Inlägg

Min mig är tio steg före

Malin ser ut över landskapet
Malin ser ut över landskapet

Min mig är tio steg före

Att nå sitt eget mål kräver visioner vidare än riktpunkten.

Jag är ute med min mig. Hon vill något.
Jag lyssnar. Jag fixar. Ber vänner om hjälp. Främlingar om stöd.

Min mig är tio steg före. 
Jag sliter med logistiken långt därefter.

Hon därinne har något i sikte. Vis av att bebo min kropp vet jag att hennes vingar bär. Men det är inte lätt. Denna gång så mycket nytt att lära. Okänd farled.

Förvånad reser jag med. Lite modig måste jag vara. För hon tar mig till situationer som jag aldrig erfarit.

Drar mig in och ut genom skog och dal. Över konungadömen in i republiker. Mellan wifi-jakt och kartspår. Hon där inne har något i sikte.

När detta tillstånd infinner sig är det ingen ide att tveka.
Bara att verkställa. -Tar i tu med ting jag aldrig nånsin gjort…

Vy över stockholm från husbilsfönster med dator
Vyn över havet från husbilen

Jag muddrar egen farled. Det tar tid.

Går inte snabbt. Ej fort. Kräver fokus. Tro hopp och kärlek. Lust. Envishet. Märker att jag blir stingslig av tvivlare. Glad av de fria. Den som inte prövar hon faller ändå till slut av pinn vare sig hon vill eller ej. Att göra det jag gör verkar ta lika mycket tid som när jag byggde mitt hus. Jag sökte hem dagligen i 2 år. Fann och byggde i 1,5.


Malin Skinnar bygger skulptur med hampa, stockar och stenar på Landart festival Rugen.

Nästan som nu. Muddrar min farled och kastar ankare där jag tror det funkar.

Man kan inte riktigt veta hur man gör för att erövra egen kunskap och förverkliga visioner.

Det går bara att prova. Åse och iaktta. Försöka för det är väl det enda som är möjligt.

Pröva sina vingar. Förmågan. Tro på att lusten är nödvändig nedärvd överlevnadsgen.

Att nå sitt mål kräver visioner vidare än riktpunkten. Jag vet att jag kanske bommar. Men det gjorde även Columbus. År 1492 trodde han att den snabba vägen till Indien låg i hans kölvatten.  Den västliga vägen till Indien.

Att anträffade helt fel kontinent spelade mindre roll. Huvudsaken är att den som genomför en vison försöker och tror på sitt syfte.  Jag ska inte långt och länge. Inte erövra. Bara lära mig hur man gör för att leva mobilt.

Man måste försöka. Lägga en sten intill den andra. Ett steg framåt och själv följa efter med kroppen sin. Tänka. Hoppas. Göra.


Malin Skinnar och Annika Lykta byggde landartskulptur av hampa och stockar på stranden. En soltork.

Man måste försöka. Lägga en sten intill den andra. Ta ett steg framåt och själv följa efter med kroppen sin. Känna, hoppas, göra. Det är ingen idé att leva någon annans liv. Det är bara den man råkar bebo som är värd att haka på.

Det är iallafall den enda varelse man egentligen hinner fatta något av.  Måste muddrar egen farled med inre visioner.

Malin Skinnar Storyteller

Lite modig måste jag vara, för hon tar mig till situationer jag aldrig erfarit …

Alaskagubbar som lever rövare och drar dumma vitsar

Vilka saker ska jag behålla?

Ur Dagboken Skiftestid från bofast till nomad

Om ni vill veta hur jag gjorde för att byta bofast mot nomad och mycket mot minimalt? Visste inte då att det skulle löna sig att äga mindre. Nästan inget. Liten yta gav större rymd. Tystnaden uppstod. Frid.

Kvinna rider åt fel håll.

Innan hade jag planeter på pannan. Nebulosor och svarta hål som suger in all tid i sig och gör min världsliga klocka obrukbar. Jag arbetade alltid. Fick träna mig på att ligga ned.

Andra hinner gifta sig. Inte jag.

Funderade då på hur justera detta. Folk klarar ju gifta sig. Och komma i tid. Lägga sig. Skilja sig. Ha barn och möten och fiskdamm, tvätt och midsommarfest. Inte jag.

Ett gäng guldgrävare i nacken.

