Inlägg

Friaren och kvadraten

Husbil om kvällen

HUR KASTAR MAN SAKER

malins röj och mirakel

Hur kastar man egentligen sina saker? Hur vet man vad man behöver sen eller vem man kommer bli? Längst ned i detta inlägg kommer mitt bästa tips! När man gör ett uppbrott är det uppenbart hur mycket man samlat på sig för att leka bofast. Dubbla ting, gamla sladdvindor, tusen oinsatta foton, massor av halva men bra strumpor. Jackor utan dragkedja, vispar och konstiga uttorkade kemikalier som man köpt för något specifikt ändamål. En del har hundra gummiband eller billioner pennor. Milliarder böcker som sparars eller LP fast skivspelaren saknar stift …

Jag börjar tro att hamstrandet är en bön för odödlighet. Att vi genom tingen etsar oss fast i epoker och pyntar vår personlighet med mackapärer.

Mina bästa tips för att flyttstäda eller röja för det allmänna välbefinnandet är följande: Tänk ut ett mål med fortsättningen. Vad vill du lägga tid på? Allt du förvarar kostar kvadratmeter, värme och hyra. Att ha 17 olika hammare men ingen du hittar eller ens en hel ger dåligt utslag på bofunktionen. Gör skyltar och lägg på ditt största golv och rusa runt som en tok och lägg föremål enligt följande.

1) Nödföremål
2) Minnen
3) Antikt o Värdefullt
4) Loppis
5) Återvinning inkl Myrorkontainern
6) Ge närstående
7) Ge vänner
8) Spara för framtidsdröm
9) Ge bort ett helt hushåll till främling

Sortera, vila, sortera, promenera, sortera, fotografera! Åk till återvinningen kl 3!

Se dig själv i en femårsperiod frammåt. Ta och fantisera fram en livsepok. Allt vi gör blir sedan minnen. Blir det vi bär med oss. Skapar lycka, trötthet och kantstötningar. Välj kurs – fixa målet som morot för drift och styrfart. Håll fanan högt och välj farled. Eller avskaffa all trygghet, ställ dig beredd och låt vinden föra dig till nya världar.

Kanske är inte projektet du drömmer om mer än fjäder i hatten. Se om din dröm ger dig vingar. Om det du sparar på och bär med dig ger dig styrfart så du, just du, når ditt mål.

Jag ritade upp utrymmet jag hade föresatsen att passa in i. Det var ju en kabyss i en husbil: 10 kvm + förarhytt. Satte skyddstejp på golvet i huset och ritade ut det nödvändigaste. Bädd, wc, vatten, kök, kläder, mat. Mitt mål var extremt: en husbil, men jag hade stark lust att se hur livet kan te sig som mobil planerare. Vad fanns det plats för utöver det?

Teskedar, femton sandaler, fin sned lampa.. superdunsäcken som läcker i var söm?

Jag ville inte ha hyllor fylla av reseskildringar. Jag ville vara resande. Jag ville inte söka jobb, jag vill brinna och koka och göra: skapa efterfrågan. Jag ville inte betala för att värma upp förråd för att mögel och möss inte skulle knapra på mina reserver. Jag ville lägga pengar på smarta platsbesparande nödvändigheter istället som gjorde packade och resande lätt. Livet rikt.

Ville inte bo på en hållplats

För mig är frid och mysighet viktigt. Naturen. Hur kommer jag dit? Det tog mig 2,5 år att avyttra mina saker. Som konstnär och kulissmakerska hade jag förråd upp över öronen. Min verkstad full av material som kan vara bra att ha. Jag bodde i naturens sköte på vackraste vildvidder i Skåne, men om jag ville bo och verka? Hur kunde jag lösa det? Att jag blev mobil påverkade vilka jobb jag kunde genomföra. Jag ville umgås mer med människor då jag arbetade och inte fastna i stora hantverksprojekt. Allt som plockades undan påverkade vad jag kunde säga ja eller nej till. Och gav fler öppningar.

Bär bostaden med mig …

Tillslut hade jag bara det viktigaste i två resväskor och en sjal. Vinterkläder låg i en box i det enda utrymme jag hade utöver husbilen: ett rött litet fint utedass. Det blev inte ens fullt. Eftersom jag hade så lite plats var allt tvunget att vägas och väljas.

