Gå sin egen väg och bygga ateljé i tassemarken

Målar i mitt hus framför brasan

Återerövra natten – mina råd

En dag valde jag att leva. Det var år 2003.  Jag flyttade ut på landet, in under stjärnorna till en egen härd som var guld värd. Ett hemman med lång grusväg och 15 km till butiken. Det var i december och fickorna fyllda av sten. Det var en stor investering. Ett enormt projekt. Och mitt modigaste beslut.

Jag sökte ron under stjärnorna med stillhetens nyanser. Där var så fridfullt  att man kunde luta sig mot tystnaden. Närmsta grannar och faktiskt enda grannar bodde 500 meter bort. Sen bara underskön skog och en hare. Stenarna i fickan hade jag ifall banditer, bovar och galna tomtar skulle komma.

Mysigt i huset

Vuxenstrunt

Jag hade innan flytten insett att natten är det vackraste jag sett. Men jag var rädd förstås. Skräckslagen av allt fuffens vi vuxna berättar för varandra. Huset låg mitt i naturen långt från allt. Med jag ville vara i skogens famn.

Jag avskaffade omgående kvällspress o suggestiv tv. Rensade bort allt som släpar en genom skrämsel och onödig livsdramatik.  Jag sa åt obetänksamma vänner att lämna spökstrunt långt ifrån mitt hem.

En dag beslutades att det skulle bli vindkraftexloaterad skog runt de små torpen.

Jag byggde hus och möbler med hjälp av min far som lärde mig massor

När vänner kom med tvångsmässigt betonade tankar om mörkerfara och andar fick de istället gå ut barfota i svarta natten och bära korgar med doftande nyhuggen ved från vedboden. Nakna fötter bland löv och daggtuvor. Mjuka mullvadshögar och tuvor.

De fick lyssna till hur stormen och knakande trappen. Elda i spisen och se skuggor röra sig över väggen. Naturens undersköna skuggspel. Sova på långsoffan utan gardin och möta gryningen med vaken blick.

Malins snickrade bord

Lyckohem

Jag såg deras vånda och en del fnittrade hysteriskt om filmer de sett, yxor som slungats och historier de hört som fick nackhåren att darra. Men jag såg även deras glädje. Lusten att utforska mörkret då de slappna av och avstod lyxen att vara stadsfeg.

De såg ut som jag gjorde första tiden.  Gick ut bland stickor och strån och lyfte sin blick mot himmelen. Stilla i nattens mjuka rymd. Saliga över alltet.Fast besluten om att jag ville bebo klotet jag var satt till att bebo, valde jag att återerövra natten.  Deckarperversiteter och annat oknytt fick inte rum.

Matgrupp runt barbänken

Jag kunde bullra och slipa natten lång – ingen hörde – ingen stördes

Jag ville  göra stunden på jorden till min egen och tog över vardagsvärldens betraktelser från pådyvlad rädsla. Nyheter tog jag in via läst media och seriös radio.

Efter ett halvår var jag avvand vid vuxnas ekivoka lust att förknippa ensam med svag och mörker med magi. Jag bebodde min täppa och levde lycklig alla mina dar. Gav mig ut på jorden, kunnig och vaksam. Men aldrig mer ängslig.

Konstnären Malin Skinnars skulpturatelje

Jag bodde i Dalkulla Ängalängas famn till 2014

Jag ville bo med pinnar och kossor och kura skymning framför brasan.  I elva år bodde jag vid skogens slut utan grannar nära med den stora väldiga oändligt undersköna stjärnhimlen som en kupa över taket.

Men där hände inget av allt det folk matar sig fulla med via skräcklänkar och töntiga löp. Endast en fladdermus, några koltrastar och en hare hälsade på. Några vildsvin, en bäbis och en fårskock.

Teckningar målas i stugan

Det var ett aktivt val

Det knakade och tjöt, knirrade och brakade i huset då vinterstormen slet i taktiljor och bjälkelag.  Och när det blixtrade så man for in i väggen av tordönskrafter.

Jag råder alla som drömmer om annat än stan men vattnar ängslan med deckare att istället avskaffa skrock och skräck och krama kossor i flock. Då blir det bra medan man ändå lever.

Natt i ateljehusets verkstad.

Utanför hördes korna idissla om natten. Så himla fint.

Dalkullas alla möbler designade av Malin Skinnar

Mina bästa tips för att välja frihet

Jag råder alla som drömmer om annat än stan att sluta vattnar ängslan med deckare.  Avskaffa skrock och skräck och krama kossor i flock. Då blir det bra medan man ändå lever. Tids nog får vi blunda ändå.

Så hur blir man av med sin mörkrädsla? Man bestämmer sig för att leva och utforska livet istället för att fokusera på det som ändå inte finns. Verkligehen är vackrare än drömmen. Sanning starkare än fantasin.

Illustration varg och kurbits Malin Skinnar

Litet hus vid skogens slut under tindrande stjärnor.

Utanför hördes korna idissla om natten. Så himla fint.

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com