Inlägg

MÄNNISKORNA I BUCHAREST OCH MITT SVERIGE

Jag målade under hela Rumänienresan.

Dagbok 2014 första dagen i Rumänien

– Kvinnorna runt fikabordet ser på mig. -Åh ni borde vara så glada för så mycket i Sverige … är ni inte det! Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var … Att folk är bekymrade för än det ena och än det andra där hemma. – Men åh det låter som ett paradis, sa de, ni har ju allt i Norden. Det där är ju inga bekymmer, det ni kallar livspussel – det är ju bara vardagens slit … Är svenskar ledsna för de kan försörja sig … deprimerade?

Jag reste till Rumänien under årets kallaste dagar för att hitta autentiska röster. Jag ville fortsätta på min bok om bulgariska kvinnors sång och fördjupa mig i den rumänska. Det var i slutet av februari och jag tycker mycket om länder då själva livet är bart. Utan sol och glitter. Det är då man ser verkligheten. Jag kände ingen i Rumänien men anslöt mig till vännen Kefas Berlin som anlitats för en sångworskhop. Ryktet om hans fysiska röstmetod hade slingrat sig från Sveriges skogar ned över Europa in i Bucharests pulserande hjärta. Jag tänkte att om jag assisterar på workshopen så får jag nog kontakt med någon som har en mormor som sjunger i nått berg nånstans. TRYCK HÄR

Malin Skinnar hjälper Kefas Berlin på workshop för barn i Bucharest

Tur tjocka gubben gillar mig

Alla deltagarna blev förstås nyfikna på min mission att sjunga med gummor och började rita upp kartor på servetter med platser jag borde besöka. Workshopen drevs av ett gäng hyperkreativa kulturarrangörer i stan. Paul Dimitru, som står för denna sammankomst har förutom kurshållare ett fantastiskt yrke. Han är Graphic Recorder! Det betyder att han anlitas för att liveskildra möten, visuellt på ett stort block, framför mötesdeltagarna som hela tiden ser pågående diskussion ritas. Spännande! TRYCK HÄR

Jag funderade hela morgonen på om jag hade råd att resa runt i landet. Funderarde o budgeterade. Måste sälja minst 250 målardagböcker från Rumänien om jag skulle våga satsa på att stanna utan inkomst… Vred på kronor, inkvarteringar, tryckkostnader och egen insats. Gästfriheten är enorm. Alla erbjöd mig kammare eller vägvisning men för att kunna koncentrera mig och måla behöver jag eget krypin. Blir så varm av självklarheten att dela.

Men hur som helst så har kebabmannen friat så om jag inte lyckas skrivmåla så har jag åtminstone en framtid här. Han är tjock och trygg och mat har vi ju så det borde gå vägen.

Jag får sånger var jag än går.

Jag följer nyheterna på hotellrummet

Bor på mitt lilla hotellrum. Har biljett åter till Sverige i morgon men det finns en by med en bergsguide och massa folkloregummor i norr. Det är visst bergsguiden som känner gummorna… Alla jag söker… Borde stanna nu. Viorel heter han och har jeep. Jag hittar honom på Facebook och han svarar direkt. Han talar ingen engelska men med googel translation hankar vi oss fram och bestämmer att jag ska resa 12 timmar nord och hänga med honom på tur. Han har en orange dunjacka och röd jeep. Det känns som ett gott tecken. TRYCK HÄR
Jag väldigt intresserad av att åka till de ryskukrainska distrikten i nordöstra Rumänien. Vill höra vad som sker i Ukraina. Ser att jeepmannen faktiskt bor relativt nära gränsen. Maramures. Targu Lapus. Funderar på vägar. Tittar på kartan.

Följer nyheterna här på rummet. Kriget är ett faktum. Ukraina ligger där längs med hela gränsen. Mannen i hissen förklarar att namnet Ukraina betyder gränsland! Inte konstigt att området är laddat. Långa debatter och tv-kartor som gör att jag förstår Europa mer än nånsin. Det är mycket oro. Ser övergångsställ och människor. Vi är nära Ukraina. Sverige ligger märkligt nog nära med om man bara ser handelsvägar och naturliga leder. Krim tvärs över Svarta Havet. Grubblar. Hört att soldater vid gränsen knyter sina skor Men bland mina nya bekanta hörs inte ett yttrande om Ukraina. På kvällen går vi ut alla från sångkursen och Kefas och jag diskuterar hur det är att hålla kurs i ett land med så annorlunda bakgrund som Sverige. Det är spännande och lärorikt. Alla är öppna och nyfikna.

