Inlägg

Barnvisa – Gökungen & gökotta

Ny lekfull barnvisa att vyssa bäbisen till ro

Koko koko koko koko – min lilla gökunge


Jag gjorde en lite visa om en gökunge som nu blivit en lite slagdänga om våren för di minsta!

Text och melodi Malin Skinnar, sångbok i vardande. Se filmen nedan:

Å min lilla gökunge – Skogens lilla stökunge
Gunga mellan skyarna – Var e ditt bo

Koko Koko Koko Koko

Åh vart ska du flyga nu – Säg vart ska du flyga du
Kom min lilla Gökunge – Gunga med mig

Koko Koko Koko Koko

Å min lilla stökunge – *Mammas lilla bökunge

Virvlar runt i filtarna – Snart har vi ro (gäspa)

Woho Woho ( gäsp) Woho Woho
Fossingarna somnar nu – Munnen redan gäspat du
Se om du kan blunda nu – Här i mitt bo

Bobo Bobo Bobo Bobo

Åh vad skönt du gäspar nu – Kom å ta din lilla lur
Vyss mina lilla gullunge – Somna med mig

Momo momo Momo Momo Momo

Å min lilla gökunge – Skogens lilla stökunge

Gunga mellan skyarna – Var e ditt bo

Koko Koko Koko Koko
Vyssa babyn och lyft barnet högt upp i skyn

Hur får du barnet att somna?


– Lek er till ro. Håll ögonkontakt och sjung med återkommande rörelser som minskas med intensitet på din röst. Tillslut är det bara bubblande mumlande läppar som snuddar barnets hår. Fortsätt med rörelserna till de blir mindre och mindre  – så kommer babyn snart till ro!

Ny vaggvisa med text och melodi
Gråter barnet i början så gör glada rörelser där du ömsom lyfter upp barnet i luften och vyssar hen nära dig. Sjung mjukt med bubbligt mjuka läppar… tystare och tystare medan du själv gäspar…
* Byt ut mamma till ett namn eller den som sjunger;  pappas, mormors, farfars, farmors, mormors, eller мати,eadni, mami እማማ, أمي մայրիկ, ana, ana, мама

Vad är en Gökotta?


Se filmen om gökottan!


Göken gungar fram när den flyger, på så vis känner man igen den.

Vet du vad Gökotta är? Följ med oss ut i skogen och hör.

Melodi och text Malin Skinnar Gökotta – Västergök är bästergök! Under olika datum i april – juni inträffar gökottan.

I början av seklet då folkrörelserna plockade upp gökottan som en gemensam familjebegivenhet så blev  picknick, dikt och mässingsmusik något alla skulle samlas kring i skogen.

Men anorna är förstås äldre. Göken är en fågel med legender, verser, magi och sånger knutna till sig över hela världen. Ingen kan motstå lätet från en kokoande fågel i skyn….

I Sverige blev dagen efter hand förknippad med den religiösa högtiden Kristi himmelfärdsdag. Då skulle man tidigt upp i gryningen och  ut i ottan för att höra göken.

I folktro kunde gökens  hoande förutspå både död och lycka. Själv gillar jag varken skrock eller magi men det hör till vårt kulturarv och är ett sätt att navigera i berättelser.

Jag har hittat på egna verser istället för det dystra södergök som betyder dödergök… och har transformerat den till  ”födergök” istället.

Koko koko, barnreporter förklarar vad gökotta är.
Vi söker efter gökens bo

Södergök är dödergök – Västergök är bästergök – Östergök är tröstergök och norregök är sorgegök …


– Jag gillar inte att södergök och dödergök ska härja i skogen så här kommer en annan vers:

När göken så hoar i söder
– giv kraften till alla som föder
ett frö kanske spirar
– en baby blir till
vi skapa vår framtid
– precis som vi vill

-Det sköraste livet vi firar!

Sången om göken - Portrait Viorica Heres - Cupseni, Romania, Lelea Viorica Heres, Taralapusului

Gökens sorgerop


Var tyst – du ropande gök – sjung inte – jag mäktar dig aldrig mer

När jag hade föräldrar –  så njöt jag din sång

Som  ensam – jag tål  ej din stämma.

Du ropar från torraste fälle – du ger mig din smärtande sång

Du sjunger från vittnade stubbe – min oro så evig och lång



Här kan du lära dig hur man blåser som en gök fint i händerna!


