Hand Vallmo

El CAMINO DE SANTIAGO

den renande vandringen

Jag går på en led där människor vandrar med hull o hål – själ o sinne, mage o samvete. Sen urminnes tid har stigen burit fötter, trötta tårar, böner o hopp. Här gicks för bot o bättring. En del kom aldrig fram. Andra gjorde. Utan hedning med skavda lemmar. Genom olivlundarna, över vinängarna, förbi stenkummel och grotthål. Under stjärnor gick de – mot en helgedom. Jag tycker inte om det. Inte alls. Ryser av korsen, klostren o katedralerna.

Skrock o tro gör mig ganska galen …

vandrarkängor utsikt

Ändå vet jag. Jag vet. Att i vanmakt tillkallas det stora. Det enda. Det kanske föränderliga. Förändrandet. Jag förstår. Liv i krig. Liv i svält. Liv i vanmakt. Man måste tillkalla o hänge sig för att orka våga överleva…

Men här går även kristallbärarna. Stjärnmakarna och reinkarnationssökarna. Sen historikerna, journalisterna och mountainbikarna. Vi går i spåren på de de förtvivlade. De med kägla o kula som släpade sitt straff fram till katedralens rökelsekar. Det tunga som en gång lossna från käglan. Mot nåd. I spott o spe.
Jag känner dem genom vägen, i väggarna. Alla stegen ligger kvar i gruset tyvärr. Alla gångarna, deras gråt.

Här kröp de sjuka i hopp om bot. Den som led till sitt yttersta kunde få lindring. För att sjukdom var ett straff? Så smärtsamt sorgligt. Så oerhört, fruktansvärt sorgligt. Hängivna begav sig av med. Som förberedelse inför döden. Den andra sidan. Den renande vandringen. Som tiggare i tron med mantel mot storm och vintergatan som enda vägvisare.
Hur sjutton klara de detta? Igen o igen o igen.

Förbi banditerna vid Roncesvallpasset. Med kalebassens droppar som enda släcka.

Korsriddare bytte in guld mot checkar som de senare kunde få ut i lösen. Fala gingo, fallna tog åstad, förbannade sökte smorning o räddning. Klostren. Så många ansikten.. Nu med underbara trinda män o kvinnor i fotnära sandaler som säger att de kan ordna sängplats bakom soffan om en timme och som spelar kumbaya my lord på gitarren.

Men de forna. De skräckslagna. Som sitter kvar i väggarna. De ogifta. Oburna. De livsglömda. Bortgömda. Tortyren. Häxbränningen. Romer som stenades… Jag skräms av de höga väggarna… Hör händelser. Klarar ej vara kvar.

Men det är speciellt. Att detta fungerar.

Det möjliga.
Det moderna.
Det populära i det hela.

Många kyrkor o kloster har byggts om till superfunktionella vandrarhem. Män o kvinnor samsas om bad och bädd. Ryggsäckshängare i led. Kängtorkar. Tvättställ i rader.. Blandade känslor. Volontärer som delar ut sovplats och pilgrimsmiddag där alla pratar med alla. Varenda bybo hälsar vänligt o går man fel fäktar alla o pekar ut den rätta vägen igen ~ El Camino De Santiago Compostela….

Som Roskilde för medelålders eller kanske andlig motionscharter eller vacker stig där man aldrig är ensam …

Hand raps åskhimmel

Kroppar matta. Sinnet trött. Gått långt. Lugn. Glömt de där hemma. Många somnar. Andra pockar… Vissa kvällar känns det som vid stängning på danshak… lite desperat.. att kan inte du o jag.. resten av vårt liv. Men sovsalens trygga samsnarkande och musklernas övertrötthet släcker snart allt äktenskapshopp och i gryningen måste alla upp me tuppen o vandra för att få plats på nästa härbärge.

Här vill jag förklara mig. Jag talar med stenar. Bebabblaträd o har pilgrimmer hemma i skogen som berättar tavlor för mig.. Jo, jag drabbas av inspiration utan kontroll – men jag tror ej på varken liv före detta eller efter. Inte på andar, gudar, kristaller eller mantran. Inte heller på bön och affirmationer… Jag saknar totalt behovet av andlighet och tror inte på något alls. Är hyperbiolog och forskningssugen. Totalt genfunderande, rymduppslukad och jordgalen.
Märkligt är ju då att av mina 6 närmsta vänner är 2 prästfruar, 2 diakoner och en dotter till änglatroende moder…Inget är mig främmande. I mitt hem samsas forskare med muslimer, pendlare med marabous och ateister med babbelgurus.. och jag gillar alla.
Men tro, enegrimanipulering och skrock ger mig galna blicken.

