Inlägg

Frissan och pussebrösten

Bröstcancer och livskraft
Girlang

Toppiga pussebröst det får du, var inte ledsen… Det är jobbigt nu men sen vet du! Kolla min mage! Platt som en snärta vännen, det går bra!”

Idag är min frisörsalong ett sorl av liv med tankar om död. Ett surr av hårspray och livsvisdom blandas med nagelknåp och barnpassningsknep.

Blev för några timmar sen helt gripen av samtalet tvärs över rummet på andra sidan spegeln. Kvinnan i kluten med vackerögat. Blicken man får då livet skärps eller ställs på sin spets. Då tid är dyrbart allvar.

Hennes huvudduk lossas och jag såg korta skimrande strån i motljuset.

“20 personer om dagen får bröstcancer” säger hon, men 50 stycken får visst hjärtinfarkt per dygn, så det är värre. Livet blir ganska tydligt när man hör statistiken.”

Min frisör masserar hennes hårbotten med dyra gyllenoljor och de små fjunen på hjässan glänste.

Kvinnans ansikte så fragilt. Som nyfödd. Ny… men livrädd fast räddad. Ny i nuet. Människa. Vacker. Jättevacker.

Jag tänker på orden min sångfröken från Senegal lärt mig. Om mamman som måste be alla om hjälp för att ha råd med vård mot svulsten i bröstet. Om maken som sliter för att få pengar till läkare fast inga jobb står att finna. Om den långa vägen till hospitalet och svårigheten att hitta tak över huvudet och problem finna mat när de väl kommit till staden.

I staden inga pinnar till elden och heller ingen hink till vatten. Barnen därhemma.

Tiden.

Jag tänker på alla sångerna jag hört där ingen vård finns att tillgå fast man lyckats skrapa ihop pengarna. Bara bönen och tilltron till Gud. Eller offer för kraft och under. Jag vet att mina vänner i Gambia o Senegal lärt sig skratta och klä sig i pärlor oavsett rädsla för framtiden. Som om skönheten i sig är ett sätt att hålla skräcken stången och sig själv vid sina sinnens fulla bruk.

Tilliten till Maraboun, den andlige vägvisaren och självklarheten att lägga sitt liv i Allahs händer, är det enda som ger livskraften chans att spira, trots sjukdom eller armod.

Vi ses och sjunger varje år jag och Ado.

Jag tänker på oss. Vår välfärd. Vår möjlighet att söka sjukhus, internetfakta och få välprövade mediciner. Stressen då man drabbas av svår diagnos att inte hinna göra nog. Hur vi söker i dieter och undrar över vårt förflutna. Grubblar sönder oss i stund av fara på vad vi kunde gjort bättre. Gentester och informationsvånda.

Vi sitter på salongen med bryn och färgval mittemot kvinnan som inte ens kan välja hur kort hon skall klippas.

“Just före skolavslutningen började strålningen, säger hon, och håret föll direkt”

” Ingen fara! Min frisör granskar hennes hårbotten. Snart kommer nytt som även det faller men sen blir det kraft för fint och vackert svall, vänta bara! Vill ni ha lite kaffe? Mjölken är slut. Malin, kliv till sköljen, annars blir håret svart – du ska tvättas. Skynda!”

Så smuttar vi kaffe o väntar i huvor på fön och sax. Det klipps, snittas och putsas.

trädgård slagen med lie

“Du saknar ju ögonbryn här, men det fixar vi med lite färg” säger frisören och jag väcks upp ur mitt grubbel.

Plötsligt så har jag en fin linje jag inte visste jag saknade och en äggkopp i handen med mandelsalva att smörja bryna med före sömn. “Det gör din hy så len så len. Prova! Här en olja för dina fransar!”

Jag har två platser som jag kan vila på.

Det ena är bilprovningen en gång om året och det andra är hos min frisör. Där sitter jag ibland hela dagen eftersom jag aldrig lyckas boka några tider och får ta mellanrummen för försköning.

Något i sorl och sprayångor gör mig lugn. Jag kan inte rita, inte skriva, inte bygga när jag är där. Bara sitta med knoppen mitt i en huvudverkstad och poleras.

Tror nog det är en sorts livsstuga, frisörsalongen. Kanske som en fritidsgård för vuxna, eller mer en biktstol, nej, det är nog faktiskt en coachcentral.

Folk tittar in för att visa upp hur många kilo de gått ned eller stolt presentera sin nyfödda. Glada tillrop, hej och hejdå. Ett sorl av sammanhang. Någon som vet att håret växt två cm sen sist och som undrar om man klarat det där man talade om förra gången.

midsommarbrud

På salongen märks att det är många förluster i allas verklighet.

Mycket oro som balanseras, dryftas, skrattas bort eller förbannas.

Nästan som om salongen är ett balsam som reder ut mänskliga tovor och sociala härvor. Tror kanske skönhet är en karbinhake i verkligheten när ens förmåga att styra blir en övermäktigt.

