen kvar att komma ihåg.
För litet huvud för alla hårstrån.
Nu kan rötterna suga kraft,
sprida sig och skapa gyllenmanen.
Istället.

Yvig borst.
Kanske kroppen galopperar inunder.

Eller bökar.
Fräser.
Flubbrar.

Blir glad åt lättnaden.
De som vill mig finns.
Vet ju vilka som bor i hjärtat.
De knackar, hoar å står i.

Märker vem som vill leka och skratta.
Ser alla spår å stigar.

fötter i sand o sjögräs

Äventyr till sinns.
Förändrar min livsstil.
Det tog 700 dagar.
Kanske 170 till.
Lägger tingen på minnet i dagen.

Nu ivrig.
I skiftestid.

Stod vid återvinning och slängde dagar.
Förvånades över mängden tankar.
Intensiteten och reflekterandet.

All tid min mig har knåpat.

Det är förmågan och möjligheten.
Nuet och lusten.

Digital nomad.

Tiden bjuder.

Förminskar och baxar.

Jag stänger tiden.

Mormor gav mig båda pallarna. De enda möbler jag sparat.

Flyttade ut i rusning för att få ro. Skallen full. Får plats i rymd och webb. Följer, formar och släpper. Flaskposter som guppar fram på världshaven. Fångas av nät. Vittjas och läses. Internätet för odestinerade berättelser. Hörs jag mer där än i bingen? Mer än på skullen med älskad i hö och tumult där önskan flätas. Fjättrar. Vill plocka vildord. Kitteln full. Vara fri i fantasins mantel. Bege mig långt och hitta hem. Odla påhitt som spirar. Den egna vägens rot. Vet inte hur man gör. När man kör. Som proffs. Kan inte. Varken fickparkera eller backa med släp. Men bygga mig rymlighet det kan jag. Går de välkomnas stig för att fatta. . Vet ej vart det bär.

Jag har en trädgård i hela världen.

Solnedgång med springande barn

Ur Dagboken Skiftestid – om att lämna mitt hemman och bli nomad.

Hoppa mellan kor

Lägger tingen på minnet i dagen.

Malin Storyteller Logo

Det stod en man bredvid som kastade soffan på mina dikter. Han svettades, baxade och for.