Inlägg

Transsylvanien med husbilen

Med min Chausson Flash 510 slår jag läger mitt i naturen.

Offroad i Rumäniens Karpater

Rumänien är ett stort rike i mitten av Europa med en urgammal historia. Vackert, vänligt, lärorikt och överraskande. Skall ni resa till en plats med oöndliga vyer och stora berättelser, så res till Transsylvanien.
De rumänska Karpaterna är förutom källa till rik folklore, ett nav för Europas stora rovdjur. Man tror att här finns runt 5000 björnar uppe i bergen, 3000 vargar och 2000 lodjur. Dessutom massor av vildhundar. Här finns nästan inga stängsel utan getter och får vaktas och vallas. Ser du en ko beta finns alltid en herde i närheten med pålitlig hund som bäste dräng.

Vi lyckades filma allt jag aldrig trodde jag skulle våga som chaufför i husbilen.

Äppelträden blommar i i byar som ser ut att vara hämtade från Bröderna Lejonhjärta.

Vidsträckta Transsylvanien

Det vi kallar Transsylvanien är uppdelat i 16 områden med olika landskapsprägel. Här finns mjuka böljande jordbruksområden, kullar och slättland genomskuret av bergskedjan Karpaternas sylvassa bergstoppar i syd. Vi färdades genom nordvästra Transylvaniens Karpater där bergen är mer runda och skogsgröna.

Transsylvaniens mittpunkt är ett högland , 300-500 högt, omgivet av bergskedjan Karpaterna. I väst ligger Ungern med floddeltan som kopplar samman Rumäniens och Ungerns historia med aktiv handel och omtumlande gränsdragningar.

Inne i rumänska Transylvanien finns många ungersktalande byar. Ett laddat ämne av begripliga skäl eftersom alla släkled i gränstrakt sällan är kompatibla med nationers önskemål. Efter första världskriget blev Transsylvanien en bricka i fredsavtalet och kom att ingå i den Rumänska staten.

Här filmen hur vägen blev smalare och smalare … och nästan offroad.

Nyfiken ko kikar ut genom dörren i den Rumänska bergsbyn.

Livskunskap i Rumäniens hjärta

Kulturrikedomen är enorm, skönheten hänförande och folkets historia stark. Byarna här har genomlevt många politiska skiften. Sedan 60- talet styrdes Rumänien av diktatorn Ceausescu vilket isolerade folket från resten av Europa. Det är svårt för mig att förstå att allt detta var helt avskuret från oss fram till 89. Men vännerna här berättar om kölden, håglösheten och ett land i armod och förfall. Efter den dramatiska folkkuppen mot Cesusescu blev EU inträdet möjligt. Optimismen var stor i landet men det blev ett övermäktigt förfarande att kliva ut från total isolering till marknadsekonomi över en natt. Det klarar nog få företag. Många industrier gick omkull och hela städer påverkades.

Vi passerade bergens angränsande industristad, Turda som en gång slukat mängder av anställda för teknisk produktion mot dåvarande Sovjetunionen. Utanför staden sträcker rapsfälten ut sig åt ena hållet och bergen åt det andra.
Överallt småbrukare och små entreprenörer. Det liv som kan levas med egen täppa, känns eftersträvansvärt. Men det mest äldre som lyckats bo kvar. Varenda gård har nån sorts aktivitet på gång. Hästar passerar oss. Drar kärror med ved och säckar med utsäde. Alla arbetar för maten och värmen, skörden och veden. Laga tak och dika ut. Det som inte måste betalas med kontanter försöker många göra själv. Överallt små odlingar som bereds för hand. Äldre kvinnor går längs vägen med hacka och spade. Män bär yxor, kör droskor och baxar stockar. Små gummor för oxar med lass. Det är ett hårt liv men nog känns det som vi alla borde gå i en livsskola här. Som om något vi glömt och borde se till att lära oss illa kvickt, faktiskt bor här i Rumäniens hjärta. Livskunskap på riktigt.

Vi körde över bergen på slingrande vägar längs med floden. i Transylvanien.