“Man får göra det bästa av situationen” säger min frissa och förtrollar mitt ögonbryn som jag inte visste var halvt till ett helt.

Vi talar om kluvna toppar och död med samma intensitet. Liv och skilsmässor. Svek, lycka och vätesuperoxid. Och det är på något vis så som livet är. Plötsligt är existensiell panik försvunnen för det  är så påtagligt att jag faktiskt finns där jag sitter i stirrandes spegelen. Vi hjälps åt med mig, min tanke och nuna. 

“Hallååå kooom!” Min frissa har kastat sig mot ytterdörren och ropar in en dam från gatan. En vacker fru runt 60  kommer in.

“Hallå, hej, kom in till oss och berätta om hur bra det gick för dig!”

Bröstcancer och livskraft

Till kvinnan med hårkluten går den inkallade. Jag hör hur de diskuterar knölen i bröstet, strålning och håravfall. Så lägger damen handen på kvinnans axel och ler;

“Se på mig… jag har förlorat hela bröstet men fick de finaste boppar du kan tänka dig! Och en platt mage på kuppen! Snyggaste pussetuttar serru! De sög mina valkar och stoppade pupporna piffiga igen!”

Hon vrider sig stolt i profil och visar upp sig för oss i sin fina klänning. “Sen satte de fast bröstvårtan igen som en pussetuta, poff! Jag har aldrig sett snyggare ut”

Vi skrattar nu och det låter inte alls så tungt att bli sjuk. “Magen, säger hon och klappar bältet, den blir aldrig tjock igen.. bakom ett nät, kan du tänka dig, bakom ett nät i magen sitter fettet på plats och hela jag är smicksmäck. Kunde få hur stora bröst jag ville.. men skulle de tagit allt magfett till bröstet skulle jag tippa över!”

Alla lyssnar vördnadsfullt och jag blir så otroligt berörd av hennes självklarhet.

“Nu e jag en läckerbit vet du i mina bästa sextio år” säger hon och går mot ytterdörren och vinkar oss farväl. “Nästa sommar står du där med nyboppar och slankemagge! Gå med ro till strålnigen det är snart över!”

Gillar porslin i husbilen.

Jag tårforsar. Hör hela samtalet och sitter i en flod av kärlek från en kvinna till en annan.

Tänker på oss människor. Hur duktiga vi skall vara. Att klara, stå ut och hantera. Bita ihop och vara positiva hur skräckslagna vi än är…

Och att jag tror hela världens alla frissor är en sorts fantastiska prästinnor som skänker livsmod i sina salonger långt från påvar och biskopssäten.

De ger inte oblat och mysko förlåtelser utan äggkoppar med mandelsalva, buteljer med orientalisk oljor mixat med medmänskliga berättelser.

Jag tror på sprayer med mirakel som får håret att skina! Det känns som effektivare för välbefinnandet än all världens glorior.

När solen torkar sina strålar, landart Rugen. EU stöd.

Extentions, drömmen och döden, putsa en nagel och fästa en fläta. Medla lite kraft och jävlar anamma medan knoppen putsas.  -Amen.

Det är något otroligt fint och jordiskt med detta. Långt från kyrkornas krampaktiga tag om urmodig andlighet och psykologers famlande efter en botten. Gillar det där med toppen.

Vill man vara fin får man lida pin…

Men lider man pin är det livsstärkande att någon tycker om att göra en fin.

Berättat av  Malin Skinnar efter färgning på Klippotek Angelina i Sjöbo – Tack  Blanka Glasnovic 

Midsommarblues
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Flickan och fågeln

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

Armenien 1992


I tre år frös hon.
Min väninna.
Högst upp i lägenheten.

Tätt samman.
Tre vintrar utan el.

Satt i köket.
Kokade te en gång om dagen.
Tillsammans i trappuppgången.
Olika våningar.

Hon väntade på våren.
Hon väntade på skolan.
Hon väntade på kärleken.

Leken.
Tätt samman i köket.

Liten fågel nära bröstet.
Litet hopp nära hjärtat.

Hon läste alla HC Andersens sagor.
Där i Jerevan.

Alla.

Kunde dem innan o utan.
Fördjupade sig i hans liv.
I dansken med havsfru på gråsten.

Plötsligt hörde hon berättelser.
Ord, människor.
Djur.
Figurer.

Blev sagoföfattare.
Manusförfattare.
Vuxen.
Poet.

Hon kom till mig.
Vi hade barndom samtidigt.
Hon ingen el.

Jag. Hel uppvärmd simbassäng.
Jag. Lift och beslyst slalombacke.
Jag. Tandställning och elljusspår.

Vi åkte för att se lille havsfrun.
Drack rykande te.
Gick på museum.

Hon visade hela HC Andersen skattkista.
Berättade alla sagor som om de handlade om henne själv.

För mig var han bara en gubbe.
För henne vägen till frihet.

Han gav henne en liten fågel i hjärtat.

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

Vi gick förbi sagomontern med flickan som tände svavelstickor för att överleva natten. Där stod vi länge. Aldrig har jag förstått kylan som då och där.

