Inlägg

Flytt- Röj och mirakel

Minimalism

Behöver du hjälp att sortera och lämna iväg? 

Se filmen! Liten yta ger stor rymd – men det är inte så lätt. Det finns tusen sätt att röja och vissa knep för att orka med knoppen i behåll!


Jag har bebott många ytor, rest massor, flyttat och färdats. Jag har fått de finaste gåvor av anfäder, skapat i parti och minut samt levt ett liv som de flesta.

Att sortera ger ny mark och rymd men det är inte lätt. Inte för att sakerna kan behövas utan för att varenda pryl påminner om något vi gjort eller planerade göra. Det vi tänkte är nästan starkare än det gjorda. Man planterar djupt sina drömmar och de kan vara svårare att dra upp än det som faktiskt genomförts.

livet och minnet
KONTAKT

Offert röj och mirakel info@malinstoryteller.com

återvinning och förråd

Om man har gjort något så blir verkligheten så mycket större än föremålet och nästan inte längre viktigt har jag märkt… Tankens kraft kontra verklighetens…

Många saker behåller vi av respekt för våra anmödrar, andra av nostalgi för svunnen tid. Men våra egna liv är inte så långa så det gäller att ge den yta funktioner som vi är ämnade att utveckla oss på.

återvinning och förråd

Jag har hjälpt till att röja i stora hem. Det är min expertis och något jag erbjuder med stor kunskap om hur snurrig man blir om inga system finns för att röja.

Först kommer nödvändigheten att ge plats, därefter beslutet att det måste gå, sen gör man det. Allena eller med hjälp!

Det är svårt att få plats för sitt eget och ännu mer kämpigt för att sortera efter en kär anhörig. Dödsbo, bara ordet gör det hårt. Jag skulle vilja kalla det ”strukturera och sortera ett livsverk”.

Det är ganska skönt att göra en del själv för sig själv. Sortera sitt eget och bereda en framtid. Vare sig det är någon annan som kommer öppna hemliga askar en gång, eller du själv för att ge din egen värld plats.

Liten Yta Stor Rymd

Jag tror detta blir något jag måste börja sälja igen som en tjänst mot hösten;  Malins Röj & Mirakel. Jag gjorde det för ett decennier sen och är en fena på att antingen ge rymd i ett hus, ordning i förråden eller tömma inför flyttning.

Jag har pedagogiska system för att få flyt i en stor process där känslor är lika involverade som vånda och värde….

Hjärterum fyllt av lådor

För min del ändras mycket nu. Gränser är stängda i EU och jag kommer inte långt på mina färder. Kulturens ekonomi går på sparlåga och lågkonjunktur står att vänta. Jag  har själv enorma behov att bereda mig för att vara flyttbar och rörlig. Lite lättare och smidigare i en krängande värld….

Skulle du behöver ett coachande röjar-team så kan vi nog bokas i framtiden! Vi kommer med skruvdragare, muskler och snitsig rens-kompetens… 

Malin idag från en täppa i nordanskogen

Malin Skinnar video creator, storyteller and visual artist

Själens spärrvakt och fulla skåp

Malin målar sagor och berättelser

Själens spärrvakt



Man bör kolla sin barometer ofta, ofta. Knacka på glaset å checka själens spärrvakt innan skåpen blir så fulla att man inte kommer vidare.  Jag undrar hur människor som aldrig röjer och dessutom shoppar egentligen klarar sig.

Malin målar sagor och berättelser

Jag är i punkåldern. Mildvild. Kastar. Rannsakar o välter. Har levt på jorden sen förra seklet. Så himla länge. Full av meningar, möten och passioner. Lastad med projekt och verktyg för att smida drömmar.

Jag ger bort allt men behåller visst. Spar det som är mitt jobb. Må få kosingen, maten och fixa farleden.

Skådespelare bland pappdockor

Min kreativitet är organiserad. Jag har skärmar, klämspots, verktygslådor och viss barnteatervärld kvar. Har kontor. Kan stämpla, stansa, tejpa, posta. Jag gör mina jobb. Får dem inte. Bygger själv och levererar. Är jobb. Kan kallas kulturentreprenör. Eller skapare.

Det var år av splittertid.. Stördes å det djupaste i mitt bo och kunde ej skörda varken sång eller bild. Jag har inget jobb att gå till. Jag är mitt verktyg. Själens spärrvakt är min penna, hjärna o pensel. Mina sånger är mitt skratt. Men jag stördes. Inte av kärlek eller familj utan av kommunal vimsig stadsutveckling. Men det är en annan historia.