Vi valde en slingrig väg

Vi ville göra en tvådagarstur med husbilen tvärs igenom Transsylvaniens nordvästra del från Turda till Ungerska gränsen. Färden var enastående vacker. Vägen slingrig och floden brusade nästan i linje med vägrenen. Jag rekommenderar dock alla att körhugade att välja stora landsvägen från Ungern öster in mot centralorten Cluj. Där kan man stanna och njuta bakelser, spatsera och se Transsylvaniens alla studenter flanera gågatan fram och åter. Vem du än frågar om råd kommer försöka hjälpa dig med tips. Värdshusvärdinnan pussade mig, kyparen kom med penna och ritade ut specialvägar på kartan och en man lotsade mig gåendes genom hela stan i jakt på grej till kameran. Nåväl, åter till beskrivningen. Från staden Cluj kan du köra söder ut mot industriorten Turda och söka dig in på småvägarna väster ut. Vi valde väg 75 från Turda via sub Piatra till Albac. Den sista delen av sträckan var det skyhöga berg på den ena sidan och vansinnesstup som jag är glad att jag inte såg på den andra. Det ömsom snöade och fluffade hela vita moln omkring oss. Jag färdades med skräckblandad förtjusning medan min kollega Daniel tjöt av stupycka.

Men Daniel var bergtaget stupkär och log förbi rasbranterna … Vi körde in i snömoln med sommardäck …

Ost och bröd i husbilen medan hästekipage går förbi.

Sub Piatra naturreservat

Men högst upp på toppen bör ni stanna över natten och vända åter ty deltavägen på västra sidan om Karpaterna är nästan inte farbar med stora skador i asfalten. Bergsvägen var dock inga problem, heller inte i norra Maramures små bygder. Håller man tungan rätt i mun, hastigheten låg och mod i blick är det en makalös väg förbi hästar, vagnar och ett och annat vedlass. Pensionat finns längs hela vägen och vi stannade i Sub Piatra på gården hos Pensuina Codro som har resturang mellan äppellundarna. Här kan man stanna och göra dagsvandringar i bergen och hänga med gummor vid staketen eller gubbar i baren. Hatt med brätte och stora stövlar verkar vara det som gäller.

I bergen finns nästan bara gamla kvar.

Farbara vägar i bergen

Bränsle för vintern är staplat överallt i Rumänien.

Pensuina Codro

Långtradare kör om häst och vagn samt cykel i velig manöver…

Gästfriheten är enorm i Rumänien. Det var svårt att få betala för att stå vid gästgiveriet med min Chausson Flash 510.

Gästfriheten är enorm

Var man än kommer behandlas man som om man var en släkting på visit. Det var till och med svårt att få betala för att få stå över natten på pensionatets innergård. Vi fick veta gömstället för nyckeln till duscharna och sen bjöds vi kaffe med några söta sopgubbar som råka komma samtidigt. Offroad med husbilen blir en tur mellan kaffekoppar och vänliga leenden.

Vita kyrkor i Rumänska Transylvanien.

Jag läser historia

Nästa morgon körde vi vidare. På ett ställe var det så trångt mellan berget och floden att vi nästan körde in under klippväggen med vattnet virvlandes längs vägrenen. Och just där, där ingen nånsin kunnat bygga eller bo, just där solen aldrig når in så låg det små, små brädkåkar klättrandes längs med klipporna. En romsk bosättning med stall och ladugårdar byggda på små pontoner klängande vid floden. Familjerns bodde på andra sidan vägen i en ravin vid stupet. Barn vinkade. En gumma ställde sig på tå för att se oss. Röken steg genom skorstenen och en häst kikade ut bakom ett plank. Vi hade ingen plats att stanna på. Byn var så inträngd mellan klippor och vägbana att det nästan såg overkligt ut. Efter fem kilometer vecklade en ny värld ut sig. Ljusa byggnader och rött handslaget taktegel. Kyrkspira i mässing och ett torg. Nästa resa måste jag få med mig översättare och höra mer om klippbyn i dalen.

Med min Chausson Flash 510 slår jag läger mitt i naturen.

