Inlägg

Djupare än havet

Båtflyktingar mot ovisshet

Flykten från Estland till Rootsi -Sverige

När jag började måla migrationsvisor 

fick jag reda på att massor av mina vänner

är flyktingars ättlingar.

Fasansfulla berättelser om deportation,

moblisering och valet att försöka överleva

även om risken att dö var stor.

Med barn eller syskon i knyte, tvingades de lämna

gammelföräldrar på strand, påmanade av de äldre

att smyga ned i ekan och sköts ut.

Gömda i lårar.

Täckta av nät.

Skylda av fisk.

Gömda i tårar.

Gav sig av.

En baby skyddad i Morfars stövel.

En mamma så rädd att hon svimmade då hon kom till

Gotland och trodde svenska soldater på land var fienden.

En hungrande flicka gömd i en packlår inunder soldater.

En familj i en träbox i en vecka.

En mamma ensam med stoppad motor babyn i förklädet.

Unga pojkar gömda i rävgryt.

Många, så fruktansvärt många mödrar med barn.

Pappor försvunna.

Morfäder som försökte hjälpa.

Ensamma mormödrar som lotsade.

De minns ännu pannkakor och filtar.

Sylt och värme.

Skräcken som aldrig släppte.

Vänligheten som gav deras barn kraft att växa.

De gråter ännu då de berättar hur de inte fick kontakta sina föräldrar därhemma med risk för att utsätta dem för fara.

Under åratal.

Julsånger i telefonen då de äntligen vågade ringa hem.

I krig är saker inte som de borde.

De blir som de råkar.

Och de blir åt helvete.

Plötsligt kommer stunden då osäkerhet och det svarta

mörka havet är säkrare än gården.

Skräcken efter vad som hänt grannen eller vännen

så mycket värre än storm och ispiska.

Avgrunder djupare än havets.

Jag står nu i Estland och ser ut över det vatten jag lyckobadat i som barn; Östersjön.

Här kallat Västerhav.

Jag visste då – när jag var liten – att på andra sidan Öland och mitt Alvara låg Gotland sen Sovjetunionen.

Det gick skepp där ute. På randen till himmelen.

Och att denna plats där jag just nu står – där jag målar. Där jag försöker fånga berättelserna är just platsen som mina föräldrar alltid noga kallade för Estland.

Ett land som borde vara fullt av relationer och utbyten, låg där borta helt isolerat av något jag inte kunde greppa.

Vi hade inga rötter här, bara kunskapen om att det finns en plats som förlorat sitt namn och frihet. Och jag hade en Atlas. Men i skolan sades inget. Ingenstans sas något.

Jag visste då inte att sex av mina vänner här i Sverige har föräldrar med flyktens historia. Att detta var stranden de talade om. Estlands stränder; Eesti.

Och jag är överrumplad av hur många fler jag känner. – Flyktens barnbarn.

Det är så oerhört starkt att beträda dessa marker. Kliva i sanden. Höra vassen. Se horisonten och förstå att tid blir helt olika skildrad beroende på var man är.

Av Malin Skinnar

Båtflyktingar mot ovisshet