Jag följde ett visst tankesystem

1) Vad gör jag 5 år frammåt?
2) Vision för denna livsepok – medelåldern?
3) Hur mår jag bra?
4) Vad följer på denna epok?

Vision och fakta, dröm o krass realism

Sen sorterade jag rum för rum med stora högar enligt ett specialsystem. Jag fick bara titta på en grej i 10 sekunder. Tog valet längre tid hamnade saken i mitten av rummet för genomgång nästa dag. Hjärnans intryck mognar under natten och de prylar hjärtat hoppar till av första dagen är lättare att sortera nästa dag.

Tillhör människans gener att bevara o försvara det vi samlat. Men behövs bara med nötter, inte påskpynt och tombuteljer

1) Hög för Fara/ Krig/ Nöd dvs vad behövs egentligen? Trasig brandsläckare och kletiga plåster gör ingen nytta. Ordna!
2) Minnen. Saker du inte har nytta av: titta på dem med vän och välj ut 10 viktiga. Resten fotograferas och sätts in i fotobok med texter. Lätt göra minnesbok via nätet. Eller titta, lukta, kläm på föremål, säg åh vad fint och bränn eller skänk!
3) Allt med värde över 1000:- lägg i en hög och gå antikhandel eller sälj via nätet samma vecka.
4) Allt under 1000:- värde, ge till någon kär. Hämtar de inte så ge till grannen eller någon som verkligen behöver.
5) Allt fint och praktiskt som du ej behöver av mindre värde: samla i hög och åk 1 gr om dag till återvinning och ställ i deras fina kontainer för Emmaus eller Myrorna.
6) Allt tungt som ska ges bort måste hämtas omgående annars samla allt och beställ frakt då du kan röra dig i flytten.

Det bortsorterade måste iväg direkt för att inte bli ett nytt tankemoment om ett halvår

När jag var klar hade jag allt en människa behöver, tak, bädd, möjlighet till matlagning, kyl, frys, bord, soffa, badrum. En ytterdörr, en farkost. En vision och ett mål. Det var inte lätt men det bar mig över tröskeln till en ny tid. I det nya får inget onödigt plats. Inte ens jobbåtaganden som kräver yta. Hjärnan smalnar av och skärper sig. Blir en fisk i tidsstimmet, smidig att röra sig vidare. Beredd. Min trädgård frågade många om. Oh ja! Jsg älskade mina skogar och ängar, vedboden och min himmel. Men nu har jag många gläntor och bor där träden kallar. Ett annat sätt och möjligt vis att trivas på!

Ett etta med kokvrå på fyra hjul

Hand med mossa

här kommer mitt bästa tips!

Skapa ett rum för hushåll. Ge ett färdigt hem till en av alla våra nykommande. Jag vet att nästan alla i min ålder har ett extrahemman att ge vidare. Gör det! Ge dina finaste saker till någon utan rötter här. Ett nytt fint bohag! Lättare göra sig av med släktknenoder om man vet att någon behöver det så mycket mer än du!

Ge en flykting allt praktiskt hon behöver för att starta sitt nya liv på en främmande kontinent

SAMLA SAKER OCH LÅNA AV SIN FRAMTID

Stenar staplade i solnedgång. Malins landart

den personliga driften

Under tiden jag beslutade mig för minimalistiskt boende fick jag vrida på existensen på många vis. Jag såg att jag hade så oerhört många system för själva livsförandet. Lappar, pärmar, ordning och funktion. Stora projekt som genomdrivits och små som aldrig slagit rot liggande i små kartonger, lådor och boxar. Som om hemmet var klätt i visioner och drömmar om annat än det som var här och nu.

Solnedgång med springande barn

ting som ger sekunden mening

Det enda som allt går ut på, i kampen om det mesta, är ju befinnandet. Man fyller liv med ting som gör sekunder meningsfulla. Om man inte tror på paradis förstås, för då är ju all möda värd sitt fix.