Dalkullas alla möbler designade av Malin Skinnar

Men jag stördes. Kunde inte fokusera. Lyckades dock göra en bok och manus till en film. Men inte en enda sång. Rösten tog slut. Melodierna som ramlade ur fickor och promenader. De som trillade ur kroppen när jag diskade, sov eller såg vinden i träden – de försvann.

Tänker mycket på det. Hur jag påverkas av intryck som alltid blir uttryck. Inser det knasiga att  vilja ropa ut mina bulletiner varje dag. På facebook om det funkar annars via mess eller små föreställningar.  Går inte det så blir det flaskpost eller ristad sten. Tror det är människans lott… Viktigt.. fast man inte vet det just då det tasslas och gastas.

Matgrupp runt barbänken

Men som männniskotroende anser jag att driften att berätta är nedärvd. Att skvallra likaså, beklaga, kontakta, förmedla och predika. Allt är en  nedärvd överlevnadsgen och  viktig för balansen i den samlade genbanken.

Men facebook och iPad har dock förändrat mycket. Dessa otroliga uppfinningar har minskat mitt bruksutrymme. Dock brer jag ut mig överallt till dem som vill dela mina iakttagelser.

Jag är i punkåldern

Men inte behöver jag en härva sladdar. Heller inte en scen med spotlights eller en ateljé med massa färgburkar och möss. Behöver inte ens ett kontor. Kan egentligen jobba från ett cafe eller stup. Dansa med dagen…

Funderar nu på ekonimin. Den själsliga. Hur mycket livsinsats krävs för inkomst? Och vad ska man med sitt förvärv?

Vanmakt whiplash, försäkring

Ser alla teaterlådor från mina turnéer. Alla böcker från då jag forskade som besatt på Arktis och urfolk. Så mycket och så noggrant. – Kasta – skänka – återvinna –  posta. Ge till nån annan med för mycket ….

Jag undrar hur människor som aldrig röjer och som dessutom shoppar och till och med samlar egentligen klarar sig. Man får ju knappt plats med sina år ju fler de blir.

Ballongpojke med flyttlass. Teckning

Nu i röjpunkens tidevarv är jag väldigt glad att jag bor i min kropp redo att kasta loss och bryta upp. Arg med. På så mycket tidsslukande hål och samhällelig feghet. Allt blint blundande.

Rannsakar min tid och ska jag stå ut i detta inrutade lands likriktade mönster så måste jag chocka mig själv med äventyrslyckan. Vill inte tappa mina sånger igen. Måste va så fri så att inget kan rå på hur jag lyfter mina vingar eller när existensen.

Natt i ateljehusets verkstad.

Jag punkvältrar vidare och söker andra som inser att valet går  att göra.

Med ond rygg eller rörigt minne. Med sorgesjäl eller för stora åtaganden.

Man bör kolla sin barometer ofta, ofta. Knacka på glaset å checka själens spärrvakt innan skåpen blir så fulla att man inte kommer vidare.  Ålder ger överfulla lager såväl invändigt som utvändigt. De yttre är till absolut ingen nytta…

Malin målar sagor och berättelser
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Friaren och kvadraten

Husbil om kvällen
Husbil om kvällen

Att bli minimalist och flytta in i husbil kräver sin kvinna. Dricker kaffe och läser vidare på blocket och tusen kommentarer på forum. Husbilens kropp verkar liksom skapt för en människa. Jag är trött men iverglad.  Den innehåller så mycket. Motor, rymd och förråd. Skydd mot vädrets makter, banditers intrång och glider som en farkost genom natten. Där finns garderob, kyl och skåp. Spis, dusch och toalett. En bädd, lite lampor och en ytterdörr.

Undrar var gästen kan hänga jackan, han med muskler och fickor fylla av guld.

På golvet i huset jag hyr har jag tejpat upp 14 kvadratmeter yta och börjat packa ned allt som man absolut måste ha som vagabond. En kvadratmeter innehåller ratt och förarstol. Den andra passagerarens. Här finns inte mycket yta att samla ting på. Reflexväst och förstahjälpenbox är det enda som får plats under sätet. En kompass, kartor och en mugg i handskfacket. Att flytta in i husbil är ett projekt.

Ok, jag fattar.  Jag måste röja. Att bli minimalist kräver specialfokus och lite mod.