Jag fattar nada… eller förstår och blir ivrigt ifrågasättande …

slingrig väg kängor

Fast… jag har ju mitt folkloristiska intresse. Och det drar ut mig på alla vägar.. Men jag känner att just detta var för svårt.. anade det.. men det gick inte alls för mig att hantera…

Kyrkorna. Med funten vid porten att doppa finger i o korsteckna. Jag gillar det inte. Alls.
Smög in på mässa. Guld. I fattigaste bygd. Pilgrimmer andäktigt hänförda. Rökelsekaret. De millioner skuggorna på väggen. Bladguldmålade girlanger och törne. En obehaglig sakdyrkan slog mig. Som om alla skulle börja tillbe Apple.
Tittade i taket. Hela gudasagan. Änglar o äpplen. Kändes så barnsligt. Och underligt. En dator tänker jag. Tittar in i det stora. Som om alla nu skulle ha ett datachip på väggen, om halsen o i bön.

De ber. Jag flyr. Får inte upp porten. Vet det är otrevligt att jag lämnar under bön. Men jag klarar inte vara kvar. Ekdörren. Svart. Utan handtag. Jag kommer inte ut. Instängd bakom 5 meter hög ekdörr vid bön o knäböjning. Så glider annan lucka upp. Några holländare tjattrar in. Jag halkar ut. Himmel. Gata. In i kvällsolen. Ut på gatan. Den kyliga aftonen. En gungande man kommer lunkande. Me kängor ryggsäck. Och gitarr.

Heeeej, ropar jag som om vi kände varandra. Kommer du med gitarren!

Hand Vallmo

– Heeeej, ropar jag som om vi kände varandra. Kommer du med gitarren!
– Yes, svarar han, but my shoes are to small. Ut sticker tårna. Måste göra ont. Alla vi som går här plåstrar, lindar o smörjer.
– Men hur långt har du gått sådär?
– Skorna sprack i Österrike, svara han.. but it's ok you know…. I starded this walk in Czech!
-I själva republiken?
– Ja, skrattar han…. det krävs kraft denna gång. Gått två gånger innan för det är bra för människan. Att gå om natten o sova med stjärnorna. Om tempraturen inte går ned under 4 grader klarar jag det bra. Ska sova på några kullar i natt.

Så spela han en tjeckisk visa om en man som inte ville ha en kvinna. Och jag sjöng för honom om en kvinna ville ha en man. Å sen skildes vi. Han gav mig en snigelsnäcka. Det var hans mission. Att dela ut snigelsnäckskal till alla vandrare som bar själen på ryggen och hemmet i magen… Jag sov inte under stjärnor en enda natt. Tyvärr. Jag frös hela tiden… Det är kallt i Navarra o Rioja. Yllekalsonger fleece och handskar…. Jag sov i garage o kloster. Me koreaner, fransmän, nigerianer, holländare, flamländare, österrikare, svenskar, engelskor, tyskar, norrmän, danskar, estlädare och hela jorden var där. En pakistanier med och en finne.

Han gav mig en snigelsnäcka. Det var hans mission …

Folk klarar ju gifta sig. Och komma i tid. Ha barn och tvätt och midsommarfest

Så uppstod lungan igen. Nattlungan. När alla viskar sömnens språk. Andedräktens. Jag sover lugnt i flocken. Gillar faktiskt att somna i svettigt kyffe där alla snarkar….. Konstigt..

Innan jag somna sa koreanen:
– Oh sooo much pain in my feet and so far to go. I am catholic and a pilgrim. What are you?
-Atheist, svara jag som om ja nånsin beskrivit mig med en formel.
-Oh I'm sorry sa han o sen sågs vi ej mer. Och jag undrade om mitt svar klingade i honom nästkommande mil lika mycket som hans "I am sorry" klingade i mig.

Gillar faktiskt att somna i svettigt kyffe där alla snarkar …

Att gå är ok. Men gryningen galen. Första blixtlås som dras upp väcker alla pilgrimmer som nervöst likt mullvadar i mörkret försöker kliva ur sina sovsäckar med stentunga vader. Muskelbristningarna är många. Skavsåren enorma. Ingen stretchar. Vandrarkängor, ryggsäck o solhatt nya. Alltid nya. Dumma snäckan dinglar. Jag går fortare än alla andra. Men ikapp hinner jag ej.. nya dyker ständigt in… Symbolen för pilgrimmen. Varför måste den dingla så.. jag klarar ej saker som rör sig o tinglar….dinglar från ryggsäck efter ryggsäck. Varför måste allt röra sig.. markera tillhörighet..