Det andra som gör kämpandet meningsfullt, är omsorgen för sin nästa o medkänsla för andra, vilket inkluderar alla möjliga politiska, vetenskapliga, etiska strategier. Även andliga. Allt vi företar oss åstadkommer olika grad av stretande. Men summan av kardemumman är vår tid på jorden … oavsett tro på ev fortsättning. Resten av kampen är att finnas kvar, rakt av …

Dikt på stenar

periodiska ok

Och ändå accepterar vi så mycket orationella planer som binder en vid periodiska ok – trots att vi vet att “snipp, snapp snut så är ju tiden ändå slut”. En sorts kunskap utan insikt. Jag börjar fundera på om samlandet och hembyggandet är ett sätt att göra oss odödliga. Att det kanske är ett knep för att hålla tanken på förgängligheten på avstånd?

allmänna varandet

Jag menar inte bara dramatiska slut i form av död utan alla sorts periodiska avslut. Epoker såsom barndom, tonårstid, mingeltid, karriärtid, föräldratid, partnerbyggande, skilsmässande, yrkesskiften, positionsförändringar, utseendeskiften, medelålder, pension, sjukdom och friskgörande. Allmänna varandet kallat leva, eller med andra ord: utveckling.

man lånar av sin framtid

Varje period är ny och man själv likaså i förhållande till dess möjligheter o förutsättningar. Istället för att frisätta utveckling med vad den innefattar så invecklar man sig och följer inte möjligheterna de ändrade förutsättningar skapat åt en.

Man lånar framtid ur sin egen fortsättning och bokar upp sig för tidsinvesterande åtaganden som kanske inte ens ger varken kraft eller kosing, heller inte frid eller inspiration. Till slut står många där med skägget i brevlådan utan kraft att skänka skänka sig själv till en annan eller ens med medel att bygga upp annat.

hunger är ersatt med bantning och jakt med träning

Många har plötsligt på ett enda sekel lämnat bondesamhället, likaså jägar o samlarlivet.

Hunger är ersatt med bantning och jakt med träning. Allt naturligt är plötsligt styrt, anpassat och konstruerat medan hjärnan, hungern och driften är forntidsanpassad. Våra nutida vardagsmönster är helt främmande för oss jordbor i nutiden.

Här i lyxnorden kan vi inseminera fram våra avkommor och sexualiteten påverkar inte framtiden. Elva barn hängande i kjortel med grepen på axeln styr inte samboendet – heller inte heller vanföreställning om synd och skam. Istället ordnar vi parterapi och semester… Som om samskapandet är en film med parantetiskt reklamuppehåll.

Malin Skinnar och Annika Lykta skapade Human  Landart

Befintlighet, landartist Malin Skinnar och Annika Lykta.

det råder grubbeltid

Jag fundrar på hur man kan budgetera på nytt vis i den nya tiden där det faktiskt går att bli global digital nomad. Jag försöker se om det kan gynna mig som medmänniska eller blir det nya livet med ett lån av min framtid?

Som artist vet jag att alla ur mitt skrå triggas och lyckas producera såväl ansökningar som manus via deadlines. Men det är ett hiskeliga sattyg! Jag har slutat bruka begreppet och kallar det leveransdatum istället. Vill arbeta lustfyllt och den verkliga deadlinen kommer en för alla av oss oavsett. Jag vill ha min verklighet här och nu. Men kanske behöver vi pressa oss mot datum och så kallade “deadlines” för att vi är vilovarelser. Ligger som urmänniskan på hällen o alstrar kraft tills lejonen kommer och då rusar vi som attan!

tallskog

övermedecinerade samfund

Det sägs att alla de som nu är i vägen med sina överdiagnostiserade flipperhjärnor klarar sig bäst i stridens hetta. De ser och hör allt, fattar beslut och agerar med bravur, drar med sig några och överlever… De som funkar i fredstid är jordbrukaren medan de som klarar omkullkastande väder är nomaden. Mellanlänken är handlarna, och äventyrarna.

Om driften är krigiska erövringar eller nyfiken vänlig handel gör det samma. Vi inavlas ej och vår historiska färd på jorden pågår.

Vi behövs som flock, den kreativa undraren och den nervösa vakaren, den seende aktören och den strategiska odlande byggaren.

Ändå är halva samhällets individer bortrensade för att systemet ska hållas i schack.

lustprojekt o livsmål

tänker på hur man kan göra sen..för att funka som människa. Kanske minimalisera utgifter och skära ned på utlånad framtid. Att skapa inkomster kräver oftast satsning. Jag menar ej spara och bo i koja och äta maskrosblad. Menar bara att kolla vad som är elden till den personliga driften. Rannsaka sin skapelse.

