Inlägg

Seglet över ögonen

Flykten från lettland till Gotland

Flykten från Lettland till Sverige

De hann inte säg farväl.

Hon sa det igen och igen. Att de inte hann.

Hela familjen kvar.

Mammas barm.

Salta vågor. Hon sa hon inte grät.

Det var inga tårar. Vågor…

Vågor från ögonen…

– De är ju salta, det vet du.

Värmde mellan hennes ben. Mina fötter.

Mammas vader varma. Hjärtat.

Värmde handen mot munnen.

Mammas läppar.

Hörde vågor – hörde hjärta.

Under en segelduk i fören.

Tyst om natten. Brukade ju ligga i sängen.

Inte segla i mörker.

Somna med Mormor på rökbänken.

Laga näten.

Lena natten.

Kura skymning.

Katten.

Vara hemma. Aldrig borta.

– Inte ro med månen väl?

Åror. Måsar. Karlavagn.

Aldrig sett.

Mamma viskade och pekade.

Och höll.

Och höll.

Och höll.

Ut över vattnet. In bland grynnor.

– Shhh, sa Pappa, fisken vaknar.

Ligga tyst till västerland.

Under handen – still i famnen.

Mammas hår.

Som lugg i mina ögon.

Som slöja, filt och mantel.

Horisonten

Fyra måsar på min säck.

Fyra fyllde jag igår.

Segelduken full av sömmar.

Laskad väv.

Såg i gryningen.

Som magiska mönster.

Tittade på segelduken

med fötterna mellan mammas ben.

Måsarna flög.

Måsarna kom.

Måsarna dök och försvann.

På himmelen vågor.

På vattnet moln.

Böljor.

Havet reste sig.

Opp.

Sen ned.

Opp.

Sen ned.

På Gotland fanns det en strand

med män som kom med lyktor.

Jag sov då.

Vaknade buren nära skägget.

En man som inte var pappa.

Ingen kunde tala med mig så kanske de var från himmelen?

– Karlavagnen?

Mamma sa hon inte grät.

Det var bara vågorna.

Vi fick mat.

Mamma sa hon inte grät.

Pappa sa vi rest i flera dar.

Mamma sa sitt namn.

Pappa sa sitt namn.

Dom bar mig i duken från båten.’

Jag hörde N berätta om sin Far. Jag hörde skrev och grät.

Av Malin Skinnar

Flykten från lettland till Gotland

Djupare än havet

Båtflyktingar mot ovisshet

Flykten från Estland till Rootsi -Sverige

När jag började måla migrationsvisor 

fick jag reda på att massor av mina vänner

är flyktingars ättlingar.

Fasansfulla berättelser om deportation,

moblisering och valet att försöka överleva

även om risken att dö var stor.

Med barn eller syskon i knyte, tvingades de lämna

gammelföräldrar på strand, påmanade av de äldre

att smyga ned i ekan och sköts ut.

Gömda i lårar.

Täckta av nät.

Skylda av fisk.

Gömda i tårar.

Gav sig av.

En baby skyddad i Morfars stövel.

En mamma så rädd att hon svimmade då hon kom till

Gotland och trodde svenska soldater på land var fienden.

En hungrande flicka gömd i en packlår inunder soldater.

En familj i en träbox i en vecka.

En mamma ensam med stoppad motor babyn i förklädet.

Unga pojkar gömda i rävgryt.

Många, så fruktansvärt många mödrar med barn.

Pappor försvunna.

Morfäder som försökte hjälpa.

Ensamma mormödrar som lotsade.

De minns ännu pannkakor och filtar.

Sylt och värme.

Skräcken som aldrig släppte.

Vänligheten som gav deras barn kraft att växa.

De gråter ännu då de berättar hur de inte fick kontakta sina föräldrar därhemma med risk för att utsätta dem för fara.

Under åratal.

Julsånger i telefonen då de äntligen vågade ringa hem.

I krig är saker inte som de borde.

De blir som de råkar.

Och de blir åt helvete.

Plötsligt kommer stunden då osäkerhet och det svarta

mörka havet är säkrare än gården.

Skräcken efter vad som hänt grannen eller vännen

så mycket värre än storm och ispiska.

Avgrunder djupare än havets.

Jag står nu i Estland och ser ut över det vatten jag lyckobadat i som barn; Östersjön.

Här kallat Västerhav.

Jag visste då – när jag var liten – att på andra sidan Öland och mitt Alvara låg Gotland sen Sovjetunionen.

Det gick skepp där ute. På randen till himmelen.

Och att denna plats där jag just nu står – där jag målar. Där jag försöker fånga berättelserna är just platsen som mina föräldrar alltid noga kallade för Estland.

Ett land som borde vara fullt av relationer och utbyten, låg där borta helt isolerat av något jag inte kunde greppa.

Vi hade inga rötter här, bara kunskapen om att det finns en plats som förlorat sitt namn och frihet. Och jag hade en Atlas. Men i skolan sades inget. Ingenstans sas något.

Jag visste då inte att sex av mina vänner här i Sverige har föräldrar med flyktens historia. Att detta var stranden de talade om. Estlands stränder; Eesti.

Och jag är överrumplad av hur många fler jag känner. – Flyktens barnbarn.

Det är så oerhört starkt att beträda dessa marker. Kliva i sanden. Höra vassen. Se horisonten och förstå att tid blir helt olika skildrad beroende på var man är.

Av Malin Skinnar

Båtflyktingar mot ovisshet

Tänd ljuset barn

Båtflyktingar över Östersjön, Medelhavet och Atlanten. Samma fruktansvärda moment då båten lägger ut.

Flykten från Estland

Estonia Saarenmaa – Gotska Sandön

Lyssnar på Östersjöns sånger
och hör världens.
Undrar hur vi kunnat glömma.

Målade bilder i vintras jag inte vet.
Ansiktsdrag som verkar
bo i mina händer.
Ramlar in i världar jag aldrig känt.
Inte upplevt.
Ej fått mig berättad.

Nu står jag här.
Och får höra dem på riktigt.

Hör strändernas sånger.
Sugs in i nätter och skyndan.
I fasan vid vägskälet.

Valet.
Detta fasansfulla avgörande val.

Ser skogen.
Dungen med gömda båten.

Sekunden – stunden.
Hoppet – modet.
Hör Östersjöns sånger.

Planer.
Förtvivlan.
Risken.
Insatsen.

Föräldern som peppade
men sen brast i gråt.

Paralyserade.
Morfar stum.
Syster vyssar syster.

Vägen.
Natten.
Vilse.
Grundet.

Båtflyktingar över Östersjön, Medelhavet och Atlanten. Samma fruktansvärda moment då båten lägger ut.

Möter barnens barn och barnbarn.
De finns överallt omkring mig.
Barnen till överlevande.
Familjeberättelser om vågorna.
Om rävgryt där hundar inte kunde spåra
och gömslen bland granens rötter.

De gav allt i sekunden de klev ombord.

Hör mina vänners anfäder.
Undrar hur vi inte har plats för flyende.

Sjunger med mina vänner i Senegal.
Samma sånger på annat språk.

Samma rangliga båtar på annat hav.
Kampen om fortsättningen.

Hoppet.

Av Malin Skinnar

Att överleva livet

Hur många kom fram?