Sjungande sand Lettland

SJUNGANDE SANDEN I LETTLAND

här är min dagboksfilm från lettland

I sökandet efter Europas Blues fick jag höra om sjungande sanddynor i Baltikum. Ett fenomen som uppstår när sanden kommer i rullning. Tänk dig många sandkorn som flyttas samtidigt. Då kan det skapas rörelser, ljudvågor, som framkallar mystiskt sjungande stränder. Någon kallade fenomenet för sandorglar.

Jag tror jag hörde sanden sjunga.

sjungande sand i Lettland

öland dyker ned och sen upp igen och fortsätter in estland och lettland

Jag tror jag hörde sanden sjunga i Lettland. Men jag hörde den även ropa. Runt mina fötter fanns så mycket liv. Så stark historia. Mina vänners förfäder. På andra sidan Östersjön hade jag min barndom. Vid östra Alvaras nedre väg. En sjöäng på Öland östkust med ett litet torp och en Mormor i. Runt omkring en hel släkts somrarminnen, med stickor i fötter, saft och utedass. Vi stod alltid i skymningen och tittade, ut över havet, med kikare eller pensel, målandes himlar, spejandes efter skepp.

Det var här vi lärde oss om horisonten, att det finns ett andra sidan. Ett land, nej tre, en historia av stolta skepp och hansakompanier. Vi räknade fraktskepp i oändlighet och alla tycktes kunna välta ut över havskåpan. Mormor talade om människor på andra sidan. Om Polen, och kvinnor hon hjälpt under kriget. Om Estland, Lettland och Litauen. Om regissören på gården bredvid som flytt från Baltikum medan alla hennes vänner deporterades. Till Sibirien. Om vackra vävar, de otroliga spetsarna, rika legenderna, ylle, broderier och bärnsten. Ett Baltikum där även svenskar bott. Sandjorden. Grodorna, Sjöfåglarna och det stora havet och hennes oändliga vågor mot stranden. Tång och hägring. Trollsländor och blommor.

Lettisk strand om vintern

.

Det är min sommarjord och jag låg alltid med örat tätt mot sanden sökande strandens sånger. Det märkliga är att på andra sidan denna väldiga Östersjö fortsätter Öland upp på ett för oss främmande fastland. In i underbara världar vävda av en egen historietråd.

Folkskildrare

.

När jag reste dit första gången var det som att komma hem fast jag inte hör dit. Hem till något gammalt som liknar mitt men ändå inte. Som att möta kusiner man glömt att hälsa på och överraskas av att vi delar samma bakgrund. Efter ett tag var som om allt ropade till mig i Baltikum: – Kom, lyssna, hör våra sånger och våra berättelser. Dela vårt bröd!

.

Jag for dit som en främling men lämnade två länder fulla vänner! Så nära vår barndomsstrand ligger denna spännande värld med gamla seder som påminner om våra, men århundraden av olika religionsprägling, och ockupation har givit oss olika bruk.

.

Vi är verkligen som de sjungande sanddynorna. Små korn av liv, blir den tid vi nu bär med oss. En näve sand, en handfull berättelser. Resten är tolkningar av det som kallas land och kultur – ett sammanlagt mönster, en väv – vår dräkt på jorden. Livet i rullning ger den mullrande eller sjungande tonen. Den som lyssnar tolkar hennes väsen.

Otancu Folk choir i min Chausson Husbil

.

Och den som berättar viskar med ett öra mot marken den historia hon har runt sina fötter.

Otancu folk choir

.

Jag for dit som en främling men lämnade byar av vänner!

Traditionell måltid Lettland

Detta är min sommarjord fast på östersjöbottens västra ända kallad Sverige. Jag låg alltid med örat tätt mot sanden sökande strandens sånger. Låg bland sjungande korn på Öland och fantiserade om dem där borta.

Malin Storyteller Logo

Och den som berättar viskar med ett öra mot marken den historia hon har runt sina fötter.