Jag åkte med Kefas Berlin och assisterade honom på en kreativ kropps och röstkurs i Bucharest.

Folket mitt i Europas kittel

Funderar mycket på folkslag, folkvandringar, krig och fred. Sångerna och människans inre. Jag ser hur lätt vi svenskar har för att muntligen skända länder vi inte begriper. Tydligt på just facebook. Jag lägger märke till alla etniska grupper i Rumänien. Hur de lever sida vid sida och måste hålla låg profil. Alla här balanserar på kanten till Europas kittel. Eller mitt i den. Ja, de är mitt i allt. Ett folk som måste hålla sig lugnt o tungan läggas rätt i mun. Historia. Framtid. Nutid. Hopp. Folkvandringar kors och tvärs rakt genom magen.

Min verklighet och deras.

Sverige har haft det så ekonomiskt bra att folk inte ens orkar rösta

Nästa morgon assisterade jag på sångworskhop för barn med Kefas. Barnen fick göra massa roliga Kefasövningar. Falla bakåt och sjunga samtidigt, vråla och viska. Vi la båda märke till att alla barnens händer var så varma. Sen såg hur de leker på rasterna och förstod varför. Här rör de sig jämt eftersom inga barnfamiljer haft råd att förgiftas och paralyseras av iPhone. På fikapausen fastnade jag och arrangörerna i biblioteket. Vi vred o vände på begreppen o försökte förklara varandras historia.

Jag berättade om älvar och stålet, träet den långa freden, 1870 talets storsvält, emigration och plötslig industrialism utan jordbävning o vulkaner. Freden som redskap för utveckling och lojhet som destruktion av vår fragila demokrati o välfärd. Att man måste ständigt bygga upp allt. Alltid.

Att vi i Sverige har haft så ekonomiskt bra så länge att folk inte ens orkar rösta till EU eller ens egna Sverigevalet. Vi talade om transparans och möjlighet att påverka och hur lätt det är att tro att staten gör allt åt oss svenskar eftesom vi ej behövt se om våra hus på decennier. De kämpar här. Varje dag. Tandläkare, sjukvård, skola, val …

Snälla, säg ni är lyckliga?

Vi talade om Sveriges andra nutida våg av feminism och vad det betyder att barn bara ser män som godkända utövare av diverse ting. Uppe på bibliotekets väggar ser jag bara mansporträtt som förebilder av stora författare. Bara män. Jag berättade om kvotering och rörelsen som propagerar för att fler kvinnor ska brukas som föreläsare eller för att ge utlåtanden vid expertintevjuer.

De lyssnade ivrigt och sen svänger vi in på barmhärtigheten. På Sverige som lever i bubblan. Att om tiggare inte är på våra gator så finns de inte. Som om gränser för lidande är nationella.

– Åh ni borde vara så glada för så mycket! Är ni inte det, frågade de mig. Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var.. Att folk är bekymrade för än det ena och än det andra. – Åh det låter som paradis, sa de. Det där är ju inga bekymmer, det är bara vardagens slit.. Är de ledsna för sånt, deprimerade? Det är ju bara livet?

I träden binds små rödvita gåvor upp i Bucharest

Fruktbarhetsritualer i gråslaskigt Bucharest

Sen kom vi in på det vackra firandet av Rumänska våren. Jag får blommor, små lappar, kort och broscher som görs dessa dagar. Av män o kvinnor jag möter. En kärlekshymn till människan o våren. Livet. Plötsligt och bara sådär. Som att alla bär ett gäng gåvor i fickan lämpliga att ge bort när man hamnat i nära samtal en liten stund.

Om vårgåvan, amuletten, har längre rödvita band så skall man knyta den om handleden medan fruktbarheten skjuter skott i själen.. Sen när körsbärsträden står i blom tar man av armbandet o knyter det runt en gren i parken o önskar sig något.

Så fint! Massa människor sitter hemma o skapar små gåvor att ge till varandra …

Dess parker måste glittra i rödvitt i April. Så fina alla dessa österlandets fruktbarhetsritualer är i vårens gråslaskiga tungtingelhimmel. Visste inget om detta.