Här är film från Senegal med gökungevisan:


malinstoryteller homepage

Att locka fram läslusten – Estland

Toomarahva Guest House,

Tid att höra sin egen reflektion innan nästa äter upp ens minne


– en lyx kallad fokus

Toomarahva Guest House, kitchen

Att bläddra och inte spela

Jag kom till ett hus där läslampan tändes på kvällen. Ljus och stor strålade den rikligt över bordet. De bodde i en bygdegård, ett timmerhus med kamin och sotade stockar.

På bordet låg en stapel böcker.

Mamman lånade hem böcker en gång i veckan för att locka till blädder.

Och lite senare på kvällen, med te-kopp innan läggdags, satte hon själv sig ned och frågade vad han sett, sonen, bland ord och bilder.

Han återberättade om stjärnor och planeter, om insekter och floder. Och tillsammans förundrades de över världshistorien ur bok efter bok. Allt var nytt för honom. Och ur ett barns perspektiv lika svindlande nytt för henne.

Jag satt bredvid, vibrerande av upplevelsen.

Pojken drog sig till minnes en annan bild ur en liknande bok. Mamman sa hon kom ihåg vilken han menade.

Sen berättade han för mig om puttrande vulkaner och ett mineral som frigörs. Om halsar på fåglar och en planet 40 ljusår bort.

När han var yngre läste hon högt för honom under de bilder som lockade honom till frågor.

Jag satt mitt emot dem. Förtrollad.

Det kändes så självklart men var ändå unikt; en delad verklighet. Gemenskap.

Läslust

”Läääslust… ” Det ordet förstod jag plötsligt. Och den lusten föder törst på mer.. kunskapstörst.

Det var så fint. En samvaro där mamman bereder möjlighet och ro för detta känsliga moment; att orka läsa. Hon skapade en social lockelse att bläddra, visa och dela, lyssna, förundras och tystna.

Så klart det blir ett gott beroende. Ett behov. En vilja. En förmåga. En superpower. En lyx kallad fokus.

– Är inte Youtube samma sak?

– Nej, för info utan stop ger inte mänskliga hjärnor chans att enskilt reflektera, utvärdera och tillämpa. Fakta finns ej. Bara presentationer vi måste ta till oss och uppväga mot annat.

Varken barn eller vuxna ska serveras klippta dramer eller rörlig fakta till den grad som görs idag. Det blir hjärntvätt.. och av vad bykas barnens sinnen? Har ni kollat?

– Om de hade dataspel? Så klart inte. Men den digitala stormen är få förunnade att undkomma. Har du själv chans att införa kommunikativ läsning regelbundet – utan förbud av annat – så gör det!

Lyckliga dessa ögon med vidvinkeln intakt och tid att höra sin egen reflektion innan nästa äter upp ens minne.

Malin Skinnar #VisitEstonia 

Lyckliga ögon med vidvinkeln intakt

Toomarahva Guest House,
Toomarahva Guest House,

”Läääslust… ” – Läslust! Det ordet förstod jag plötsligt. Och den lusten föder törst på mer.. kunskapstörst.

Varken barn eller vuxna bör serveras klippta dramer eller rörlig fakta dagligen.  Det blir hjärntvätt… och av vad bykas barnens sinnen? Reflektion kräver tomrum.

Toomarahva Guest House,
Toomarahva Guest House,
Toomarahva Guest House,

Via www.visitestonia.com finns all information om hur du lättast reser till och runt i Estland.


Det går dagliga båtar från Stockholm till Tallinn och sen reser ni vidare med buss, cykel eller hyrbil.



Estland är ett underbart grannland för barnfamiljer. Lugnt och intressant med vandringsstigar och långa stränder.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Vi är bara födda – Hälsingland

Husbil under karlavagnen

De var sammanbitna. Allvarliga. Som oroliga till gränsen tömda av kraftansträngningen att försöka leva ungt och sorglöst. Vara trevlig och integrerad trots tickande panik.

Höstlöv

Vi är bara födda
Mitt i sekunden med tur.
Jag studerar migration och är mitt i den. Läser om änkor som lyckades sälja djur och gå ombord. Fara till Amerikat. Det kan inte varit lätt. Det är inte enkelt nu ens. Utan språk och världsvana.