Husbilen i min hand

Jag samlar i lådor allt jag inte kan göra mig av med. Eftersom jag redan har flyttat från min ateljehus på Österlen för ett halvår sen så har jag redan gjort mig av med det mesta.  Allt som är kvar känns livsviktigt, skapt för en människa.

Bara köksprylar täcker de 12 kvadratmeter jag har att fylla och då är duschkabinen i den blivande husbilen full. Det går ju inte. Jag kokar en kopp kaffe och sjunker in i blockets bilder igen. Inser att även mina koppar måste vara små i husbilens kropp.

Husbil i vinterskrud

Nyårsgryningen blommar genom huset.  Det är vackert. Solstrålar genom is och snö. Jag kan inte sova. Packar upp och stuvar om. – En stereo är väl bra? Alla mina skulpturer. Rivjärnet? En våg? Mormors jättefina filtar. Gästtofflor i storlek 47.  Ja.

Jag måste ha extratofflor för dunderfantastiska herrn som ska komma förbi. Friaren in spe. Han som är lika äventyrlig som jag och skall driva bilen ur lerpölar och själen fram via  regnbågar. Hans tofflor! De måste få plats.

Swedish traditions

Men en man som fryser om fötter kan ju inte hålla mig vaken om natten i husbilen. – Eller vad skriver jag? Varm menar jag ju.

Näpp, det funkar inte för en minimalist i jakt på glädjen. ” Tofflorna bort, ingen komfort, här ska det röjas hola, hola, hopp!”

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Hur kastar man saker?

Hur gör man sig av med saker

SAMLA SAKER OCH LÅNA AV SIN FRAMTID

Stenar staplade i solnedgång. Malins landart

den personliga driften

Under tiden jag beslutade mig för minimalistiskt boende fick jag vrida på existensen på många vis. Jag såg att jag hade så oerhört många system för själva livsförandet. Lappar, pärmar, ordning och funktion. Stora projekt som genomdrivits och små som aldrig slagit rot liggande i små kartonger, lådor och boxar. Som om hemmet var klätt i visioner och drömmar om annat än det som var här och nu.

Solnedgång med springande barn

ting som ger sekunden mening

Det enda som allt går ut på, i kampen om det mesta, är ju befinnandet. Man fyller liv med ting som gör sekunder meningsfulla. Om man inte tror på paradis förstås, för då är ju all möda värd sitt fix.

Det andra som gör kämpandet meningsfullt, är omsorgen för sin nästa o medkänsla för andra, vilket inkluderar alla möjliga politiska, vetenskapliga, etiska strategier. Även andliga. Allt vi företar oss åstadkommer olika grad av stretande. Men summan av kardemumman är vår tid på jorden … oavsett tro på ev fortsättning. Resten av kampen är att finnas kvar, rakt av …

Dikt på stenar

periodiska ok

Och ändå accepterar vi så mycket orationella planer som binder en vid periodiska ok – trots att vi vet att “snipp, snapp snut så är ju tiden ändå slut”. En sorts kunskap utan insikt. Jag börjar fundera på om samlandet och hembyggandet är ett sätt att göra oss odödliga. Att det kanske är ett knep för att hålla tanken på förgängligheten på avstånd?

allmänna varandet

Jag menar inte bara dramatiska slut i form av död utan alla sorts periodiska avslut. Epoker såsom barndom, tonårstid, mingeltid, karriärtid, föräldratid, partnerbyggande, skilsmässande, yrkesskiften, positionsförändringar, utseendeskiften, medelålder, pension, sjukdom och friskgörande. Allmänna varandet kallat leva, eller med andra ord: utveckling.

man lånar av sin framtid

Varje period är ny och man själv likaså i förhållande till dess möjligheter o förutsättningar. Istället för att frisätta utveckling med vad den innefattar så invecklar man sig och följer inte möjligheterna de ändrade förutsättningar skapat åt en.

Man lånar framtid ur sin egen fortsättning och bokar upp sig för tidsinvesterande åtaganden som kanske inte ens ger varken kraft eller kosing, heller inte frid eller inspiration. Till slut står många där med skägget i brevlådan utan kraft att skänka skänka sig själv till en annan eller ens med medel att bygga upp annat.

hunger är ersatt med bantning och jakt med träning

Många har plötsligt på ett enda sekel lämnat bondesamhället, likaså jägar o samlarlivet.