Tårar.

Då när hon besökte mig var här inte så många frusna. I Sverige – som nu. Landet ett fort utan bedjare.

Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens. Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun.

Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens. Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun.

“Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.
Staten fixar nöden. Vi ser på TV.

Nu måste vi hjälpa direkt. Ta ställning. Ge eller agera. Ovana skräms vi och blundar.

Utanför konsum sitter mamman till flickan med svavelstickorna. Hemma väntar barnet.
Hoppas hennes lilla flicka har en fågel vid hjärtat.

Malin Skinnar

Flickan sover med månen

Nagorno-Karabach-kriget påverkade befolkningen hårt mellan 1988 och 1994 i enklaven Nagorno-Karabach i sydvästra Azerbajdzjan. Flickan i berättelsen ovan blev manusförfattare som vuxen och berättade för mig på BUFF barnfilmkonferens, financeforum i Malmö om livet i huvudstaden Jerevan under kriget.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Barn kryper ur skinnet

Verkligheten utanför skärmen

Vi behöver verklighet – inte mer digitalt

Så fick vi mat i överflöd, frihet i mängd, värme, fred, tak, demokrati och allemansrätt. Men då uppfann människan skärmen och lät barnen sitta sig genom hela barndomen.

Uppe i vildmarken finns inga skärmar

Vid skärm utan rörelse

Barn behöver mycket rörelse för att alls kunna koncentrera sig. Skärmens suggestiva lockelse förvirrar varenda en av oss människor. Vi tror vi rör oss men allt är stilla utom tanken. Vi springer med våra ögon i låtsasvärldar. Skapar stress och iver av inget.

Och vi tror det är viktigt att avsluta – att vinna, erövra och uppnå…  Det tar bara några sekunder innan vi väckt lusten att leka mer på skärmens yta än i hela stora verkligen  utanför.

Våra kroppar, framavlade genom 65 millioner års urkraft luras att sitta still.  Hur kan vi acceptera det? Barnets lilla hjärna tror att den rör sig via skärmens  spänning medan kroppen vill krypa ur skinnet – eller krypa ur sinnet.

Plötsligt behöver vi inte slita för maten och kroppen vaccineras så vi överlever det mesta. Men då släcker vi vårt mest känsliga sinne med nästan fysisk förlamning…

Barnens ögon ska inte titta på skärm

Arrangerad fantasi

Allt i en människas rörelseprogram handlar om lusten att nå. Det är den som får babyn  att snurra runt från liggande på rygg till mage; lusten att greppa.  Det är lusten som får oss att krypa, resa oss och stå upp … Det är lusten att ta oss mot något som driver på våra  första nästan omöjliga steg. Ögat lockar oss vidare.

Vi är rörelse. Livet är balans. Vi är tänkande kroppar med lusten att bygga. Det  är detta som är  att vara människa.

Vi sår och skördar, jagar och samlar eller odlar vår mat och skyddar oss genom tak och flock. Men nu förändras hela barndomen. Allas barndom… Människan.

Vi är den enda varelsen som kan nöja oss med fantasi… Och inte ens vår egen, utan arrangerad…

Det är lusten att med kroppen komma vidare som göra oss balanserade och stabila. Men vad händer då alla präglas av låtsasrörelse på skärm. Ett kodat djup på skärm. Ett nätliv? Ett digitalt begär?

Det blir som socker, tomma kalorier som sprätter in och ut lika snabbt. Stackars alla lärare som ska försöka konkurrera med den datavärlden.

Stackars alla anhöriga som vill möta blick. Stackars små kroppar som har tillgång till det här…

Jag undrar verkligen vad som kommer ske. Ser på alla vuxna vad som hänt. Men vi hade iallafall en fysisk barndom.

Malin Skinnar

Digitala verktyg är nu obligatoriskt i förskolan

Digitala verktyg blir obligatoriskt i förskolan sommar 2019. Men hur är kompetensen hos förskollärarna?  Har de tiden som krävs för att tillsammans med barnen utveckla pekbokstryckandet på skärmen till ett “verktyg”?

Jag tror att det blir ett  ett dyrt tidsfördriv som i värsta fall blir ännu en “barnpassande” åtgärd  med ännu fler vuxna som gastar om skärmtid till apatiska  barn. Det är näst intill omöjligt att orka kämpa emot skärmens suggestiva möjligheter.

Jag tycker först och främst barnen skall få fler pedagoger, obligatorisk rörelseutveckling med frisk luft större delen av dagen. Vällagad mat och kreativa lekgårdar utomhus.

Och nu är det viktigare än nånsin att det införas skärmfria veckor  som komplement till obligatorisk digitalisering så vuxna kan samsas en förhållning för hela småskolan samtidigt. Ingen vuxen orkar stå emot tjatet och abstinensen att inte få.

Och jag som skriver detta är digital nomad, berättare och konstnär som skapar allt via skärmen. Men jag vet att det kräver tid och stjäler uppmärksamhet .

Barn behöver röra ögonen, studsa runt med egen fantasi och kroppens känslighet. Barn behöver leva. Det är obligatoriskt!

