Det är tiden.
Och möjligheten.
Jag förminskar och komprimerar.

Allt.

För att kunna flyga yvigare.
Gör om dikter till nollor.
Bilder till aska.
Sänder ord som vill till mäktiga moln
och öser album till återvinning.

För många minnen att komma ihåg.

Stod vid en man och kastade alla dagböckerna
Hade vattnat dem för att de inte skulle fladdra.
Fanns ingenstans att bränna.
Stod med kannan och hällde.

Mannen invid slängde soffan.

På mina teckningar.
Och vispen.
Han kastade dörren på breven.
Svettades o for.
Han visste inget om min eldbegängelse.
Återvinningspersonalen fikade.
Vinden grep tag i mina brev.
Det fladdrade bland foton av lyckorus.
Kändes helt.

Som respekt för minnet.
Sinnet.
Mitt.

Dumt sakna dem som valde bort en.
För mycket minnen kvar att komma ihåg.
För litet huvud för alla hårstrån.
Nu kan rötterna suga kraft,
sprida sig och skapa gyllenmanen.
Istället.

Yvig borst.
Kanske kroppen galopperar inunder.

Eller bökar.
Fräser.
Flubbrar.

Blir glad åt lättnaden.
De som vill mig finns.
Vet ju vilka som bor i hjärtat.
De knackar, hoar å står i.

Märker vem som vill leka och skratta.
Ser alla spår å stigar.

Äventyr till sinns.
Förändrar min livsstil.
Det tog 700 dagar.
Kanske 170 till.
Lägger tingen på minnet i dagen.

Nu ivrig.
I skiftestid.

Stod vid återvinning och slängde dagar.
Förvånades över mängden tankar.
Intensiteten och reflekterandet.

All tid min mig har knåpat.

Det är förmågan och möjligheten.
Nuet och lusten.

Digital nomad.

Tiden bjuder.

Förminskar och baxar.