När man gör ting med lust går det väldigt lätt och alla samlas kring det som värmer – projekt vare sig de är ekonomiskt betryggande eller livräddande funkar med passionselden som bränsle. Det är synd att släcka den katalysatorn med dämpande långtidsplaner. Eller genom att inte se existensen som exakt vad den är. Det kortlånga livet … Födsel, uppväxt, fixande, flaxande, baxande, klart …

syvene o sist faller alla av pinn

Tänker det e praktiskt att se livet som det är. Lite krångligt, sen slut. Till syvene o sist faller vi alla av pinn. Och då behövs ej allt detta fixande och tråcklande. Så när man flåsar efter mycket och mister man ju lätt hela personlighetsstycket.

Om man ser sig som en art. Djurformen människan. Tittar på sig som själva homosapien, så är det lite roligare att finnas i bråten av samhällssystem man ska djungla igenom. Man behöver bara vara sin art och göra det man verkligen vill.

Människa smyger in bland höga granar i röd luva, katt smyger bakom.

nomadiskt minimalism

Intressant att se vad man bidrar i sitt växande .. Om alla iakttar sina reaktioner på allvar o värderar dem som urgamla fantastiska speglingar av vår befintlighet …. då blir det förunderligt att vi klarar detta samhälle. Eller gör vi? Aldrig har väl så många gått in i osynliga väggar eller så många barn fått diagnoser för koncentrationsproblem.

Jag packade mina saker. Vred och vände på mina pinaler och kände att när jag ändå går på planeten kanske jag bör välja mina steg. För annars … vad e nyttan med fjäder i hatten eller flåset efter bussen…

Malin Storyteller Logo

Allt vi gör och vill är programmerat sen urminnes tid. Vår skapelsedrift för att överleva.

KASTAT 5000 BREV OCH 17 DAGBÖCKER

Många öppnade dagböcker

Malin Skinnar

vad bär vi med oss när vi lämnar?

På denna bild är jag 17 år och i mitten av en av alla fröjdefulla förflyttningar. Mormor tog bilden, för hon tyckte jag såg rolig ut med mitt märkliga lass. Egentligen samma saker som idag. En lampa och en skrivmaskin. Nu har jag en dagsljuslampa som viktigaste detalj när jag lyfter runt mina saker.. Och telefonskrivmaskinen. Fortsätter kasta. Går till skåpet. Sorterar kläder så det ryker om galgarna. Fick över en säck med superbra gortex o päls till bedjaren vid Ica. Dubbla ting gör ej nytta.

Viktigast: att tro att allt verkligen är viktigt som känns! För det är det!

Livet blir varken bättre eller sämre. Det går banne mig upp o ned o hit o dit i ett. Kunde lika gärna köpt två kylskåpsmagneter på macken med poem i plast istället för allt detta undrande. Hittar en lapp och kan inte tyda namnet. Tänk att jag missade ett helt frieri! Jag verkar ha skrivit jämt.. sen jag föddes.. å ritat o tänkt ut olika teser om världen. Såååå mycket bokstäver och skisser. Som om jag alltid beskrivit. Står i en lokal o sorterar lådorna granne med ett gravstenslager. Liv. Vi bär ett namn. Andra en titel. Några en sentens eller Mor o Fru som epitet. Vissa är lantmätaren eller direktörn. Liv. Vara. Kämpa. Råka dö.

Insikt: Emellan födsel och död gäller det att gripas av iver så man hinner fånga stunden.

Dagbok uppslagen 1976

Vad är det hos människan som ger oss denna iver att förklara och beskriva. Inte alla av oss. Men många. Denna lilla dagbok, min tredje fullskrivna som tioåring. Den fanns inte på nätet. Gillades inte utan låstes och gömdes. Vem talar vi till? Jag fick ett skrivbord. Ett grönt av mor. Hon målade det i många lager. Glansig vacker grön färg som jag ännu kan känna doften av. Hos låssmeden ordnade hon nyckel. Till hurtsen under skivan. En låda för privata ting. Ett fack för hemligheter. Det var så stort. Att få denna gröna desk. Med nycklar i par. En om halsen och en gömd i nallens kofta. Vad är skillnaden nu och då. Hur hade jag skrivit om nätet fanns 1976?

Liv är bara lite svårt. Mest går det oavsett. Och går det så går det för det brukar gå bra!