Det är svårt att få pengarna att räcka hur mycket man än jobbar i Bucharest.

Alltid, alltid ont i magen av räkningar man ej klarar

Fastnade med taxichafför Botrov, i korsningen utanför hotellet. Han berättade om hyror kontra mjölk och el, skatt och sjukvård. Ja, det var hårt. 400 euro lyckas han fixa per månad om han jobbar som en galning. Och det är inga lån på satsningar han talar om. Utan livets nödtorft.

Han berättade och visade så jag glömde alla siffror och fastnade i barn och föräldrar, skolor och taxeringsmodeller. Tjugofyra länder hade han sökt och visste det mesta om alla EU:s ekonomiska förhållanden.

Jag stressades av planer på vindkraftpark runt mitt hem i skogens slut.

Och jag då – lämnade för att orka tänka

Beslutsnatt stundar nu. Klarar jag göra målarberättarbok o sälja 250 stycken i september? – Om landet med berg i sin mage….. Undrar om det går nu…. Kan jag? Känner sån otrolig lust att utforska österland.

Hemma är jag sönderstressad av väntan på miljödomstolens syn på industriell vindkraft invid min skogsateljé. Så stressande att jag inte klarar skapa i mitt eget bo. Så otroligt många kontaktar mig förtvivlat från landets alla skogar för de hört hur jag skrivit om stillheten som del av människans urbehov.

Jag vill ha alla brev och peppa alla att medla. Men tyvärr har det blivit för hårt för mig. Och jag måste laga mig genom landsflykt… Inte på grund av de ledsna och förtvivlade. Utan på grund av nästan samtliga politikers inhumana syn på sinnet. De talar om vindkraft som en religion. Gjort den så verbalt grön att det inte finns plats för att ge medaljens baksida gehör. Man bortser från att det bor människor som satsat hela liv på att verka i tassemarkerna där enda värdet och det absoluta värdet är stillhet. Nu devalveras allt till en industrins bakgård med buller o strobiskopflimmer. Nä.. Jag orkar tyvärr inte med detta.
Jag förstår att människan älskar radikala räddningar. Om sen några åker ut med badvattnet så gör inget. Huvudsaken är akten o görandet. Jag hör till dem som far ut och jag har valt psykologisk landsflykt… Men tvi vale så kass situation. Alla kommer ångra denna bärsärkagång på landsbygden när de ser att man vann mer energi för än fler skräpproduktioner och hela mångfalden på landsbygden ersattes av maskinparker.

Varför satsar vi inte på kreativa innovationer som går att göra småskaligt. Denna vindkrafsthets känns gammalmodig…. Blir galen!
Bättre jag luffar vidare så är jag mindre i vägen för den utvecklingen. Energi till varje pris. Hepp hepp… Släck allt mänskligt.. Varenda eldskäl ute i bushen.. Baaam! Sen blir allting bra …

En dag beslutades att det skulle bli vindkraftexloaterad skog runt de små torpen.

Kanske ger jag nån sorts kraft i mitt vemod och vattnar marken med tårar

Tänker när jag reser med tårarna rinnande och lånar andras verklighet att jag får glädje av alla jag möter. Människor är snälla mot en främling och öppnar sin dörr. Massor av viktiga band knyts. Har börjat se mig som hon i sagan med läckande krus. Kvinnan som gick med sitt spruckna kärl för att hämta vatten. Alla skrattade och tyckte hon var galen som inte bytte till tätt ämbar. Hon fyllde krukan men kom med en halv åter. Hennes stig var en våt liten strimma. Men sen såg man att längs hennes väg började blommor växa… Tänker så. På min gråtstig.

Att kanske ger jag nån sorts kraft i mitt vemod. Om min nyfikenhet o jobbiga känslighet kanske är nåt bra. För hur jag än mår så ger alla steg faktiskt glädje här. Undrar vad jag kommer fram till….. Ska drömma o vakna.

Jag reste från svenskt vemod och mötte rumänsk glädje överallt.

Malin Storyteller Logo

Jag visste inte att jag skulle möta så mycket glädje som jag fann i Rumänien.