Jag har suttit med en kinesisk pojke hela kvällen. Vi talade om livet, stavning och framtiden på ett hak i byn.

Han skulle bygga sig en fyra våningar hög resturang. Och han sa att man hörde skillnad på R och L med öronen. Så visade han mig hur bokstäverna ser ut på min servett och undrade om även jag kunde bokstäver. Sen hämtade han stolt mitt kaffe och frågade om jag tog socker. Bar koppen som en skatt och kom åter.

– Ville hålla honom i knä och tala om drömmar.

Vi kom fram till att de var praktiska – drömmarna – för man kunde ju göra vad man ville – i dem och med dem. Sen var han upptagen av att sprattla på soffan och sa att han var sju fast fröken just fyllt fyrtiofem.

Dörren öppnades

Till samma resturang anlände trenne familjer med tre unga flyktingpojkar. De ensamkommande var artiga. Tysta och lågmälda.

Jag minns min egen första resa. Att inte veta hur jag borde bete mig. Rädslan att göra fel. Sneglande blickar för att härma. Jag hade bara åkt till Finland med föräldrar hängande på telefon för att kolla så allt gick bra. Jag hade gåvor att ge och färdiga biljetter. En taxi som väntade och en buss med snäll chaufför. Men ändå var det osäkert.

Vem hämtar de tysta nu. Vem härmar de? De unga som livrädda lämnat. Tänk att fara till andra sidan jorden och vänta på beskedet. Allena.

Allena. Allena. Allena. Jag blir galen av sorg och vånda. Tack alla som bistår dem.

De var sammanbitna. Allvarliga. Som oroliga till gränsen tömda, av kraftansträngningen att försöka leva, likt ung och sorglös. Vara trevlig och integrerad trots tickande panik.

Husbil under karlavagnen

Deras fosterföräldrar skojade

Talade om hockey, Ikea och sommarplaner. Snälla ord och skämtande mummel. Starka vuxna som gör sitt bästa trots stress och fix med livets vedermödor.

Dessa starka vuxna var yngre än mig. Nya på jorden men villiga ge av sin tid – att försöka. Familjebyggarna – deras engagemang vill jag verkligen hylla.

De gör vårt viktigaste just nu.

– Stöttar.

Jag betalade och gick till butiken för att handla. Kom hem med påsen full. Av ekologiskt. Av nyttigt.

Undrade hur mycket nyttigt man måste äta egentligen.

Plast, burkar och kyldiskar.

Såg mitt hus på en älvbrinken.

Den lilla stugan på fyra hjul. Mitt mobila torp. Passerade jordkällaren jag inte behövde. Passerade Hälsingegården med emigranthistorier. Passerade bron över flottareleden. Mindes legenden om mannen som sjönk men kom upp igen. Går mellan historia och verklighet, tolkningar och misstag, hopp och härlighet med bostaden med mig.

Ingen av våra anfäder jag berättar om skulle begripit hur jag lever. Ingen nykommen med längtan efter hembygd skulle förstå mitt val.

Men för mig är det bra för jag orkar ta in. Orkar se, fråga och bry mig.

Med husbilen färdas jag vidare. Bor så litet att jag vågar titta ut.

Av Malin Skinnar

Familjebyggarna – deras engagemang vill jag verkligen hylla. De gör vårt viktigaste just nu.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Flickan och fågeln – Armenien

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

HC Andersens sagor får en flicka att överleva under kriget

Armenien 1992


I tre år frös hon.
Min väninna.
Högst upp i lägenheten.

Tätt samman.
Tre vintrar utan el.

Satt i köket.
Kokade te en gång om dagen.
Tillsammans i trappuppgången.
Olika våningar.

Hon väntade på våren.
Hon väntade på skolan.
Hon väntade på kärleken.

Leken.
Tätt samman i köket.

Liten fågel nära bröstet.
Litet hopp nära hjärtat.

Hon läste alla HC Andersens sagor.
Där i Jerevan.

Alla.

Kunde dem innan o utan.
Fördjupade sig i hans liv.
I dansken med havsfru på gråsten.

Plötsligt hörde hon berättelser.
Ord, människor.
Djur.
Figurer.

Blev sagoföfattare.
Manusförfattare.
Vuxen.
Poet.

