Vi är bara födda – Hälsingland
De var sammanbitna. Allvarliga. Som oroliga till gränsen tömda av kraftansträngningen att försöka leva ungt och sorglöst. Vara trevlig och integrerad trots tickande panik.
Vi är bara födda
Mitt i sekunden med tur.
Jag studerar migration och är mitt i den. Läser om änkor som lyckades sälja djur och gå ombord. Fara till Amerikat. Det kan inte varit lätt. Det är inte enkelt nu ens. Utan språk och världsvana.
Jag har suttit med en kinesisk pojke hela kvällen. Vi talade om livet, stavning och framtiden på ett hak i byn.
Han skulle bygga sig en fyra våningar hög resturang. Och han sa att man hörde skillnad på R och L med öronen. Så visade han mig hur bokstäverna ser ut på min servett och undrade om även jag kunde bokstäver. Sen hämtade han stolt mitt kaffe och frågade om jag tog socker. Bar koppen som en skatt och kom åter.
– Ville hålla honom i knä och tala om drömmar.
Vi kom fram till att de var praktiska – drömmarna – för man kunde ju göra vad man ville – i dem och med dem. Sen var han upptagen av att sprattla på soffan och sa att han var sju fast fröken just fyllt fyrtiofem.
Dörren öppnades
Till samma resturang anlände trenne familjer med tre unga flyktingpojkar. De ensamkommande var artiga. Tysta och lågmälda.
Jag minns min egen första resa. Att inte veta hur jag borde bete mig. Rädslan att göra fel. Sneglande blickar för att härma. Jag hade bara åkt till Finland med föräldrar hängande på telefon för att kolla så allt gick bra. Jag hade gåvor att ge och färdiga biljetter. En taxi som väntade och en buss med snäll chaufför. Men ändå var det osäkert.
Vem hämtar de tysta nu. Vem härmar de? De unga som livrädda lämnat. Tänk att fara till andra sidan jorden och vänta på beskedet. Allena.
Allena. Allena. Allena. Jag blir galen av sorg och vånda. Tack alla som bistår dem.
De var sammanbitna. Allvarliga. Som oroliga till gränsen tömda, av kraftansträngningen att försöka leva, likt ung och sorglös. Vara trevlig och integrerad trots tickande panik.
Deras fosterföräldrar skojade
Talade om hockey, Ikea och sommarplaner. Snälla ord och skämtande mummel. Starka vuxna som gör sitt bästa trots stress och fix med livets vedermödor.
Dessa starka vuxna var yngre än mig. Nya på jorden men villiga ge av sin tid – att försöka. Familjebyggarna – deras engagemang vill jag verkligen hylla.
De gör vårt viktigaste just nu.
– Stöttar.
Jag betalade och gick till butiken för att handla. Kom hem med påsen full. Av ekologiskt. Av nyttigt.
Undrade hur mycket nyttigt man måste äta egentligen.
Plast, burkar och kyldiskar.
Såg mitt hus på en älvbrinken.
Den lilla stugan på fyra hjul. Mitt mobila torp. Passerade jordkällaren jag inte behövde. Passerade Hälsingegården med emigranthistorier. Passerade bron över flottareleden. Mindes legenden om mannen som sjönk men kom upp igen. Går mellan historia och verklighet, tolkningar och misstag, hopp och härlighet med bostaden med mig.
Ingen av våra anfäder jag berättar om skulle begripit hur jag lever. Ingen nykommen med längtan efter hembygd skulle förstå mitt val.
Men för mig är det bra för jag orkar ta in. Orkar se, fråga och bry mig.
Med husbilen färdas jag vidare. Bor så litet att jag vågar titta ut.
Av Malin Skinnar
Familjebyggarna – deras engagemang vill jag verkligen hylla. De gör vårt viktigaste just nu.