Uppleva Europa på riktigt

Jag läste mycket om folkens historia under färden och kommer berätta mer om Rumänien efter hand på mina Folkloretisdagar. Det var lärorikt att geografiskt se så många bygder på en gång. Bara färden gjorde många obegripliga saker tydliga.

Ser man en ko finns alltid en herde strax intill.

Res hit

Rumänien är ett stort rike i mitten av Europa med en urgammal historia. Skall ni resa till ett land med stora vyer och oändliga berättelser, så res till Rumänien. Vackert, vänligt och överraskande.

Irmelin på världens minsta scen i Tobo

Irmelin Swedish Folk Music

The Women’s Blues of Sweden

I mitt sökande efter Europas Blues och i synnerhet kvinnors sång, är Eva Rune, Maria Misgeld och Karin Ericsson Back fantastiska skattbärare. Jag följde med IRMELIN till Akustisk Festival på Eric Sahlström institutet. Husbilen blev loge och repetitionskammare. Det är inspirerande hur de improviserar fram gamla koraler. Slingrande som blommande kurbitser tänker jag när jag hör deras folkvisor. Se filmen från världens minsta kulturhus här under.

SE FILMEN FRÅN IRMELIN OMBORD PÅ VÄRLDENS MINSTA KULTURHUS OVAN

Irmelin Swedish Folk Music

Sångerna är hämtade ur nordisk folkmusik men även från gammelsvensk by i Ukraina där Skandinaviens äldsta koraler finns bevarade. Till Ukraina utvandrade Östersjösvenskar för många hundra år sen och har levt isolerade långt från Sverige och på så vis behållit kärnan i de ålderdomliga visornas klang och uttryck.

Den store sångarlegenden Dansar Edvard från Malung är upphov till många av Irmelins tolkningar. När jag hör orden genom deras stämmor är det som att bo i hundra liv före mitt eget. Alla människors rop på hopp och nåd, förfäders hymn och bön, kärleksvisor, slingerdanser och trall ger mig lycka och tårar. Allt på en gång. Tack Irmelin för era sånger ombord på Världens Minsta Kulturhus. Europas blues finns verkligen i kvinnors sång.

Irmelin Swedish Folk Music

Eric Sahlströms institut i Tobo är ett centrum för folkmusik och dans i Sverige. Där arrangeras årligen en fin akustisk festival. En eftermiddag utan högtalare och stoj är lycka för örat.

Irmelin Swedish Folk Music

Smycken på turné.

Irmelin Swedish Folk Music

Vi är nog bäst ...

De man drömt om men inte fått

Musiker spelar och friar på bädden för brud

passionerade forskare med höghatt

Kvinna beundrar man som spelar

Jag vill berätta om livet.
Om det minimalistiska steget.
Min nuvaro.
Existensen i skiftesepoken.

Om platsen på liten yta
där rymden råder och möjligheter planteras.

Jag har ju slängt allt jag äger för jag levt
så in i norden länge att det inte gick
att röra sig bland alla skatter.

Mitt skelett blev långt med.
Utrymmet räckte inte till.
Huvud bland raketer och vintergata.
Kroppen lång av tid men vig.
Kan böja mig och kyssa friare.
Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren.

Det är så konstigt,
ty när man är liten och ny
tror man livet blir trängre av tiden.
Men det är bara förhållningen som snärjer.
Man måste helt enkelt in i ny rymdstass
för att nå dit man vill.

En bra sak med skiftestid är att man kan få
gamla avdankade rockmusiker
att förälska sig i en och stanna.
Såna man drömt om men inte fått.
Nu står de där med gitarren i dörren,
glittrar å weilar.

Eller nobelpristagarna.

De passionerade forskarna med höghatt.
Man måste kommit upp sig i åren
för att hitta de prisade.

Tyvärr kan jag dock varken ta forskare med höghatt
eller stjärnor med gitarr för min boning är så himla liten.

Vi är en flock med telefonen som bibel.

Man måste helt enkelt in i ny rymdstass för att nå dit man vill.

