Inlägg

Nyfikenhetens bigbang o nyårsnatten

Rymdkvinna vid sin tjur

Det är nyårsnatt. Jag kör från stad till stad i sökandet efter husbil. En boning på hjul som ska rymma mitt liv och alla mina drömmar. Lämnar västkusten via riksvägen mot Sörmland. Strax intill Kolmården exploderar himmelen i tusentals raketer. Det är midvinter och tolvslag.

Stannar och vevar ned rutan.  I mörkret ett fågelstreck. De paddlar med trötta vingar över himmelen.  Små och stora  fåglar i skrämda flockar lämnar  villatomternas raketbombardemang för att ta skydd i skogen. Men inte heller där är det tyst. Vid ett torp i fjärran ser jag raketer fläta stjärnor och måla planetkaskader över nejden. Jag funderar på lejonen inne på Kolmården. Undrar om skötarna vyssar dem genom natten.

Kör vidare. Tankarna fokuserade till en spjutspets. Jag är beredd. Inser att jag har möjligheten att styra min kosa varhelst jag vill. Klädd i dun och kängor far jag mellan husbilsförsäljare och tittar på än det ena mobila huset efter det andra. Jag vet inte vad jag ska ta fasta på? Stort litet, långt eller kort ekipage?

Men jag  har beslutat mig. Jag ska köpa en husbil och gå in som digital nomadlärling. Jag ska ge bort allt jag äger och se hur långt mina vingar bär utan fundament och proppade förråd. Pröva om det går. Jag vet att projekt tar tid. Allt tar tid. Liv är tid. Jag måste klä mig i utforskarens dräkt och ge mig av.

Ett gäng guldgrävare i nacken.

Jag har ingen aning om varken motorer eller karosser. Men jag vet att min kropp och mina sinnen vill något helt annat än det jag erfarit hittills. Måste prova nu för om ett haft sekel är jag definitivt död. Min kropp går i detta nu mot en nyfikenhetens big bang. Jag måste testa.

Vid tolvslaget får jag lite vånda och messar min första kärlek. Han svarar. Han med bergsbestigarhänder och snus. Förlist liksom jag i nyårsnatten.

När längteritual är avklarad kör jag vidare. Behöver plötsligt ingenting. Slapp tolvslag. Slapp önskningar. Slapp passion och förhoppning.  Är bara lyckligt lyft i hågen med äventyr till sinns.

Vi bor på en planet  men ramar in våra dagar i platta förklaringsmoduler som om vi inte skulle bo på den mest vidunderliga platsen i universum. Vi knallar och går, klagar på väder och köper dyra resor till en strandremsa på andra sidan jorden.  Studerar oss utbrända,  fertititetsfixar familjer, förhållandekärvar oss otrogna och går i parterapi.

Men jistanes … vi bor ju på ett klot i rymden! En snurrande boll mitt i alltet strax inunder månen. Skulle vi inte bara kunna gå ut och kyssas eller göra ett nyårsvrål istället. Mäta universum med rop och dansa rumba.  Känns verkligen inte som raketer, diagnoser, god jul, utbrändhet och fasta är det som möter existensens storhet – friheten att välja.

Rymdkvinna vid sin tjur

Hej på dig du, hur går det människa? Jag hör en röst intill mig men  inser att ingen finns där.  Den sista tiden, har jag besatt av iden att förändra min existens, inte umgåtts med någon.  Det är min mig, min själv som börjat babbla var gång jag sätter mig vid ratten.

Jag tittar ut i mörkret och häpnas över stjärnorna. Mängden. Så nära de är. Jag kör här mitt ibland dem.

Tror vi ställer oss till flockens tjänst och gastar nyårsönskningar för all slippa utforska. Liksom en oviktig galder slungas böner för framtiden istället för att strategiskt göra slag i saken. Högtider verka rama in vår existens så vi nöjer oss med vad vi har. Vissa skulle säga att de ger oss stadga i den ovisshet som livet medför. För mig ger de dock myror i sinnet.  Kan aldrig medverka.

Stannar bilen, tankar och kör vidare.

Jag målade under hela Rumänienresan.

Förändringar tar tid. Det sker ej av sig själv med ett löfte och skål. Utveckling är ingen önskan. Det är hårt slit och massa fällor. Det kräver strategi och delmål. Men framförallt tro på att det man känner inombords verkligen är värt att ta vara på.  Min bil går vidare genom natten. Passerar samhälle på samhälle. Tankarna hoppar mellan väglinjer och framtidsplaner.

En flicka gråter vid en lykstolpe.  Rastlösa natthingstar hänger utanför lokalen. En fight mellan askungen och hennes prins bromsas av klackförsedda valkyrior utanför Kimstad. Finns det ingen vuxen som säger henne att vi är fria att göra något helt annat och välja våra drömmar. Höjde musiken och körde vidare.

På radion musik som gör mig mjuk och tårögd. Stannar bilen. Pussar nyårsnatten och hälsar som ska rymma mina drömmar.

Nyårssmällarna har tystnat. Dansar med mig själv under himmelens päll.

Kultur är människans långa släp

Alla har en brudkista fylld med sina anmödrars dräkter.

Kultur är människans långa släp. Del av natt o potatis … Kängor o krona. Hennes mantel och fotsteg. Det som kommer ur liv. Människans frömjöl. Det som växer. Ur tid. Genom hunger o överflöd. Ur behov att uttrycka o förmå. Finnas. Orka. Berusas. Önska. Skildra. Förmera. Mildra. Mumla. Basuner ut. Del av natt o potatis, […]