Änglarna i träkyrkan – miraklet i Calinesti
North Romania, Carpathian Mountains, Maramures region, Cosau valley – Călineşti
-Nitton oxar fick dra kyrkan upp för slänten. Nitton oxar efter att ett mirakel inträffade här… ett mirakel som visade var kyrkan egentligen skulle uppföras.
Mariuca viskar intensivt och lyser med telefonen mot väggen. Timret är gammalt och ådringen tydlig. Hon tar min hand och lägger mot en mörk relief. Det finns ett krucifix i ådringen – man fann det då stocken klövs.
Hela väggen är full, taket, tröskeln.
Målade legender. Sanningar. Längs med en molnbank ser man änglarna beskydda själen som ifrågasätts av underjordens utsända.
Dagens #tiomilberättelser är sponsrad av Margareta Svenungsson som vill höra om vidder, himmel o skog – ett möte på min resa.
Det ligger en träkyrka högt upp på kullen. Strax intill skogen. Nitton oxar har dragit den hit. En kyrka målad från golv till tak.
Här inträffade ett mirakel som gav hela byn en outsinlig kraft.
”Det var en flicka… hon gick med ljus och bröd i skymningen… upp över kullen från skogen… Plötsligt, högst där uppe.. så tändes veken… Och ljuset det brann i flickans hand….”
Sångerskan Mariuca Verdes, visar oss kyrkan. Hon lär ut traditionella sånger till bygdens barn och brinner för folkkulturen.
”Det handlar om en livsstil – att fungera tillsammans med tillförsikt.”
Mariuca berättar om flickan som skrämt rusat ned för branten. Om miraklet i Calinesti som förändrade allt. Ljuset hade tänts i flickans hand när hon ensam gick över kullen.
Vettskrämd berättade flickan om ljuset och föräldrar beslutade sig för att tillsammans med flickan gå upp igen på kullen.
Väl här uppe hände det sig igen. Ljuset tändes i flickans hand.
Hela byn samlades ni för att beskåda det förunderliga. Och ljuset tändes en tredje gång .. ett mirakel! Guds ande gav människan sitt tecken och kyrkan i byn måste flyttas.
Nitton oxar tyglades. Spändes framför port och timmer.
Alla männen, nitton oxar, regn och hagel. Högt opp ovan byns trädtoppar drogs kyrkan. Till platsen som Gud anvisat. Klocktorn, dörrar, golv och bänkar. Upp på kullen bortom bäcken.
Det är brant.
Jag gick där nyss. Getter springer på sluttningen, stora träd.
Tuppkammen heter ett av bergen i fjärran. Blå skymning. Kyrkogård. Tallar, stillhet. Utsikten är magnifik.
Jag går runt på kyrkogården. Tittar. Doften av timmer. Branterna.
Det är höst och små blommor ringlar sig runt sten och kransar. Jag måste böja huvudet då jag kliver in i kyrkan. Golvet fullt av vävda mattor. Som en saga.
Tystnad.
Förundrad ser jag motiven på väggarna. Kliver okunnig runt bland änglar och skärseld. Häpen betraktar jag seriebilder om himmelens olika stadier.. vid golvet ser jag underjordens…
Jag gapar.
Är förbryllad. Ställer hundra frågor.
Min vän som är djupt troende skrattar åt min konkretism och säger att jag är inte är nån ateist över huvudtaget!
Han påstår att mina så kallat granskande frågor bara är totalpräglade av protestantismens förnekelse av magi och mirakel.
– I Sverige kanske jag tolkas som rationell ateist men det är uppenbart hur stöpt jag är av Luther.
– Är jag?
– Och feminism, säger han och ler. Hela du har ett grundläggande reflekterande som är så tydligt att jag vet vad du ska säga.
Hm, jag som trodde jag färdades som fritänkande folklorebabe.
Men jag märker hur typisk jag är.. det är nästan komiskt att höra mina frågor efter hans utsago när jag redigerar mina filmer.
– Res och finn dig själv så nån. Och det är sant.
Jag sticker verkligen ut här; Malin, den fria ogifta med huset på ryggen – resandes i en husbilsstudio från välfärdens Sverige.
Landet där vi kan välja såväl yrke såsom make och jag valde liv på vift.
Alltid resandes med vänner över hela Europa.
– Valde du ett liv som ogift?
– Ja… det gjorde jag.. typ.
– But why?
– För jag ville.. sa jag … men berättade inte om sorgen.
Den som lamslog mig. Mannen som var min glädje. Hans ögon och leende jag aldrig mer fick se. Om barnen som tänktes men aldrig fanns.
Om framtiden som levde vidare utan mig.
Serier med demoner och änglar på kyrkväggen
’Det blåser i tallen.
Jag följer serier av berättelser. Demoner med spyor och brinnande bockfot.
Steg för steg försöker männisosjälen klara sig genom skärselden.
En rökare står bunden vid stolpe. Det hälls aska i strupen. Brinner ur rumpan.
En lögnares tunga kläms och naglas.