Vilka saker ska jag behålla?

En bra sak med skiftestid är att man kan få gamla avdankade rockmusiker …

Kärleksbrunst.

Nu står de där med gitarren i dörren, glittrar å weilar.

Hela nätterna lyser mobiltelefonen över ensamma hjärtans bäddar.

Man måste kommit upp sig i åren för att hitta de prisade …

Blyertsteckning i görande.

Huvud bland raketer och vintergata …

Mannen älskar sin kvinna. Kvinnan älskar sin man. Frid.

Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren …

It was nice in paradise.

Kroppen lång av tid men vig – kan böja mig och kyssa mina friare.

Måste hitta mig en liten man med hög hatt.

Alla bilder målade under tråna, längtan och passionerad förväntan. Konsttryck, Fingerprint och Digigraphics går att beställa via info@malinstoryteller.com. Butiken på öppnar på min sida då vi bankat i alla digitala spikar.

Malin Storyteller Logo

Vända på smal väg med husbilen i Lettland

extremkörning och youtube Hade jag inte haft youtube i mobilen hade jag inte klarat av att vända med husbilen. I jakten på Lettiska musiklärare körde jag vilse bland nedlagda kolshoser  på vishan. Men jag lyckades vända! På en femöring … Jag körde i flera timmar och vägen blev mindre och mindre. Tillslut var det bara […]

SÅNGBOKEN KLAR

Lilla husbilsscenen, musikvideo och vidgat europa

Det händer så mycket saker samtidigt. Allt jag kämpat med i evighet bär frukt på en gång. Den här digitala trädgården, min webbsidaso har blivit en plattform med husbilen som mötesplats. Bland molnen i rörelse verkar allt möjligt! Samtal och jam i mitt lilla kulturhus på fyra hjul spelas in och de första har sänts! TRYCK HÄR

Långfilm med långa samtal mellan Malin Skinnar o Toni Holgersson.

Hur går det till när man trycker en bok?

Samtidigt har Desiree Saarelas CD och sångbok blivit klar. Ett jätteprojekt som började med drömmar och slutade i vårt anletes svett. Läs gärna Desirees blogg om hur det går till på tryckeriet då man trycker själva boken.
TRYCK HÄR Bok och CD har release i veckan!

Bucharest Lounge och Europaturbo

Under 2012 gjorde jag en bok om bulgariska kvinnors sång. Det var så spännande att jag nu gör en fortsättning om Rumänien. Jag kom just hem från vår resa till Ungureni. Min egen alldeles lilla favoritby djupt inne bland Maramures kullar strax under Ukrainas gräns. Mitt Rumänienbloggande har spridit sig i självaste Rumänien och jag har hittats av Yvette Larsson som driver BUCHAREST LOUNGE. TRYCK HÄR
En site som visar upp Rumäniens otroliga rikedom. Vi är båda födda i kalla Norden med djupt intresse för världen. Igårkväll möttes vi för första gången och jag tror jag har hittat min skaparkollega! Vilket turbomöte! Båda brinner vi för Europa med djup kärlek för Rumänien och ivrigt kontakskapande över gränser. Mer efter hand på bloggen.

Lördagsscenens samtal

I fredags var jag ute med Jonas Cederling och pratade om livet inför en av Lördagsscenerna på lilla kulturhuset i bilen. En av mina starka och otroligt kloka vänner. Ett samtal om kroppen och evigheten, livet och verkligheten. Jonas föddes på nytt efter en svår olycka och har fått återerövra världen och sitt eget liv. Jag har sällan blivit så gripen som av Jonas berättelser. TRYCK HÄR

Måndagsbarn och musikvideo

I skogen har jag varit nästan varje dag denna veckan skapandes filmer för min digitala barnteater Måndagsbarn. Vi gjorde även en musikvideo till nya singel av stor trubadur.

Painted Poemfilm

Just klipps en Painted Poemfilm klar till en vöns visa. Painted Poemfilmer görs med iPhone i husbilen och skapas i stunden som ett gammeldags tittskåp. Jag visar den om ett slag.

