LITET BO OCH ALLT MAN BEHÖVER

Hos självhushållarna i Rumäniens Maramures

Jag kom åter till Rumäniens Maramures igår. Jag reste åter med husbilen för att skildra kvinnornas sång i byn Ungureni. Här lever de flesta av självhushåll. En sadlad häst, två kor, tre grisar. Killingar under bädden.

På torsdagar skriver jag ju om valet av litet bo så min resa får smyga in här med. Vad behöver vi för att leva. Muskler, kraft och tro.

Tak, planer och hopp. Som man sår får man skörda. Se om sitt hus.. Ingen fara på taket… Bygga bo. Egen härd är guld värld.

De gamla åkermarkerna. Det kan översättas så. Vi åker på vägar som knappt finns. Blir mindre o mindre. Försvinner. Sen tar vi en äng och genar över åkern. Stannar o går genom hagar där grisar galopperar. Där höns jagar tuppen och tuppen retar hunden. Förbi herdar som hälsar och kikar in i skog där alla männen tycks vara ute på vårbränning. Alla slänter i gyllenglöd.

Alla djur är som busiga tonåringar. Rusar o leker med varandra. Finns. Är ej inlåsta som hemma.

Uppe på bergen små små hus med halmtak. Inga ledningar går dit. Ost droppar ur silar över stora kärl. Byttor, tunnor, gummor i sjal och klänning. Barnen, Mihaita and Elena tar in mig i sitt lilla hus och visar kort och förklädet mamma broderat.

Jag dricker te och tänker på släden utanför. Den är på riktigt. Livsnödvändig. Hemma hos mig på österlen är vi inblåsta i dagar under vintern. Igen o igen. Gamle Edvin som byggde mitt hus hade släde. Och häst. Som alla här. Då kan man leva smidigt med väder utan förbannelser.

Litet rum. Alltid varmt. Hämta ved. En kamin. Två bäddar och kökssoffan. Mamma Aurica kommer in och visar hur de klarar vintern. Hennes händer.. Hon tar mig i hand. Händerna. Skickliga för att rå sig själv. Sköta allt. Skapa, ordna, röja och så.

Händerna.

Riktiga händer … Strävsmidiga kroppsdon.

Hon ler. Ville leka med barnen.

Lämnade genom äng och plommonträd.
Blir ni sugna på liv? Åk hit. Lätt.

Mjuka, vänliga, verkliga resor på landsbygden.

Här kan alla allt om att klara sig själv.