Hon kom till mig.
Vi hade barndom samtidigt.
Hon ingen el.

Jag. Hel uppvärmd simbassäng.
Jag. Lift och beslyst slalombacke.
Jag. Tandställning och elljusspår.

Vi åkte för att se lille havsfrun.
Drack rykande te.
Gick på museum.

Hon visade hela HC Andersen skattkista.
Berättade alla sagor som om de handlade om henne själv.

För mig var han bara en gubbe.
För henne vägen till frihet.

Han gav henne en liten fågel i hjärtat.

Flickan sover med månen

Vi gick förbi sagomontern med flickan som tände svavelstickor för att överleva natten. Där stod vi länge. Aldrig har jag förstått kylan som då och där.

Tårar.

Då när hon besökte mig var här inte så många frusna i Sverige – som nu. Landet ett fort utan bedjare… eller tiggare som de kallas.

Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens.

Då kunde svensken sända in kosing via autogiro eller trycka koder på telefonen och zappa vidare. Då kunde svensken tro att svält var förlegat, sjukdom botat och köld något som fixas med dun. Då kunde svensken känna sig som herr och fru hyvens.

”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.
Staten fixar nöden. Vi ser på TV.

Nu måste vi hjälpa direkt. Ta ställning. Ge eller agera. Ovana skräms vi och blundar.

Utanför konsum sitter mamman till flickan med svavelstickorna. Hemma väntar barnet.
Hoppas hennes lilla flicka har en fågel vid hjärtat.

Malin Skinnar

Under kriget i Armenien 1992 överlevde en flcika på HC Andersens berättelser. Illustration Malin Skinnar

Nagorno-Karabach-kriget påverkade befolkningen hårt mellan 1988 och 1994 i enklaven Nagorno-Karabach i sydvästra Azerbajdzjan. Flickan i berättelsen ovan blev manusförfattare som vuxen och berättade för mig på BUFF barnfilmkonferens, financeforum i Malmö om livet i huvudstaden Jerevan under kriget.

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Barn kryper ur skinnet

Verkligheten utanför skärmen

Vi behöver verklighet – inte mer digitalt

Så fick vi mat i överflöd, frihet i mängd, värme, fred, tak, demokrati och allemansrätt. Men då uppfann människan skärmen och lät barnen sitta sig genom hela barndomen.

Lekens lust att skapa

Vid skärm utan rörelse

Barn behöver mycket rörelse för att alls kunna koncentrera sig. Skärmens suggestiva lockelse förvirrar varenda en av oss människor. Vi tror vi rör oss men allt är stilla utom tanken. Vi springer med våra ögon i låtsasvärldar. Skapar stress och iver av inget.

Och vi tror det är viktigt att avsluta – att vinna, erövra och uppnå…  Det tar bara några sekunder innan vi väckt lusten att leka mer på skärmens yta än i hela stora verkligen  utanför.

Våra kroppar, framavlade genom 65 millioner års urkraft luras att sitta still.  Hur kan vi acceptera det? Barnets lilla hjärna tror att den rör sig via skärmens  spänning medan kroppen vill krypa ur skinnet – eller krypa ur sinnet.

Plötsligt behöver vi inte slita för maten och kroppen vaccineras så vi överlever det mesta. Men då släcker vi vårt mest känsliga sinne med nästan fysisk förlamning…

Barnens ögon ska inte titta på skärm
Uppe i vildmarken finns inga skärmar

Arrangerad fantasi

Allt i en människas rörelseprogram handlar om lusten att nå. Det är den som får babyn  att snurra runt från liggande på rygg till mage; lusten att greppa.  Det är lusten som får oss att krypa, resa oss och stå upp … Det är lusten att ta oss mot något som driver på våra  första nästan omöjliga steg. Ögat lockar oss vidare.

Vi är rörelse. Livet är balans. Vi är tänkande kroppar med lusten att bygga. Det  är detta som är  att vara människa.

Vi sår och skördar, jagar och samlar eller odlar vår mat och skyddar oss genom tak och flock. Men nu förändras hela barndomen. Allas barndom… Människan.

Vi är den enda varelsen som kan nöja oss med fantasi… Och inte ens vår egen, utan arrangerad…

Det är lusten att med kroppen komma vidare som göra oss balanserade och stabila. Men vad händer då alla präglas av låtsasrörelse på skärm. Ett kodat djup på skärm. Ett nätliv? Ett digitalt begär?