Husbilsateljen

Det är spännande tider. Allt jag jobbat för länge har börjat gro. Jag hinner inte runt mellan små blomknoppar förrän nästa poppar upp.

Ting sker

Det känns roligt. Jag är så nöjd med min väg och farkost, mina satsningar och fokus. Ting sker om man sätter ena foten framför den andra och går!

GRIOTLEGENDER PÅ VÄRLDENS MINSTA KULTURHUS – ADO CISSOKHO

Malin Skinnar sjunger med Ado Cissokho, på gården Jalikunda i Senegal .

från tiden då det fanns så mycket guld att kvinnors hår rasslade av skimmersmycken för var steg

Man kan aldrig veta. Om sagorna. De urgamla. Legender från Mandinkarikets guldålder. Från tiden då det fanns så mycket guld att kvinnors hår rasslade av skimmersmycken för var steg .

Man kan aldrig veta. Vad som är tillagt och fråndraget. Jag märker hur jag värjer mig. Hur jag halvlyssnar på det orättfärdiga. Och efterönskar att annat skulle sagts. Hör hur vänner vrider sig i vånda. – Men nej, hon måste få revanch, inte kan det sluta så illa.

Jo, i liv slutar händelser på alla möjliga sätt. I sagor pågår grymhet som spegel till verkligheten. Kanske bara i vår välredigerade politiskt eller religiöst korrigerade tryckpressartid finns de snygga indiansluten. De kluriga afrikadjuren och de hjälterika europariddarna..

Här kan hjälten lika gärna dö och så är berättelsen slut och man sjunger den sorgligaste sång och tystnar. Här idag på lördagsscen några berättelser ur husbilen.

Sånger och berättelser från Senegal på världens minsta scen.

Idag på Världens Minsta Kulturhus får ni möta Ado Cissokho från Casamance i södra Senegal. Vi skapar tillsammans en bok med västafrikanska legender. Vi ses sen många år tillbaka och sjunger ihop. Jag får hennes ord, hon får mina bilder. Med henne bullrar och klingar världen om vart annat. Allt är starkt och mäktigt. Hon har över 2000 sångberättelser vilande i hjärtat.

<iframe src=”https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook oxycontin.com%2FMalinsverige%2Fvideos%2Fvb.1017550471%2F10206867237252284%2F%3Ftype%3D3&show_text=0″ style=”border:none;overflow:hidden” scrolling=”no” frameborder=”0″ allowTransparency=”true” allowFullScreen=”true” data-autoplay=”true” data-show-text=”false”>

VIDEO MED ADO CISSOKHO PÅ VÄRLDENS MINSTA KULTURHUS HÄR OVAN

Vi ses och sjunger varje år jag och Ado.

Ado kommer ur en berättarsläkt där sången brukats som minnesbärare genom generationer. Grioskrået eller Jalis som de även kallas kunde kallas in som medlare i konflikter, bevisförare då kunskap bakåt nödvändig och till fest. Inga barn döps eller giftemål inrättas utan en griot på plats. De var kungens skalder. De ord som formades av en griot kunde bestå för evigt. Den som har versandet och rytmens gåva kan omformulera exakt allt som helst till vad som helst. En griot kan ge lyssnaren ramsor som aldrig glöms så det gäller att hålla sig väl med Jalisläkter. Mer om Ado Cissokho efter hand på Tisdagar som handlar om folklore och livets sånger. Kontakt med Ado för sångkurser i Senegal eller Sverige, föredrag och show får du genom att kontakta MUSIKTEATER MARKATTA.

Del av Malin Skinnars och Ado Cissokhos bok med västafrikanska berättelser.

Ormen Minyamba hjälpte barnet till livet.

Att sjunga tillsammans är som att kliva in i ett nytt universum.

Seneglasesisk saga berättad av Ado Cossokho i boken som Malin Skinnar målar.

Malin Skinnar och Ado Cissokho på världens minsta kulturhus.