Hunger är ersatt med bantning och jakt med träning. Allt naturligt är plötsligt styrt, anpassat och konstruerat medan hjärnan, hungern och driften är forntidsanpassad. Våra nutida vardagsmönster är helt främmande för oss jordbor i nutiden.

Här i lyxnorden kan vi inseminera fram våra avkommor och sexualiteten påverkar inte framtiden. Elva barn hängande i kjortel med grepen på axeln styr inte samboendet – heller inte heller vanföreställning om synd och skam. Istället ordnar vi parterapi och semester… Som om samskapandet är en film med parantetiskt reklamuppehåll.

Malin Skinnar och Annika Lykta skapade Human  Landart

Befintlighet, landartist Malin Skinnar och Annika Lykta.

det råder grubbeltid

Jag fundrar på hur man kan budgetera på nytt vis i den nya tiden där det faktiskt går att bli global digital nomad. Jag försöker se om det kan gynna mig som medmänniska eller blir det nya livet med ett lån av min framtid?

Som artist vet jag att alla ur mitt skrå triggas och lyckas producera såväl ansökningar som manus via deadlines. Men det är ett hiskeliga sattyg! Jag har slutat bruka begreppet och kallar det leveransdatum istället. Vill arbeta lustfyllt och den verkliga deadlinen kommer en för alla av oss oavsett. Jag vill ha min verklighet här och nu. Men kanske behöver vi pressa oss mot datum och så kallade “deadlines” för att vi är vilovarelser. Ligger som urmänniskan på hällen o alstrar kraft tills lejonen kommer och då rusar vi som attan!

tallskog

övermedecinerade samfund

Det sägs att alla de som nu är i vägen med sina överdiagnostiserade flipperhjärnor klarar sig bäst i stridens hetta. De ser och hör allt, fattar beslut och agerar med bravur, drar med sig några och överlever… De som funkar i fredstid är jordbrukaren medan de som klarar omkullkastande väder är nomaden. Mellanlänken är handlarna, och äventyrarna.

Om driften är krigiska erövringar eller nyfiken vänlig handel gör det samma. Vi inavlas ej och vår historiska färd på jorden pågår.

Vi behövs som flock, den kreativa undraren och den nervösa vakaren, den seende aktören och den strategiska odlande byggaren.

Ändå är halva samhällets individer bortrensade för att systemet ska hållas i schack.

lustprojekt o livsmål

tänker på hur man kan göra sen..för att funka som människa. Kanske minimalisera utgifter och skära ned på utlånad framtid. Att skapa inkomster kräver oftast satsning. Jag menar ej spara och bo i koja och äta maskrosblad. Menar bara att kolla vad som är elden till den personliga driften. Rannsaka sin skapelse.

När man gör ting med lust går det väldigt lätt och alla samlas kring det som värmer – projekt vare sig de är ekonomiskt betryggande eller livräddande funkar med passionselden som bränsle. Det är synd att släcka den katalysatorn med dämpande långtidsplaner. Eller genom att inte se existensen som exakt vad den är. Det kortlånga livet … Födsel, uppväxt, fixande, flaxande, baxande, klart …

syvene o sist faller alla av pinn

Tänker det e praktiskt att se livet som det är. Lite krångligt, sen slut. Till syvene o sist faller vi alla av pinn. Och då behövs ej allt detta fixande och tråcklande. Så när man flåsar efter mycket och mister man ju lätt hela personlighetsstycket.

Om man ser sig som en art. Djurformen människan. Tittar på sig som själva homosapien, så är det lite roligare att finnas i bråten av samhällssystem man ska djungla igenom. Man behöver bara vara sin art och göra det man verkligen vill.

Människa smyger in bland höga granar i röd luva, katt smyger bakom.

nomadiskt minimalism

Intressant att se vad man bidrar i sitt växande .. Om alla iakttar sina reaktioner på allvar o värderar dem som urgamla fantastiska speglingar av vår befintlighet …. då blir det förunderligt att vi klarar detta samhälle. Eller gör vi? Aldrig har väl så många gått in i osynliga väggar eller så många barn fått diagnoser för koncentrationsproblem.

Jag packade mina saker. Vred och vände på mina pinaler och kände att när jag ändå går på planeten kanske jag bör välja mina steg. För annars … vad e nyttan med fjäder i hatten eller flåset efter bussen…

Malin Storyteller Logo

Allt vi gör och vill är programmerat sen urminnes tid. Vår skapelsedrift för att överleva.