HUSBILSFILM TILL DEN LYCKLIGA KYRKOGÅRDEN

Folkloristiks sevärdhet i Maramures.

liv och död går hand i hand

Vi reste med min husbil till den den lyckliga kyrkogården i Rumänien. – Săpânţa, en plats där liv och död verkligen går hand i hand. En kyrkogård för verklighet och fortsättning. En plats för reflektion och glädje. Strax under Ukraina i norra Rumäniens Maramures finns en av de mest säregna gravgårdarna i världen. Träreliefer beskriver hur den himmelsfurne avlidit och vackra snidade verser, skaldar om personens situation, önskan och later. Ofta med en varm humor blandat med sarkasm eller krass realism.

Minnestexter och komiska träsnitt på den lyckliga kyrkogården.

Burn in hell, you damn taxi
That came from Sibiu.
As large as Romania is
You couldn’t find another place to stop,
Only in front of my house to kill me?

Se husbilsfilmen från vägen och kyrkogårdsbesöket här ovan!

Om det jag nu ska berätta tvistar de lärde, men romarna lyckades ej erövra norra Rumänien, så urfolket dakernas glädjerika syn på döden, bibehölls just därför. Man firade i dagarna tre att någon i byn fick lämna det hårda jordelivet. Det skulle spelas, ätas, dansas och drickas för att döde skulle enligt tron skulle få det förnämligt i himmelen!
Träsniderierna är gjorda av kraftig ek och varenda hantverkare torde baxna av inspiration här. Eksniderier, linoljefärger, nästan serielika bilder i relief. Jag blir så oerhört inspirerad av mannan som faktiskt startade denna tradition så sent som 1930. Hans namn är nu vida berömt och lärljungar bär upp verkstad och skaldenerv. Körverk har gjorts till kyrkogårdens ära och extrema modekollektioner framställts med tryck över hela plagg från av de naivistiska träbilderna. Stan Ioan Patras skulptera träberättelser med fröjdefulla poem om byns avlidna. Samhället var litet och alla visste allt om alla. Det var inte svårt att skriva ur hjärtat på minnesplaketten och oftast fanns en varm, skämtsamhet över versen. Det sägs att han rådfrågade eller fokuserat intervjuade familjemedlemmar för att få till en riktigt bra dikt. Patras dog 1977 men hans konstform utvecklades och lever än idag kvar som en högst levande tradition.

Glädjerika minnesbilder av den döda.

Det är så fantastiskt. Att ett så traditionsbundet samhälle som denna bygd har låtit glädjen spira och en helt ny form av gravkultur har skapats. Detta är vad jag kallar dynamisk folklore. När man plockar delar ur folkskatten och gör om dem till sina egna. Jag blir så lycklig. – Det går och är nån mening med att vara konstnär. Här i Sverige skrapar vi och filar för mycket på det gamla som om vi själva i vår nutid inte kan vara en del av traditionen. Som om kultur är stagnation istället för utveckling eller förädling som ordet lyder.

Den väldigt speciella kyrkogården i norra Rumänien.

Bilderna är som sagt var krassa eller ganska förvånande för oss som bara möter död i form av film eller journaler. Här går liv och död hand i hand. Man lever liksom tills man dör. Och döden kommer plötsligt. Trärelieferna visar antingen en arbetssituation som man ofta företog sig, en speciell karaktär man haft eller den dramatiska döden. En halshuggning visas på en av korsen, en arkibusering och ett överfall. Här är folk vana vid turister så man stör inte. Om söndagen går nästan alla byns kvinnor i kyrkan och Rumäniens färggladaste folkdräkter kommer spraka och lysa.

Vackra och roliga texter snidas in om den döde på gravkorset.

Kommer du bilvägen från Sverige så kör du undersköna vägar via Ungern in vid Satu Mare, den nordliga gränsstationen och reser fina slingervägen norr ut mot Săpânţa. Norr om byn ligger floden och på andra sidan breder vackra Ukraina ut sina undersköna ängar. I fjärran Moldaviens höga berg.

Liv och död går hand i hand på Săpânţa kyrkogård i norra Rumänien

Jag läste första gången om Săpânţa i en svensk tidning för 25 år sen. Jag rev ur artikeln och bar med den mellan alla flyttar. Dikterna om människorna, de glada färgerna och träsniderierna gjorde mig förundrad. Jag ville lära mig snida och själv skapa minnesmärken för himmelsfurna. Tiden gick och för 3 år sen reste jag hit första gången. Då för att sångmåla i Europa. Jag tänkte, att om jag skall jag hitta nyckeln in i just Rumänien, måste vägen gå via den ”glada kyrkogården”. Ett folk med så utpräglad livssyn, måste bära folkskatter som jag vill ta del av. Och så var det! Săpânţa, ligger i Maramures där jag nu hittat fantastiska gummor jag nu gör en bok om.