Pedagoger behöver hjälp av samhället att  nå  barnen trots stora grupper och nedskärningar. Inte stjälpas med “redskap” som inte ens föräldrar mäktar hantera utan hemmagnäll. Detta är en pedagogisk arbetsmiljöfråga som lärare måste få extrapersonal för och det vet vi alla att dagens resurser för!

Människan har en finkänslig, kreativ, fantiserande , byggande hjärna. De första åren i livet utvecklas den i rasande tempo.

Barn behöver så många fler verktyg än de digitala men som knappt hinns med i förskola och skola.

Lekens lust att skapa

Lyssna på  Vetenskapsradion i P1 och dra dina egna slutsatser. Två kunniga forskare berättar om sina slutsatser angående  nyttan av digitala verktyg i skolan kontra farhågor.

Jag anser att digitala verktyg är fantastiska MEN att man inte ska ta emot direktivet naivt.

Det är ett stort problem att barn rör sig för lite och att pedagoger har för få utbildade kollegor när de samtidigt belastas med  orimligt stora barngrupper.

Jag hoppas inte att föräldrar underdånigt accepterar obligatorisk digitalisering av förskolan utan att de ser till att pedagogerna får den tid och resurs som behövs.

Obligatorisk digitalisering utan  kompetens om vad man ska ha detta verktyg till är att slarva med unga hjärnor under barnets mest intensiva  utvecklingsfas. En iPad blir lätt en slapp pekbok istället för ett pedagogiskt instrument.

Det krävs  massor av lugn och ro för att göra en suggestivt förslavande mackapär till just ett kreativt redskap.

Av Malin Skinnar

Så här skriver  Vetenskapsradions redaktion i Sveriges Radios P1 om programmet Digitala verktyg i Skolan:

“Den digitala tekniken finns hemma så behöver den finnas på förskolan också. Det menar forskaren Susanne Kjällander, som varit med ta fram de nya riktlinjerna.”

– Vi har en hel generation nu som möter digitala verktyg hemma och de behöver få verktyg för att förstå sin omvärld. För väldigt stor del av världen pågår i de digitala miljöerna, säger Susanne Kjällander.

Men Catarina Player Koro, som docent i pedagogiskt arbetet, Göteborgs universitet och forskar om digital teknik i skolan, pekar på att digitaliseringen av förskolan genomförs utan vetenskapligt stöd.

– Ett problem är ju att man inte vet vilka effekter det får. En annan sak som man måste fundera över i tider då utbildningssystemet har dålig ekonomi är var det är mest resurseffektivt att lägga pengarna, säger Catarina Player Koro.”

Verkligheten utanför skärmen

Så fick vi mat i överflöd, frihet i mängd, värme, fred, tak, demokrati och allemansrätt. Men då uppfann människan skärmen och lät barnen sitta sig genom hela barndomen.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Stackars glittrande trälbarn

Stackars små slavungar
Kungahusets barnslavar

Förfärliga och fåniga tidningar. Rubriker om kungafödslar. Sida upp o sida ned. Skäms… – ” Oh I heard Sweden is a Kingdom?” Jag frågas igen och igen om den märkliga seden på mina resor. Som folklorisk berättare har jag alltid dubbla skor. Kliver med nyfiken iver in bland kors och krus , virvlar runt i hänförelse över vad människor förverkligar till djup förfäran av vad slentrianmässig tradition och tro kan göra.

Vi har avskaffat träldom, ärvda roller och kämpar för jämlikhet. Ändå ger vi apanagesupport till öppet barnslaveri där nyfödda ställs ut till allmän beskådan för att hjärntvättas in i ett kungahus och behaga ett rike…  Att de föds in i en roll mot sin mänskliga frihet är slaveri. Så länge landet har kvar seden som krona på verket tror jag inte på ett ord vi yttrar i världen. Ett jättehål i friheten.

Stackars små slavungar

Var land, tidning, företag eller myndighet som nyttjar slavbarn och deras föräldrar i PR syfte är precis som forntida utställande av särartade människor och djur. Monarkins bäbisar blir demokratins nickedockor

Ingen vill sitta på konserter o vinka med föräldrar. Hjärntvätt o statlig hets måste bort oavsett tradition. Det spelar absolut ingen roll  hur snälla och trevliga de än är. Jämlika samhällsbyggen kan inte acceptera nedärvda rollspel.

Regenter och arvsrätt

De måste röstas ut över tvenne val ty vi har ännu, konstigt nog, grundlagsskyddad träldom i Sverige..  Jag tycker att det är väldigt obehagligt att monarkin fortsätter år 2017. Inte bara pinsamt utan helt förbryllande.

Hur dumt vill vi bete oss internationellt? Som humanistisk demokrati kan vi inte riktigt driva mänskliga rättighetsfrågor med uppmaning om lika värde när vi samtidigt tillåter tvångsärvd titel.

Prinsar och prinsessor
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Vaggvisebok av Malin & Tetra

tetra musikteater ger ut CD och sångbok tillsammans med Malin Skinnar som målat.

