Hon la massor av år i ena foten,
o sen fyllde hon drömmar i den andra.
Så var det dags.
hon skulle resa sig för att lämna vintergatan.
Ny, säll o färdig.
Hon skulle gå.
Bevandra klotet från ovan.
Akta så lockande men ack så veliga lustgubbar
inte hamnade mellan skavtårna.

Hon smorde in sina armar till glänsande skinnkroppar.
Nu kunde hon slinka lätt,
smidigt glida genom yrgränd o trånga pass.
Hon skulle sluta ett ögonlock om dagen
för att se vad man skådar i blundan.
För att sluta grubbla över tingen bakom.

Eller kanske skulle hon testa något ännu bättre …
Bli hal o nonchalant kanske arg o bitsk, med egen mission.
Hon kunde ju sätta en fot framför den andra.
Skaka av sig tråna och förväntan. Skrida vidare.

Att gå var lite svårt,
ty kyrktorn fastnade i hälen,
traditioner i näsan, ja påvar o
profeter rent av for o flög
runt skallen.
Men hon var på väg nu med sitt liv
i ena foten och drömmarna i den andra.
Hög som vintergatan – på väg.

Ala bilder är målade under vårflod och vinterebb.