Gravar och seder inför döden är helt unika här.

Etnologer påstår att Sapantas leende kyrkogård är som en direkt spegling av orden som Herodotus lät utta om Dakierna, de tidigaste invånarna av Rumänien. Att de var orädda i krig och gick lyckliga i graven för där möta den eftertraktade Guden Zalmoxis. Enligt byns ortodoxe präst är det visst ännu så. Folk sägs inte reagera på döden som en tragedi utan likt en god passage in till nästa existens. Jag vet inte om det stämmer. Men ingen av de boende som pysslar om sina gravar verkar bekymrade av oss som kliver runt och tittar. Det är ju bara så det är. En kär anhörig har just gått vidare och graven pryds med en berättarskulptur i klara, glada färger. Detta är verkligen monument över jordelivet.

En sorts instagram på trä.

Vet inte vad är som griper mig så starkt. Men jag ser att bilderna är som ett sorts trä-instagram. Färger, former, krusiduller och kroppsspråk. Kraftfullt, tydligt och enkelt. Jag kan inte sluta titta och läsa. Följer rad upp och rad ned. Har tyvärr inte fått någon bra översättare än till alla långa texter. Men här följer en vers ur guideboken.

Blått, rött, grönt. alla färger har sin egen symbolik här.

As I lived in this world,
I skinned many sheep
Good meat I prepared
So you can eat freely,
I offer you good fat meat
And to have a good appetite.
Ioan Toaderu loved horses,
but, he says from beyond the grave:
One more thing I loved very much,
To sit at a table in a bar
Next to someone else’s wife.

Minnesbilden snidad av kär släkting som dödades.

När jag var här förra gången hade det regnat en tid. Det var februari månad och jag var så gott som ensam på kyrkogården förutom en vit lurvig hund som låg på en av gravarna. Hänfört fotograferade jag för att kunna berätta och blev så uppslukad av bilderna att jag inte märkte att marken gav vika. Plötsligt hade jag sjunkit ned mellan två gravar på den smala stigen och var tvungen att gå antingen framåt eller bakåt. Jag valde kliva framåt ur lerpölen och sjönk ännu mer. Det var som om den glada kyrkogården skämtande med mig och sa: om du gillar oss döingar så mycket så kom och hälsa på down under. Jag sjönk till nedre vaden. Inte skrämmande i skog, men på en kyrkogård var det mindre behagligt att sugas nedåt. Fick en sorts himmelsk svindel och funderade på vad som skulle kunnat hända. Kan en gammal kyrkogård med supertätt mellan gravarna måhända vara underminerad. Och skulle jag kunnat sjunka ned i ett slukhål för att paddlande, plaskande försvinna. Vet inte … Lyckligtvis tog jag mig till grinden och bjöds på te av en väverska som såg min leriga nöd. Fick skölja skorna i hennes vävstuga och kliva in i ännu en underbar värld av färger, mönster och former. Berättar mer efter hand! Jag kan bara avsluta nu med, res hit och bli lyckliga! Maramures, norra Rumänien, strax under Ukrainas gräns. Ett minne för livet!

Săpânţa, den glada kyrkogården. Dynamisk folkkultur.

As long as I lived, I loved the Party
And all my life I tried to help the people.

HUSBILEN GENOM ÖSTRA EUROPA

Husbilen Chausson Flash 510, med milsvid utsikt

följ med oss till Maramures mjuka kullar

Med vinglig uppkoppling har jag försökt blogga från Rumäniens mjuka kullar uppe vid gränsen mot Ukraina! Men nu funkar det och flera berättelser laddas upp efter hand ikväll. Europa är så fullt av rik kulturhistoria. Man behöver bara snirkla en mil hit och en mil dit så dimper det mest hissnande landskap eller sed ned på en.