Tillsammans med Ejeby förlag
producerar Musikteater Tetra
o Malin Storyteller världens
VAGGVISEBOK TUSSA LULLA
för de allra minsta och deras gulleföräldrar


Jag har målat en hel bok med vaggvisor från världen. En bok när barnet inte kan sova eller för fina små sånglekar på förskolan. 

Musikteater Tetra har skapat visorna medan jag målade. En bilderbok med CD, sångtexter och noter. Alla visor finns på orginalspråk men även översatta. 

Sångerskorna är Ingrid Brännström, Anna Ottertun, Maria Stellas och Sanna Kjellman, utgivet på Bo Ejeby förlag.

Varsågoda, här kommer mina små stopmotion-animationer från vår sångbok! 

Måla sånger för världens alla mammor och pappor

Vaggviseboken Tussa Lulla ges ut på BO EJEBY FÖRLAG.

Det var ett stort samarbete med många frågor och långa skypesamtal för att få alla bilder att smälta ihop med text och musik.Men det blev fint! Jag målade och tetrorna skapade musiken.

Malin Skinnar och Sångteater tetra i Göteborg gör en samling vaggvisor från världen. Den kommer ut till jul.

Malin Skinnars illustrationer till Tetras Vaggvisebok från världen

Jag jobbade i min mobila husbilsateljé och står där fokus på jobbet ger störst inspiration. I vanliga fall målar jag i studion under tiden Tetra skapar. Så trivs bäst. I sekundskapandet. Att vara där det sker. Få klättra in och klä mig i folkvisors andedräkter. Höra nyanser i stämmor som direkt blir färger genom fingrarna. Min mobila atelje är ett litet bo för frid. En trampolin till friheten som min väninna sa.

Dop och vaggvisebok med sånger från världen kommer ut julen 2016.

Lever nog som på en flygande matta. En konkret farkost. En rullande boning i vilken jag kan resa och skapa – vara med och gå hem igen.
Överallt – hela tiden. Jag behöver mycket ro. Mitt huvud är som en parabol – aldrig av – men jag vill kunna jobba med mina inspirationsforsar. Att besluta mig för en mobil atelje var ett stort beslut men det bästa någonsin. En sorts rullande sinnesfrid.

Malin Skinnar i sin husbil.

Dopbok för de minsta av Malin Skinnar och Tetra.

tetra musikteater ger ut CD och sångbok tillsammans med Malin Skinnar som målat.

Bland tusen stjärnor – tindra mitt barn
Lägg dig hos din ängamor
Lyft min lilla – Nanna o nynna
Blunda lilla – Nanna o nynna

Bland tusen tårar – snyfta mitt barn
Öppna famnen ängamor
Håll min lilla – nanna o nynna
Vila lilla – Nanna o nynna

Bland kärleksvindar – seglar mitt barn
Lägg dig hos din ängamor
Kyss min lilla – Nanna o nynna
Dröm du lilla – Nanna o nynna

Bland molnens ängar – leker mitt barn
Öppna famnen ängamor
Sov du lilla – drömmarna är fina
Vila lilla – drömmarna är dina

Mammas lilla pärla torka dina tårar – Mammas lilla pärla torka dina tårar

Tyssa Lulla CD av Tetra med illustrationer av Malin Skinnar till vaggviseboken.

Här har  jag och Maria Stellas i MUSIKTEATER TETRA som översätter den Grekiska visan, tolkat orden till en sjungbar vaggvisa på svenska. Det är en stor sång när man hittar orden … så stor att själen vibrerar. Om mamman i himmelen som vyssar sitt barn med havets vindar till hundra sovandes suckar.

Lullabies from the world, illustration by Malin Skinnar.

Norsk vaggvisa ur Vaggsångsboken med Malins skinnats illustration och tetras CD och texter.

Malin Storyteller Logo

Att måla sånger är som att få kliva in i främmande världar och få dem i sina fingrar …

Tänk om ditt hej kan få hoppet att gro

Man kan säga välkommen på så många sätt.

Finns det något vi kan göra?

Många flyr från flammande skyar. De flyr ifrån länder där det är oroligt. Många människor är rädda.Tänk om just ditt hej kan få hoppet att gro. Här ovan är filmen!

Ett leende, ett hej, sen är vi kompisar.

Många, många, många flyr ifrån flammande skyar
De flyr ifrån länder där det är oroligt

Glad pojke på väg till främmande jaktmarker.

Människor är kanske hungriga
Människor är kanske oroliga
Människor är kanske skrämda

Ditt hej är gratis!

De flyr ifrån främmande himlar, hit till oss

Malin Skinnar sjunger med Ado Cissokho, på gården Jalikunda i Senegal .

Finns det inget vi kan göra?

Vi kunde inte tala men vi kunde skratta tillsammans.

Tänk om ditt hej är som en vattendroppe, som faller rakt ned i hoppet å böjar gro, kanske växer, så en ledsen människa orkar tänka, orkar vara glad igen …

Ditt hej är gratis, det kommer från dig själv.