Argt brev från barn

Detta brevet är från stunden då jag insåg att om inte jag gjorde något skulle inget hända. Hur kunde radion släcka livslusten hos alla oss barn? Jag skrev under med småsyskonens namn, de som inte ens kunde hålla pennan samt en ovetande grannkompis. Brevet postades. Detta var kopian. Ingen kopiator, dock fungerande postverk. Det tog nästan 8 år innan radion blev tillgänglig för alla åldrar. Däremellan Tracks med Kaj Kindvall och Eldorado av Kjell Alinge. Ständigt överspelade kasettband med kapade slut och oändligt långsamma skoleftermiddagar utan något att lyssna på.

Måste minska antalet lådor fast jag givit bort 99 % av mitt bohag. Husbilen var ju heller inte målet, utan fortsättningen.

Minns ni hur brevpapper doftar? Hur blod smakar då man slickar igen kuvertet och skär sig på tungan. Kan barn förstå dessa konstiga ord? Blödande posttungor? Blyerts man inte fick tugga på. Kulspets som läckte. Aspträ som smakade i linjalen. Ingelas rosa suddegum. Mitt var vitt och fult men raderade bra. Carinas med glitter i som lämnade silverränder på arket. De rosa stank så fröken blev allergisk. Bubbelgum under bänken. Pennfack fulla med lappar från Marika. De vansinnigt hemliga breven senare från Ulrika, Åsa, Jeanette och Josefin. Den oändliga längtan efter bästis Kristina med långa sommarlovsbrevväxlingar på Öland. Idas bekännelser. Pärs andetro, Hans chansfrågning och Ingos lust.

Spara och kasta inte, ropar vänner! Men jag vill och måste.

Malins diktböcker kastas

Jag stod med tonvis med dikter. Helt galet kändes det att kasta allt. Och helt märkligt och helt möjligt. Jag gör ju ändå samma saker igen o igen. Brinner, kämpar, slocknar, kämpar, stöttar, älskar. Lever. 47 års tankar sorteras på tipp. Visst e skrot annat plast. Imorgon är ny dag. Vems dag? Fånga dagen. Låta den bli till barkas eller som väv i en flygande matta? Det känns respektfullt att sluta askar och låta dem gå upp i rök. Var sak har sin tid. Man ska inte arkeologiska sitt eget liv. Nu tipp och gåvoskänktur. Trummor iväg och vackerfiltarna .. alla breven …

Märkligt och helt möjligt …

Malin Ultrahuset, Handen.

Alla låtar med punkbandet Kos Dagbok. Massor av kassetter, bilder från fotoskolan 85. Minnet från Ultrahuset i Handen då publiken hoppade upp på scenen och jag fick sjungande gömma mig bakom trummisen. En underlig värld att uppträda i men fantastisk period av skapande. Vi hade filmer på scen och spelade punk med trasiga kastanjetter. Jag hittar skisser till sagor, fotografier på kärlekar, utkast, synopsis och kassetter. Millioner med band. Egen radioteater. Varenda år långa prator. Opera med bästisen i sängen. Lyssnar, skrattar och kastar. Hade tänkt spara dem till något. Visste ej vad. Till en pjäs, ett föredrag en föreställning. Bok? Idag var det visst de skulle ha funktion. Att lätta ankar och ändra rörelser.

Se över sin tid, strukturera och fortsätta.

debattinlägg från 10 åring

Summan av kardemumman vet jag nu. Jag har kastat 5000 brev. 17 dagböcker, massa skissblock o diktböcker och alla fotografier. Allt jag skrivit är samma sak om än i 16 kartonger.. Liv är kort. Liv är långt. Passionen enorm men kärlekar olika. Kastat fotona o breven från mina största epoker och intensiva satsningar. Gett bort mina finaste saker från turneer, förr och barndom. Jag har ett mål. Minimalism och färdandes väg.Jag fortsätter skriva om minimaliserandet på torsdagar. Om skiftestiden. Och mitt val att inte fortsätta som innan. Att sluta bära skatter. Jag har funderat mycket över möjligheter: Om å göra ting. Ser system i görandet. Förändrandet. Förflyttandet. Tillslut hade jag iallafall bara 10 lådor kvar, men skulle ju flytta in i en husbil där inga lådor alls fick plats! Husbilen var heller inte målet, utan fortsättningen.

Summan av kardemumman vet jag nu …

Slutsats: Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.

Malin Storyteller Logo

Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.