Glömde mig i byggen, i ord och magiska maskor. Gräver gropar eller bygger torn när de flesta går till sängs. Har liksom ett gäng guldgrävare i bakre skallen. Alaskagubbar som lever rövare och drar dumma vitsar. Jobbar, svär och snarkar. Ingen rast och ingen ro. Alltid nya ting att göra.

Ställde en vildhund att vakta pannan och bosatte mig på en flygande matta.

I pannan strax invid luggranden bor en blå dam. Trött och vemodsvacker. Vet inte hur hon ens orkar bo granne me de där klondajkarna där bak i skallen. Men trägen sitt kall håller hon ordningen. Vettet, sansen och själva essensen.

Vilka saker ska jag behålla?

Jag såg henne plötsligt en dag. Hur hon slet för mig. För alla benen och hjärncellerna. Hur hon oavsett vad fixade allt vad jag begärde. Hennes vankande av och an på pannan såg så otroligt ömsint ut att jag insåg jag måste strukturera om. Jag gjorde slag i saken och minimerade allt. Yta. Umgänge. Löften.

Blå dam i pannan

Ställde en vildhund att vakta pannan och bosatte mig på en flygande matta. En snitsig kapsel utan plats för annat än dagen bjuder. Inga mer glömda högar eller försakade idéer. Bara yta för sömn, tvag, kök och färd. Ett bord för jam och en box för strumpor. Frid.

Malin Skinnar målade hela sin flytt från bofast till rörlig.

Idag invigdes kontorissans vrå. Där sitter jag nu. Utsikten magnifik. Glädjen stor. Borde gå få ordning på torpet eftersom här inte ens går att kliva upp ur bingen utan struktur. Det råder bara ordning och reda med kosing på freda.

Är en blundfarerska med mission. Ska se om jag lyckas. Dockar nu jorden med min kapsel. Anropar: Hallå Kom. Etta, tvåa, trea. Hörs jag?

Vi rustar inför äventyr.

Malin Storyteller Logo

Är blundfarerska med mission. Ska se om jag lyckas.

De man drömt om men inte fått

Musiker spelar och friar på bädden för brud

passionerade forskare med höghatt

Kvinna beundrar man som spelar

Jag vill berätta om livet.
Om det minimalistiska steget.
Min nuvaro.
Existensen i skiftesepoken.

Om platsen på liten yta
där rymden råder och möjligheter planteras.

Jag har ju slängt allt jag äger för jag levt
så in i norden länge att det inte gick
att röra sig bland alla skatter.

Mitt skelett blev långt med.
Utrymmet räckte inte till.
Huvud bland raketer och vintergata.
Kroppen lång av tid men vig.
Kan böja mig och kyssa friare.
Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren.

Det är så konstigt,
ty när man är liten och ny
tror man livet blir trängre av tiden.
Men det är bara förhållningen som snärjer.
Man måste helt enkelt in i ny rymdstass
för att nå dit man vill.

En bra sak med skiftestid är att man kan få
gamla avdankade rockmusiker
att förälska sig i en och stanna.
Såna man drömt om men inte fått.
Nu står de där med gitarren i dörren,
glittrar å weilar.

Eller nobelpristagarna.

De passionerade forskarna med höghatt.
Man måste kommit upp sig i åren
för att hitta de prisade.

Tyvärr kan jag dock varken ta forskare med höghatt
eller stjärnor med gitarr för min boning är så himla liten.

Vi är en flock med telefonen som bibel.

Man måste helt enkelt in i ny rymdstass för att nå dit man vill.

Vilka saker ska jag behålla?

En bra sak med skiftestid är att man kan få gamla avdankade rockmusiker …

Kärleksbrunst.

Nu står de där med gitarren i dörren, glittrar å weilar.

Hela nätterna lyser mobiltelefonen över ensamma hjärtans bäddar.

Man måste kommit upp sig i åren för att hitta de prisade …

Blyertsteckning i görande.

Huvud bland raketer och vintergata …

Mannen älskar sin kvinna. Kvinnan älskar sin man. Frid.

Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren …

It was nice in paradise.

Kroppen lång av tid men vig – kan böja mig och kyssa mina friare.

Måste hitta mig en liten man med hög hatt.

Alla bilder målade under tråna, längtan och passionerad förväntan. Konsttryck, Fingerprint och Digigraphics går att beställa via info@malinstoryteller.com. Butiken på öppnar på min sida då vi bankat i alla digitala spikar.

Malin Storyteller Logo