Hej, hej!

Det är bara att säga hej, sen skrattar vi

Ditt hej är gratis men en del av ditt hjärta, det kommer från dig själv

Många kommer till oss i från flammande himlar.

Tänk om just ditt hej kan få hoppet att gro.

Vi sitter tätt samman och leker en saga utan språk.

Kanske nån behöver just dig …

Sagoinspelning går mot dagens slut.

Hej, hej!

Malin Skinnar berättar ordlösa sagor .

Ur diktverket Under Måsarnas himmel som jag skrev för Mama Malmökören för en vänligare stad.

Livsviktigt att göra livsfarliga saker

Livsviktigt göra livsfarliga saker för unga.

inte så högt från marken men skönt komplicerade att klättra i

Ta barnen till skogens jättar. Klättra! Det känns nästan direkt högt och okontrollerbart. Och det är verkligen livsviktigt att få göra livsfarliga saker. I naturreservat finns krokiga vackra levande träd att kravla runt bland. Barn älskar naturens möjligheter om man ger sig tid att stanna. Ta med picknick till skogen och stanna tills träden blir oemotståndliga. Avviker man från leden, bara en liten bit så finns underbara stammar. Omkullvälta vridna träd med mängder av härliga grenar att klättra upp på. Där finns olika höjd för stora och små. Det känns nästan direkt högt och okontrollerat. Grenarna blir en stambana rakt in i trädkronan. Liggande träd är inte så högt från marken men skönt komplicerade att klättra i. Men håll er borta från roten då det finns berättelser om vindfällen som kan slå åter. Skogen är ett äventyr som man behöver för att alla armar och ben ska få plats i den växande kroppen. Oftast slår man sig inte så hårt. Mossan inunder är tjock och underbar.

Livsviktigt göra livsfarliga saker för barn.

Den lite livsfarliga, livsviktigt leken gör sinnet fokuserat och mottagligt för ny kunskap. Den som leker vilt lägger allt nytt tillrätta i hjärnans kringelkammare. Vild betyder inte tokig. Bara okontrollerad . Är man ute stör det inte alls som inomhus. I de arrangerade lekrummen bli ljudnivån oftast allt för hög och vi dämpar allt vi orkar. Verklig lek i naturen, den värld som vi är avsedda att vistas i, fungerar så som barn är. Stojiga. Leken blir ofta autobalanserad efter en stund eftersom skogen är en lekplats perfekt för växande varelser. Den är helt i stil med vår genbanks sug efter utforskande av existensen genom kroppen. Här är vi i Tyresta nationalpark. En underbar källa till utveckling för liten som stor.

Det är ett äventyr som man behöver för att alla armar och ben ska få plats i den växande kroppen.

Livsviktigt göra livsfarliga saker för vilda barn.

Grenarna blir en stambana rakt in i trädkronan.

Livsviktigt göra livsfarliga saker för småbarn

Vi redigerar ofta barnens lek hemma och i skolan. Vuxna ger automatiskt politiskt korrekta spelregler i bara farten. Både för att klara ljudnivån och för den goda etikens skull. I utomhuset finns frihet att utforska mycket av det som barnen själva undar över. Liv behöver genomlekas för att kunna närma sig existensen ur dess olika synvinklar. För att få upptäcka världen genom sig själv. På sitt eget vis. Livsviktigt att få upptäcka världen naturligt.

Den som leker vilt lägger allt nytt tillrätta i hjärnans kringelkammare.

Att klättra i träd naturreservatets träd bör vara alla barns rättighet.

I naturreservat finns krokiga vackra levande träd att kravla runt bland.

Barn som leker i skog och mark blir lugna och kreativa.

På min sida startar efter hand en liten digital barnkanal. Jag har studioatelje i husbilen och möter vildungar och gullefjun runtom i Sverige.

Barn behöver utforska tyngdlagen.

Att dingla med benen vid ett stup väcker lycka.

Vilda barn behöver äventyr för att koncentrera sig i skolan.

Och att sen våga hoppa för att landa mjukt ger styrka. Livsviktigt att få göra livsfarliga saker.

Barn som leker i skogen blir smidigare.

Oftast slår man sig inte så hårt – mossan inunder är tjock och underbar.

Skydda barnen mindre och låt dem klänga runt i skogen.

En lekplats för växande varelser helt i stil med vår genbanks sug efter utforskande fysisk analys.

Tyresta Nationalpark skapar livets lekrum.

Lite livsfarlig, livsviktig lek gör sinnet fokuserat och mottagligt för ny kunskap.

I Tyresta nationalpark finns många träd att krama.

Sen skämtar man med ett träd och går hem igen. Sök mig på MALIN STORYTELLER via FB.

Bästa sovtips för vildungar

 

Välkomna till Sömnskolan. Här lär vi ut hur man får barn att somna! Gäspa, kasta bort alla dumma tankar och korsa höger och vänster hjärnhalva och sjung en visa med pipröst.