Änglarna försöker. Räddar de bönande. De ser ut som kärleksfulla kuratorer på timmerväggen och gör verkligen allt för att den lilla förtappade människans synder ska förlåtas och sonas.
En själ ser ut som en baby med mustasch.
Jag blir rörd. Små gubbstruttsjälar på väg mot himmelriket.
Änglarna är tålmodigt bärande.
Sen kommer den yttersta dagen då allt blir på nytt och oändligt.
Logiken bevisas. Jorden är skapad. Guds son offrad.
Nu återstår bara det sista.
Lev gott människa. Lev väl. Följ ditt rättesnöre och förhäv dig icke.
Semantron
På bilden ovan är ett helt otroligt rytminstrument.
Rumänska ordtodoxa munkar har spelar på Semantron sen urminnes tid. Det är en resonerande träplanka upphängd i kedjor som slås med små trähammare.
De finns utanför många kyrkorna i Rumänien och melodierna som uppkommer då ljudet kommer i svängning försätter en trans och helar berättar en man som färdas mellan alla Rumäniens träkyrkor. Unesco har utmärkt de flesta som bärare av ett världsarv.
Här finns fler bilder från kyrkans väggar.
Man kallade folket till kyrkan och ljudet kunde nå hur långt som helst. Olika rytmer för olika tillfällen, bulletiner, högtider eller varningar.
Videon nedan med munken som spelar är från en anna plats. Men lyssna!
Jag förstår att berättelserna präglat livet.
De är målade i otrolig rörelser. Man kan inte annat än följa deras väg. Gastar kommer med säcken full av svikare och lossar fångsten bland flammor. Otrogna lider kval vid ätande djävlars käftar.
På andra sidan de visa. De stora kyrkofäderna.
Med höjda fingrar visar de människan rätt.
Sen kommer den yttersta dagen då allt blir på nytt och oändligt.
Logiken bevisas. Jorden är skapad. Guds son offrad.
Nu återstår bara det sista.
Lev gott människa. Lev väl. Följ ditt rättesnöre och förhäv dig icke.
Det doftar. Stillhet och vax.
Bara två kyrkbänkar. Resten ståplatser.
Ullmattor. Rosa, rött orange.
Det är mörkt.
En skära ljus genom fönstret skapar dramatiska strukturer.
Framme vid altaret massor av vävnader i främmande färger. Brandorange, bränd cayenn, sotig purpur och guld.
Glasikoner.
Adam och Eva.
Låset stort.
Mobiltelefonens ljud fladdrar över väggarna.
Mariuca, den stora sångerskan i byn, jag kommit för att träffa smälter in i kyrkan.
Hon kan alla legenders ursprung. Hennes hand fladdrar över väggen i mobillyktans sken.
Hennes sjalett i skuggorna och folkdräkt gör hela situationen ålderdomliga.
Nitton oxar fick dra den. Flytta den från dalen. Ett mirakel inträffade. Ett mirakel. Var stock i väggen utvald. Det finns ett krucifix i ådringen på timret.
– Naturligt alltså, säger hon. Timmermannen såg korset efter klyvning.
Min vän ställer sig nära mig. Viskar…
– Som enlabyrint är bibeln, man förstår inget utan överblick och hängivelse. Gud visar den som låter det ske.
Du måste läsa dig in i rum på rum och kommer få nycklar som sen passar på en helt annan plats.
Nycklarna till alltings uppkomst och mening…
Han ser in i mina ögon – de han kallar bärare av det protestantiskt präglade synsättet som jag absolut hävdar är vetenskaplig ateism.
Han ler.
– Du kan inte se sambanden förrän du glömt var du är och låter det ske. Då träder vissheten om alltings varande in.
Han talar som en saga och jag förstår det här är det ortodoxa språkets grund, det som ger det outgrundliga lika mycket vingar och värde som fast mark för tvivlare.
Mobillampan fladdrar över väggen.
Handens skugga stor mot taket.
Jag ser utsikten. Den är oändlig. Rumänien var ett av de första kristna fästena i Europa och det genomsyrar allt. Varenda dekor, relief och ornament. Korset finns ristat i dörrpost, invävt i kläder eller markerat i bröd.
Överallt, till Jesu åminnelse.
Jag förstår att berättelserna präglar. De är målade i otroliga rörelser. Man kan inte annat än följa deras väg. Gastar kommer med säcken full av svikare och lossar de förtappade bland höga flammor medan hjälp-änglar försvarar själens svaghet.
Mariuca frågar om vi vill följa med och hälsa på en av kvinnorna nere i byn. Mannen, den starke bonden och omtänksamme maken, lämnade jordelivet för tre veckor sen. Det är ett sorgehus men alla samlas på gården efter dagsverkets slut ty i smärtans tid tillåts ingen ensamhet.
Byn sörjer, delar och stöttar. Bär, lavar ved och gråter.
På bordet rostade solrosfrön. Tonåringar i grannskapet lavar ved och grannkvinnor rör om i de stora gårdsgrytorna. Det är höst och bråda skördetider. Allt ska samlas, bevaras, syltas och staplas. Och allena klarar sig ingen.