Det blir som socker, tomma kalorier som sprätter in och ut lika snabbt. Stackars alla lärare som ska försöka konkurrera med den datavärlden.

Stackars alla anhöriga som vill möta blick. Stackars små kroppar som har tillgång till det här…

Jag undrar verkligen vad som kommer ske. Ser på alla vuxna vad som hänt. Men vi hade iallafall en fysisk barndom.

Malin Skinnar

Verkligheten utanför skärmen
Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Tänk om ditt hej kan få hoppet att gro

Man kan säga välkommen på så många sätt.

Finns det något vi kan göra?

Många flyr från flammande skyar. De flyr ifrån länder där det är oroligt. Många människor är rädda.Tänk om just ditt hej kan få hoppet att gro. Här ovan är filmen!

Ett leende, ett hej, sen är vi kompisar.

Många, många, många flyr ifrån flammande skyar
De flyr ifrån länder där det är oroligt

Glad pojke på väg till främmande jaktmarker.

Människor är kanske hungriga
Människor är kanske oroliga
Människor är kanske skrämda

Ditt hej är gratis!

De flyr ifrån främmande himlar, hit till oss

Malin Skinnar sjunger med Ado Cissokho, på gården Jalikunda i Senegal .

Finns det inget vi kan göra?

Vi kunde inte tala men vi kunde skratta tillsammans.

Tänk om ditt hej är som en vattendroppe, som faller rakt ned i hoppet å böjar gro, kanske växer, så en ledsen människa orkar tänka, orkar vara glad igen …

Ditt hej är gratis, det kommer från dig själv.

Hej, hej!

Det är bara att säga hej, sen skrattar vi

Ditt hej är gratis men en del av ditt hjärta, det kommer från dig själv

Många kommer till oss i från flammande himlar.

Tänk om just ditt hej kan få hoppet att gro.

Vi sitter tätt samman och leker en saga utan språk.

Kanske nån behöver just dig …

Sagoinspelning går mot dagens slut.

Hej, hej!

Malin Skinnar berättar ordlösa sagor .

Ur diktverket Under Måsarnas himmel som jag skrev för Mama Malmökören för en vänligare stad.

Livsviktigt att göra livsfarliga saker

Livsviktigt göra livsfarliga saker för unga.

De som gömmer sig under mossan

Barn i plym som bebor skogar

filminspelningen i skogen När alla gått hem och tystnaden lagt sig mellan stock och sten så la jag mig på myren och somnade. Trodde aldrig jag skulle somna mitt i skogen men skogens skymning smyger sig på en så man tillslut är inbäddad i hemligheter och drömmar. Tyst är det inte … om ni tror […]

Flickan och rävungen

Sagoinspelning med barn i urskogen.

jag grubblar på det skapade sagorummet

Skapandet i sig är en lek. Jag får följa med i det som händer samtidigt som jag berättar det manus barnet skådespelar. Hon härmar mig. Jag ger henne såväl repliker som sagoberättar handlingen. Efter en stund står hon stilla och ser in i skogen. Djupt försjunken. Tittar bort och rör sig i en inre värld. Vi leker mjukt och klär ut oss i skymningen. Kvällens saga handlar om en rävunge.

Grubblar mycket på det. Den stillsamma leken och vilda rörelsen. Den introverta sagans möjligheter att rota sig i små människor och bli något helt annat än vi vuxna tänkt oss.

Sagoinspelning i skogen.

När jag skapar med barn måste jag glidflyga. Följa uppvindar där de bär och snabbt bereda mig för grundstötning eller annan riktning. Det är som att leka fast jag för handlingen framåt. Det går en liten stund i taget. Sen tar fantasin över. Då är barn nästan som sömngångare. Inte för att de är trötta utan för att berättelsen plötsligt får liv. I den sekunden blicken blir drömmande måste jag tystna och själv följa med. Det är då något mycket större gripit an lekens hjärterot.

Sagoinspelning i urskogen för Måndagsbarn.