Häst o vagn i Rumänien

Det började plötsligt, med en massor av bucklor, som blev pucklar, som blev dalar och mynnade ut i berg med grönskande lövträd som en blommig frisyr på toppen. Oigenomträngliga barrhår först som tas över av de ljusa, gröna, skira. Skogar o klyftor med inklämda fraktvägar. En by som ser ut att välta ned i bäcken. Och så ligger hon plötsligt där. Rumänien. Hon den frodiga. Hon den släta, den leriga. Möjliga. Frusen nyss men snabbt upptinande. Marken som öppnar och gömmer plöjs och frodas. Hon som och sköljs. När Donau brusar. Då husen svajar eller rämnar.

Kvinna ser ut över blommande äppelträd

Allt går fort här. Mycket tystnad och förlägna leenden. Ingen talar engelska till en början. Men alla vill hälsa. Dörrar öppnas, vägar pekas ut, djur klappas och visas upp. Så fort en fråga ställs blir främlingar vänner. Unga rings upp och någon tonåring får översätta vad gammelfarfar nyss berättat. De flesta unga talar engelska.

Utsikt från bilfönstret i Rumänien.

Floder. Snirklande.
Åar. Ringlande.
Kanaler. Grävda.
Hur många mannar? När då och hur länge? Hur skulle de hacka och dämma för att vattnet skulle räcka?
Längre än förra gången och oftare. En ringelå runt tegen å mat för generationer. Här vet människor allt om överlevnad.

En bilväg genom bergspass

Molnen. Himlarna är vida. De slukar mig. Vi kör genom dal efter dal mot Rumäniens marker. Vem i landet får jag nu höra. Husen. Ser dem från bilen. Funderar på vems liv jag passerar. Så många familjer. Så många tamburer, dörrar, trappor och hälsningar.

Husbilen Chausson Flash 510, med milsvid utsikt

Moln på husbilens rutor. Regndroppar. Nej snö? Det är sent på våren men klimatet skiftar med höjden. Djupt ned i dalen grönskande ängar. En ko i diket. Herden vinkar. Vi kör upp igen mot skyhöga spjutspetsberg upp mot molnens mage. Jag märker hur jag blandar ihop tid och rum. Tappar plötsligt begrepp om upp och ned. Håller svindeln på avstånd och bestämmer mig för att segelflyga. Visst kan husbilar det?

Händer på ratten

Vänligheten i Rumänien är enorm. Var vi än går stoppar folk oss från att slösa pengar. Växelmannen på kontoret undervisar mig i valutans värde och visar mig en tia o säger buss. Visar en femtilapp och säger Taxi. Sen skakar han på huvudet och pekvinkar mig iväg mot rätt utgång. Och vi kör, med nya leenden och växlad valuta rakt in i ett underbart äventyr.

Husbil och grönskande äng

Jag viskar en galder för att att alla gränser skall fortsätta vara öppna så vi får utforska o mötas… Att bo i Europa är ett kulturäventyr som jag baxnar av… Så många otroliga bygder. Så många människor som bär sina minnen, sånger, vävar och tecken. Livets ömmaste delar.

Vyn från baksätet på en husbil med stort takfönster och blå himmel

Vi färdas över alper. Serpentinvägar. Och snö. Transylvaner. Karpater … Följer kartbok och GPS. Det finns så många människor. Var yta i hela Europa är täckt av berättelser och minnen. Blir stark berörd. Hela färden är som en levande historiebok. Vi laddar ned appar och lyssnar på historia. Försöker förstå krig och fred. Skiften och övergångar. I varje epok föds små barn. Nya människor som bär vidare legender och folkminnen.

Karta över Europa med destination Rumänien

Det går inte att försjunka i grubbel. Att köra bil här är liv. Verklighet. Möten. Klockan är 16 och rusningstrafik. En droska kommer lunkande. En långtradare passerar. Tre mopeder och en cykel. Sju bilar och ett barn med famnen full av bröd. Jag kör med tungan rätt i mun. Fyra lastbilar ligger tätt efter mig. Som en tusenfoting ringlar vi vidare genom by efter by.

Möte med häst och vagn på väg.

Så tillslut kommer jag till byn Ungureni där jag ska sjunga med mina älskade gummor igen. På tisdagar delar jag allt som har med mitt sjungande med gummor att göra. Kika vidare där. Mer laddas upp efter hand! Searching for the Women's Blues är mitt största projekt just nu.