Klarar ej traditioner. Inte alls …

Jag vet var jag går.. och vet det skulle bli för mycket för mig.. Men huvudet kokar nu. Alla dessa människor.. jag ville smyga på verklighet. Men jag kan ju inte det. Drabbas. Alltid. Ser kropp på kropp.. släpa sig fram med själen i näven och hoppet att slutet på stigen ska markera en förändning eller ett avslut.

Så mitt i pärlbandet av pilgrimmer.. Flippar jag. Rusar in i rapsfältet. Där ligger en fransman. Vi skrattar. Han e galen med.. men av annat än pilgrimmer… vi delar hans choklad och är tysta en stund. Han säger att det är nyttigt med choklad bland raps och jag får höra ännu en historia. Måste stänga med frågor.. och vi pratar om snäckan.. Den som finns på stranden där pilgrimsleden slutar. St James predikade här en gång. Glömdes men hittades av en eremit under en ring av stjärnor på ett fält i Galicien. Så de byggde kyrka och kloster kring graven..

Och sen vallfärdades det hit i två tusen år…

Det e ganska snyggt ordnat och vackert att tro skapar leder… man behöver ingen karta. Alla byar har låtit göra mässingssnäckor som är inmurade i varannan gatsten.. man behöver bara följa dem.. Sen pilar i gult sprejade på träd och stubbar… Jag börjar se snäckhallucinationer överallt. Kanske vattenbrist men snart kommer en fontän med dricksvatten. Klart källvatten utanför varje by. Snällt. Vänligt. Välkomnande.

Det säljs väldigt lite till pilgrimmerna.. I ett land med 6 millioner arbetslösa är entreprenörsskapet lågt… Fast inser sen att man inte får. En pilgrim är beskyddad av tro och sed. Den som försöker sko sig på vandrarna fryses ut. Dock dyker cafeer och matställen upp där man minst anar.

Och med enormt tålamod berättar värden hur långt det är till nästa vattenhål och säger att jag är söt eller att jag har gått fort … jag gillar det.

Vandrare

Jag gillar infrastrukturer för övrigt. Kolla hur allt hänger samman. Och förstår ju att en så mytomspunnen led byggt upp industrier. Men jag blir helt slut. Totalt kocko… Inte bara av alla människors sjudande inre o läckande hopp utan trött av bilvägarna som flätas runt stigen – vindkraftverken på all bergen, de snurrar, blänker och piskviner, fläktar i alla byar, kyrkklockor som hamrar, mobiler som ringer..
Påfartsleder med nya å åter nya vandrare…..Och hälsandet igen o igen Buen Camino.. Buen Camino.. Buen Camino… Allt sitter hårt o skaver. De kastar på sig sin vandrarstass och drar. Måste komma först till nästa härbärge.. det billiga för 7 euro hos nunnorna.. annars risk hamna på pension för 50 euro natten. I gryningen när alla rusar kl 06 så ligger jag kvar. Står inte ut. Kikar genom fönstret. På 10 minuter passerar 150 pilgrimmer i hord! Vätternrundan, Vasalopp, sportlov i slalombacke. Satan i gatan.
Jag åkte för att få sinnesro… Ville gå 70 mil utan att kunna skapa.. vila i vandring utan att nån undrar vem jag är eller vart jag ska. Men här är hets…. Jag är stressad till max. Tur jag kunnat krypa in i samtal med jätte goa vandrare varje kväll.. För klart alla är berikande människor. De har tagit sig hit med stor planering och vilja. Men det hoppar i pannan nu… En tjej krånglar me sin ryggsäck. Hon lämnar aldrig vår sovgrotta. Som slutkläm en dusch parfym. Jag blir galen. Svett gillar jag verkligen, sot, rök, tjära… men parfym i detta kyffe.. Jag funderar på kyparen igår. Om han älskar sin fru eller hellre vill ha mig. Han har bil, är tandlös på ena sidan, full av muskler o ser ut som sånna som brukar gilla mig…. Han blinkar o väser med varm andedräkt "hola" in i min hörselgång då han passerar… jag blir lite yr och ganska svag o undrar om han kanske vill lämna leden han med nu strax.. ikväll..

Inser att jag börjar pröva hiskeliga flyktplaner… Nu med kraftgrubbel på om jag verkligen skall vara.. just här…

Tejpar hälen o traskar vidare till nästa stad

Hoppa mellan kor