Jag vill så gärna höra hennes tankar. Vad säger rävungen egentligen till henne? Vi har sökt ungens gryt och frågat grodan om råd, men jag ser att hon hör andra saker … När jag frågar min lilla skådespelerska vad rävungen säger berättar hon att rävmamman just fyllt hundra och därför farit till i himmelen. Och från molnen kommer ju ingen ned igen, säger hon och stryker rävungens päls. Jag förstår att berättelsen tagit sig egen väg. Vi matar rävungen med barr och kottar och nu får jag inte störa. Allt hon nånsin hört rullas ut till stora förklaringsmattor att kliva ut på. Leken ger redskap – tankemodeller att beträda. Sagorummets möjligheter. Stunden tillsammans ger henne en stabil möjlighet att provleka sanningshalten i begrepp som är alltför abstrakta för ny människor. – Livet och döden … – Föräldrar som kanske försvinner plötsligt och nån sorts himmel som Mormor talat om.

Sagoinspelning med barn är en balansgång mellan lek och verklighet.

När jag ser på bilderna efteråt blir jag alltid lika förbluffad. De är så mycket berättelser i varenda rörelse. Så mycket mer som händer när stillheten fått sitt klangrum. Stunden då barnet kan blomma och fantisera vidare utan störande dramatik. ”Tur jag har dig säger hon plötsligt. Tur jag har dig så jag får ha den här vackra frisyren. Men jag vill inte ropa på räven, för tänk om den kommer. Förresten finns det tjuvar i Sundsvall. Så man ska inte ropa när man har frisyr.”

Barnskådespelare i Tyresta Nationalpark.

Vi gör filmer till Måndagsbarn som så småningom kommer på min sajt med en liten pappteater på Youtube. Min egen barnkanal. Jag vill se datorn som ett tittskåp. Tror att jag med iPhone och Mac börjar jag hitta de redskap jag som barn kunde skapa underverk med. De behöver inte vara dyra och bombastiska föreställningar med svindyra manus med vuxenknåpade långa synopsis. De behöver bara var rum att kliva in i. Papper, sax, tejp och skuggspel i telefonens snabbredigerade bildspel. En sagoateljé i fickan. Mirakelmaskin. En äkta Sampo. Ja, tänk om jag faktiskt hittat en egen tittskåpsmaskin – en sorts nutida sagospelsteater. Barnen jag möter har redan börjat använda telefonen som aktivt redskap. Fickmanick för egna sagor.

Sagoinspelning Tyresta Nationalpark

Under 90-talet bedrev jag Malins Pappteater. En liten turnerande scenverksamhet för tultebarn och snorungar. Jag har givit bort alla kulisser till ett Montesoridagis för själva turnerandet är ett hårt slit. Totalt tvärtom själva skapandet och uppträdandet som är lätt och lyckligt. Men jobbet däremellan för att få turné på fötter är halt galet som verksamhet. Föreställningar ska marknadsföras, prövas och kontrakteras. Mycket telefon och mailande. På min tid fax. Jag var mästarinna på fax och mediakontakter och fick alla gig. För många faktiskt. Mötte publik dagar i ända, fick krama barn och skaka vuxenhänder. Ett bestyr som påverkar hjärnan. Man blir lätt skör av så många intensiva möten. Alla var så lyckliga. Jag kände att jag hade betydelse men sinnet klarar inte den uppmärksamheten. Svårast var då barn kröp upp i min famn och frågade om jag hade några barn för annars kunde jag få dem. Man måste möta och vara kärleksfull men samtidigt hård och professionell. Hu …. Dessutom ska dagisbaciller bemästras – influensor negligeras och utbrända kultursekreterade bemötas. – The show must go on!

När väl berättarturnéen är färdig ska man fakturera och fixa ömmande muskler, trasiga bilar och virrig panna. Kanske hitta sig en ny make om den gamla ramlat ur ruljansen. Jag var visserligen bra på att yrkesmässigt kulturarbeta och entreprenöra. Men nu vill nu skapa en annan plattform. Tror jag kan det. På ett annat vis. Något som inte finns som är lätt och snällt och möjligt. Tror jag bygger mig ett digitalt tittskåp bland molnen för de minsta.

Sagoinspelning Tyresta Nationalpark för Måndagsbarnkanalen

Jag har väldigt många sagor och funderar på att dra ut på lekstråt i naturen med landets alla utedagis som härförare. Får se vad framtiden bjuder. Naturen är viktig och jag vill att alla ska ut oftare. Barn måste få röra sig mer än de gör och själva leka sina sagor istället för att släpas genom dramatik gjord av vuxna. Vet inte hur det formas än. Men min folkloristiks nyfikenhet och pedagogiska vetgirighet har en scen att fylla. Jag bestämmer själv här bland molnen. Skönt!