VANDRA BLAND MARAMURES KULLAR

Ungureni, Maramures, herdestig

vandra i klar luft – en liten fäbodvandring i Rumänien

Vandra mellan Maramures mjuka kullar där luften är så klar att det känns som du flyger då du andas. Äppelblom, doft av timjan. Tuppar, fasaner, får och herdar.

Malin och folksångerska på maskrosäng i Rumänien

Här i byn Ungureni i Maramures bor självhushållare med kunskapen kvar för livet. För överlevnad. De gör allting själva.

I stallet en häst, några kor, höns och tre grisar. Överallt hörs grymt och nöff och man hör herdar ropa på avstånd. Kullarna runt Ungureni är fulla av får. Vägen genom byn skär dalen men många hus har bara trampade stigar tvärs genom fälten.

Jag är här just nu och spelar in gamla kvinnors sång. I byn Ungureni bor guiden Maria Podina som arrangerar turer runt bygden.

Ordning och reda runt fäbovallarna.

Detta är en vandring som jag ska ta med min Mor och syster med barn på i höst. En livsvandring. Men du som längtar efter vidunderlig skönhet res hit. År 2018 står hotellet mitt i byn klart men reser du hit före finns hotell och pension i samhället Targu Lapus eller grannbyn Rochas. Man tältar och campar inte här. Varje fläck är odlingsmark, herdeled eller husdjurens. Ett sorts hem utomhus.

Det är äntligen enkelt att resa till norra Rumänien för att uppräcka byarna i norr. Wizz Air har upprättat en linje mellan Malmö och Cluj i Transylvanien. Detta är de böljande, grönskande delarna av Transylvanien. Ungureni ligger vid vägs ände.

Alla ropar och frågar vem vi är. Guide Maria svarar igen och igen att jag är här för att sjunga med de äldre kvinnorna för jag älskar deras sånger. Nyfikna nickar de och hälsar. Jag tillfrågas om ålder och om jag är gift sen önskas jag lycka och långt liv. Det är april månad. Göken o tupp galer i kapp och varenda teg är beredd. Jag reser alltid höst och vår. Vi går klädda i fleecejacka och tunn vindjacka i reserv.

Det är en bygd som gör oss helt hänförda. Här finns allt jag någonsin drömt om. Vi tittar upp och ned, förvånas och förundras i ett. En saga. Fast helt verklig. Jag frågar om sommartempraturen. Upp till 35 svarar Maria, fast under dygnets hetaste timmar är man under tak med behaglig aftontempratur runt 25 grader.

Vi går över gamla herdemarker, genom lundar av druvorodlingar och äppleträd. Stigen passerar genom gravgårdar och flockar av får. I Rumänien finns inga stängsel trots massor av rovdjur. Dock herdar. Jag hör skällor och rop flätas med vinden och tårar strömmar. Liv.

Turen runt byn Ungureni tar enligt Maria två timmar men jag och min vän Daniel fastnade överallt förtrollade av vy på vy. Efter fyra timmar bad Maria oss skynda på för maten väntade hemma. Traditionella potatisplättar med ost och yoghurt. Vi har varit i ett paradis på riktigt.

Detta är en av de starkaste upplevelser jag haft i Europa. En viktig upplevelse. Människor lever tätt samman med varandra och djuren, med tiden och traditionen vävd i dräkt och tro. En allmänbildande vandring hos folket som skapar sin mat, sitt, hus och tak, sitt liv alldeles själva men tillsammans.

Ungureni, Targu Lapus, Maramures, Rumänien.

Jag har tidigare samarbetat med Experience Transylvania i Stockholm och de hjälper gärna till att även arrangera färd till Transylvanien. I byn Ungureni bör man ha guide för att visa respekt. Detta är en liten bygd. Allt är ett hem. Marken, lundarna, bergen. Herdar sover med flocken och hundar vaktar djur och trädgårdar. Man rör sig respektfullt med Maria Podina som är från byn. Det känns viktigt. Alla frågar vem du är.

GRÅTERSKOR I RUMÄNIENS MARAMURES

Malin Storyteller presenterar Rumänien i samarbete med Experience Transylvania Experience Transylvania Experience Transylvania En lyhörd resebyrå som arrangerar genuina resor för personliga upplevelser. searching for the woman blues Jag reste till Rumäniens berg i sökandet efter Europas Blues. Den kraftfulla röstens känsla som berättar mer än museum och arkeologiska fynd kan görtälja. För att höra […]