De som gömmer sig under mossan

Barn i plym som bebor skogar

filminspelningen i skogen När alla gått hem och tystnaden lagt sig mellan stock och sten så la jag mig på myren och somnade. Trodde aldrig jag skulle somna mitt i skogen men skogens skymning smyger sig på en så man tillslut är inbäddad i hemligheter och drömmar. Tyst är det inte … om ni tror […]

Flickan och rävungen

Sagoinspelning med barn i urskogen.

jag grubblar på det skapade sagorummet

Skapandet i sig är en lek. Jag får följa med i det som händer samtidigt som jag berättar det manus barnet skådespelar. Hon härmar mig. Jag ger henne såväl repliker som sagoberättar handlingen. Efter en stund står hon stilla och ser in i skogen. Djupt försjunken. Tittar bort och rör sig i en inre värld. Vi leker mjukt och klär ut oss i skymningen. Kvällens saga handlar om en rävunge.

Grubblar mycket på det. Den stillsamma leken och vilda rörelsen. Den introverta sagans möjligheter att rota sig i små människor och bli något helt annat än vi vuxna tänkt oss.

Sagoinspelning i skogen.

När jag skapar med barn måste jag glidflyga. Följa uppvindar där de bär och snabbt bereda mig för grundstötning eller annan riktning. Det är som att leka fast jag för handlingen framåt. Det går en liten stund i taget. Sen tar fantasin över. Då är barn nästan som sömngångare. Inte för att de är trötta utan för att berättelsen plötsligt får liv. I den sekunden blicken blir drömmande måste jag tystna och själv följa med. Det är då något mycket större gripit an lekens hjärterot.

Sagoinspelning i urskogen för Måndagsbarn.

Jag vill så gärna höra hennes tankar. Vad säger rävungen egentligen till henne? Vi har sökt ungens gryt och frågat grodan om råd, men jag ser att hon hör andra saker … När jag frågar min lilla skådespelerska vad rävungen säger berättar hon att rävmamman just fyllt hundra och därför farit till i himmelen. Och från molnen kommer ju ingen ned igen, säger hon och stryker rävungens päls. Jag förstår att berättelsen tagit sig egen väg. Vi matar rävungen med barr och kottar och nu får jag inte störa. Allt hon nånsin hört rullas ut till stora förklaringsmattor att kliva ut på. Leken ger redskap – tankemodeller att beträda. Sagorummets möjligheter. Stunden tillsammans ger henne en stabil möjlighet att provleka sanningshalten i begrepp som är alltför abstrakta för ny människor. – Livet och döden … – Föräldrar som kanske försvinner plötsligt och nån sorts himmel som Mormor talat om.

Sagoinspelning med barn är en balansgång mellan lek och verklighet.

När jag ser på bilderna efteråt blir jag alltid lika förbluffad. De är så mycket berättelser i varenda rörelse. Så mycket mer som händer när stillheten fått sitt klangrum. Stunden då barnet kan blomma och fantisera vidare utan störande dramatik. “Tur jag har dig säger hon plötsligt. Tur jag har dig så jag får ha den här vackra frisyren. Men jag vill inte ropa på räven, för tänk om den kommer. Förresten finns det tjuvar i Sundsvall. Så man ska inte ropa när man har frisyr.”

Barnskådespelare i Tyresta Nationalpark.

Vi gör filmer till Måndagsbarn som så småningom kommer på min sajt med en liten pappteater på Youtube. Min egen barnkanal. Jag vill se datorn som ett tittskåp. Tror att jag med iPhone och Mac börjar jag hitta de redskap jag som barn kunde skapa underverk med. De behöver inte vara dyra och bombastiska föreställningar med svindyra manus med vuxenknåpade långa synopsis. De behöver bara var rum att kliva in i. Papper, sax, tejp och skuggspel i telefonens snabbredigerade bildspel. En sagoateljé i fickan. Mirakelmaskin. En äkta Sampo. Ja, tänk om jag faktiskt hittat en egen tittskåpsmaskin – en sorts nutida sagospelsteater. Barnen jag möter har redan börjat använda telefonen som aktivt redskap. Fickmanick för egna sagor.

Sagoinspelning Tyresta Nationalpark

Under 90-talet bedrev jag Malins Pappteater. En liten turnerande scenverksamhet för tultebarn och snorungar. Jag har givit bort alla kulisser till ett Montesoridagis för själva turnerandet är ett hårt slit. Totalt tvärtom själva skapandet och uppträdandet som är lätt och lyckligt. Men jobbet däremellan för att få turné på fötter är halt galet som verksamhet. Föreställningar ska marknadsföras, prövas och kontrakteras. Mycket telefon och mailande. På min tid fax. Jag var mästarinna på fax och mediakontakter och fick alla gig. För många faktiskt. Mötte publik dagar i ända, fick krama barn och skaka vuxenhänder. Ett bestyr som påverkar hjärnan. Man blir lätt skör av så många intensiva möten. Alla var så lyckliga. Jag kände att jag hade betydelse men sinnet klarar inte den uppmärksamheten. Svårast var då barn kröp upp i min famn och frågade om jag hade några barn för annars kunde jag få dem. Man måste möta och vara kärleksfull men samtidigt hård och professionell. Hu …. Dessutom ska dagisbaciller bemästras – influensor negligeras och utbrända kultursekreterade bemötas. – The show must go on!