Sagoinspelning går mot dagens slut.

– Kom så går vi ut och gör barnkanalen, säger hon och hämtar sin mantel. Vi kliver in bland stock och sten och hon väntar min berättarstart. Det råder en konflikt i mig att jag samtidigt skapar för barn. Men jag kan inte låta bli. Hela världen är så fylld av skatter, skogar av äventyr. Tänka alla himlar fyllda av mirakel. Jag blir inspirerad och vill berätta. Tänker att det som är naturligt måste vara till mänsklig nytta och fortsätter hitta på trots allt. Knasigast är att mitt i det här ömma skapandet kommer folk och stat och kräver politisk korrekthet. Men sagor har sina egna liv. Väsen som gör vad de själva vill. När de vill.

Sagoinspelning Tyrestaskogen för barnkanalen på www.malinstoryteller.com

Flickan går nu till dammen och frågar fiskarna om råd. Det är svårt att höra dem men hon strör granbarr på vattnet och förstår på så vis fiskars tungomål. Berättelser behöver inte våra börjar och slut. En lek är en dröm. Likaså ett barns äventyr. Det är vi som tvingar handlingen in i fällor med upp och nedgångar, spänning och stup. Det är dock pedagogiskt meningslöst. Bättre att lugna barnets hjärna. Låta dem kliva in i en värld utan handling. En plats med färg och form där man går från ena sidan till andra bara för man trivs med det. Utan syfte. På samma vis som träden rör sig i vinden. Jag tror ej på vårt handlingshetsande. Grubblar mycket på det. Den stillsamma leken och vilda rörelsen. Den introverta sagans möjligheter att rota sig i små människor och bli något helt annat än vi vuxna tänkt oss.

Sagoinspelning Tyresta för barnkanalen på www.malinstoryteller.com

I Feldenkrais som är en läkemetod för främst vuxna där man lär genom görande handlar det mest om att göra mindre för att komma längre. Bromsa, lugna, stilla. Jag tänker ofta på det med alla barns överhettade film och spelhjärnor idag. Det stillasittande barnet som knappt sett natten och blivit våt på en myr. Att jag undrar om man inte kan skapa andrum för våra minsta. Som en självklarhet. En lag för fantasins tillväxt och rons hjärta. Jag undrar hur den sortens sagor kan göras digitalt. Går det? Eller blir allt producerat en hets för sinnet oavsett?

Sagoinspelning med barn i urskogen.

Men när vi stod där ute, omslutna av urskogens stillhet brydde jag mig inte om dagens grubbel. Då var det bara rävens hostvrål, korpens krax och molnens swishande som hade betydelse. Inte vad det skulle bli av allt vi lekte. Jag har massor av film från gårdagen men bilderna berättar helt andra saker. Jag ser det nu. Sagan fick eget liv en gång till. En tyst berättelse oviktig att förtälja. Den skall bara genomlevas. Flickan ställde sig på berget och samlade sagor i skymningen. Jag hörde dem med. Och la mig vid hennes sida för att vila.

BOOM KRASCH BANG POÄNGER KÄNNS HELT ONÖDIGT STÖRANDE I BERÄTTANDETS MAGISKA RÖRELSE FRÅN HÄR TILL ANDRA VÄRLDAR. MINSTA RÖRELSE RÄCKER …

Sagoinspelning i Tyresta Nationalpark.

Fotograf och berättare Malin Skinnar som under 90-talet berättat för 43.000 barn o vuxna samt givit inspirationsdagar och föredrag i berättandets konst för landets många pedagoger, psykologer och bibliotekarier men som hoppade av.

Tyresta urskog

Vandringsbarn på stig i Tyresta Nationalpark utanför Stockholm

vandra över stockar och stenar med gullunge Tyresta Urskog är en plats där rötter viskar sagor. Där marken är så stillsam att man liksom vill lägga sig ned och pussa henne. Strax utanför Stockholms City kan man ta bussen rakt ut till en väldig urskog. Bussen går flera gånger om dagen från Gullmarsplan. Ett dagsäventyr […]