När väl berättarturnéen är färdig ska man fakturera och fixa ömmande muskler, trasiga bilar och virrig panna. Kanske hitta sig en ny make om den gamla ramlat ur ruljansen. Jag var visserligen bra på att yrkesmässigt kulturarbeta och entreprenöra. Men nu vill nu skapa en annan plattform. Tror jag kan det. På ett annat vis. Något som inte finns som är lätt och snällt och möjligt. Tror jag bygger mig ett digitalt tittskåp bland molnen för de minsta.

Sagoinspelning Tyresta Nationalpark för Måndagsbarnkanalen

Jag har väldigt många sagor och funderar på att dra ut på lekstråt i naturen med landets alla utedagis som härförare. Får se vad framtiden bjuder. Naturen är viktig och jag vill att alla ska ut oftare. Barn måste få röra sig mer än de gör och själva leka sina sagor istället för att släpas genom dramatik gjord av vuxna. Vet inte hur det formas än. Men min folkloristiks nyfikenhet och pedagogiska vetgirighet har en scen att fylla. Jag bestämmer själv här bland molnen. Skönt!

Sagoinspelning går mot dagens slut.

– Kom så går vi ut och gör barnkanalen, säger hon och hämtar sin mantel. Vi kliver in bland stock och sten och hon väntar min berättarstart. Det råder en konflikt i mig att jag samtidigt skapar för barn. Men jag kan inte låta bli. Hela världen är så fylld av skatter, skogar av äventyr. Tänka alla himlar fyllda av mirakel. Jag blir inspirerad och vill berätta. Tänker att det som är naturligt måste vara till mänsklig nytta och fortsätter hitta på trots allt. Knasigast är att mitt i det här ömma skapandet kommer folk och stat och kräver politisk korrekthet. Men sagor har sina egna liv. Väsen som gör vad de själva vill. När de vill.

Sagoinspelning Tyrestaskogen för barnkanalen på www.malinstoryteller.com

Flickan går nu till dammen och frågar fiskarna om råd. Det är svårt att höra dem men hon strör granbarr på vattnet och förstår på så vis fiskars tungomål. Berättelser behöver inte våra börjar och slut. En lek är en dröm. Likaså ett barns äventyr. Det är vi som tvingar handlingen in i fällor med upp och nedgångar, spänning och stup. Det är dock pedagogiskt meningslöst. Bättre att lugna barnets hjärna. Låta dem kliva in i en värld utan handling. En plats med färg och form där man går från ena sidan till andra bara för man trivs med det. Utan syfte. På samma vis som träden rör sig i vinden. Jag tror ej på vårt handlingshetsande. Grubblar mycket på det. Den stillsamma leken och vilda rörelsen. Den introverta sagans möjligheter att rota sig i små människor och bli något helt annat än vi vuxna tänkt oss.

Sagoinspelning Tyresta för barnkanalen på www.malinstoryteller.com

I Feldenkrais som är en läkemetod för främst vuxna där man lär genom görande handlar det mest om att göra mindre för att komma längre. Bromsa, lugna, stilla. Jag tänker ofta på det med alla barns överhettade film och spelhjärnor idag. Det stillasittande barnet som knappt sett natten och blivit våt på en myr. Att jag undrar om man inte kan skapa andrum för våra minsta. Som en självklarhet. En lag för fantasins tillväxt och rons hjärta. Jag undrar hur den sortens sagor kan göras digitalt. Går det? Eller blir allt producerat en hets för sinnet oavsett?

Sagoinspelning med barn i urskogen.

Men när vi stod där ute, omslutna av urskogens stillhet brydde jag mig inte om dagens grubbel. Då var det bara rävens hostvrål, korpens krax och molnens swishande som hade betydelse. Inte vad det skulle bli av allt vi lekte. Jag har massor av film från gårdagen men bilderna berättar helt andra saker. Jag ser det nu. Sagan fick eget liv en gång till. En tyst berättelse oviktig att förtälja. Den skall bara genomlevas. Flickan ställde sig på berget och samlade sagor i skymningen. Jag hörde dem med. Och la mig vid hennes sida för att vila.

BOOM KRASCH BANG POÄNGER KÄNNS HELT ONÖDIGT STÖRANDE I BERÄTTANDETS MAGISKA RÖRELSE FRÅN HÄR TILL ANDRA VÄRLDAR. MINSTA RÖRELSE RÄCKER …

Sagoinspelning i Tyresta Nationalpark.

Fotograf och berättare Malin Skinnar som under 90-talet berättat för 43.000 barn o vuxna samt givit inspirationsdagar och föredrag i berättandets konst för landets många pedagoger, psykologer och bibliotekarier men som hoppade av.