Folksångare möts i husbil

TONI HOLGERSSON PÅ VÄRLDENS MINSTA SCEN

malinstoryteller.com blogvlog

vloggbloggad långfilm om trettioårig vänskap

.Poeten, musikern, skalden, artisten, och själsöppnaren. Alla verkar ha en helt egen Toni Holgersson. En egen relation som ömt värnas om för att få ännu en sång sjungen. Vi är många som vill höra de sjungna berättelserna på det viset som bara Toni få dem att låta. I lördags kom han på kaffe i husbilen – världens minsta kulturhus.

Toni Holgersson och Malin Skinnar bläddrar i Malins sångboken.

Varsågoda! Här är ovan en långfilm med Toni ur bloggvlogg från Lördagsscenen i Världens Minsta Kulturhus med gästen och goda vännen Toni Holgersson.

Malins sång vagabond som painted poem film

Malin Storyteller Blogg med Toni Holgersson

Malin Skinnars pappanimationer om trubadurer.

malinstoryteller.com blogvlog

Ett långt samtal om lång vänskap

Musiker Toni Holgersson diskuterar livet med konstnären Malin Skinnar på hennes blogg malinstoryteller.com

Malin Skinnar i sin mobila studio och scen med artistkollega Toni Holgersson.

Toni Holgersson gäst på världens minsta kulturhus, en Chausson Flash 510 hos Malin Skinnar.

Med liten husbil kan man stanna överallt. Något som Mallin Skinnar, producent för Världens minsta kulturhus Chausson Flash 510. är mycket nöjd med.

Malins Skinnars videoblogg sänder från husbilen om Lördagar.

HUSBILSFILM TILL DEN LYCKLIGA KYRKOGÅRDEN

Folkloristiks sevärdhet i Maramures.

liv och död går hand i hand

Vi reste med min husbil till den den lyckliga kyrkogården i Rumänien. – Săpânţa, en plats där liv och död verkligen går hand i hand. En kyrkogård för verklighet och fortsättning. En plats för reflektion och glädje. Strax under Ukraina i norra Rumäniens Maramures finns en av de mest säregna gravgårdarna i världen. Träreliefer beskriver hur den himmelsfurne avlidit och vackra snidade verser, skaldar om personens situation, önskan och later. Ofta med en varm humor blandat med sarkasm eller krass realism.

Minnestexter och komiska träsnitt på den lyckliga kyrkogården.

Burn in hell, you damn taxi
That came from Sibiu.
As large as Romania is
You couldn’t find another place to stop,
Only in front of my house to kill me?

Se husbilsfilmen från vägen och kyrkogårdsbesöket här ovan!

Om det jag nu ska berätta tvistar de lärde, men romarna lyckades ej erövra norra Rumänien, så urfolket dakernas glädjerika syn på döden, bibehölls just därför. Man firade i dagarna tre att någon i byn fick lämna det hårda jordelivet. Det skulle spelas, ätas, dansas och drickas för att döde skulle enligt tron skulle få det förnämligt i himmelen!
Träsniderierna är gjorda av kraftig ek och varenda hantverkare torde baxna av inspiration här. Eksniderier, linoljefärger, nästan serielika bilder i relief. Jag blir så oerhört inspirerad av mannan som faktiskt startade denna tradition så sent som 1930. Hans namn är nu vida berömt och lärljungar bär upp verkstad och skaldenerv. Körverk har gjorts till kyrkogårdens ära och extrema modekollektioner framställts med tryck över hela plagg från av de naivistiska träbilderna. Stan Ioan Patras skulptera träberättelser med fröjdefulla poem om byns avlidna. Samhället var litet och alla visste allt om alla. Det var inte svårt att skriva ur hjärtat på minnesplaketten och oftast fanns en varm, skämtsamhet över versen. Det sägs att han rådfrågade eller fokuserat intervjuade familjemedlemmar för att få till en riktigt bra dikt. Patras dog 1977 men hans konstform utvecklades och lever än idag kvar som en högst levande tradition.

Glädjerika minnesbilder av den döda.

Det är så fantastiskt. Att ett så traditionsbundet samhälle som denna bygd har låtit glädjen spira och en helt ny form av gravkultur har skapats. Detta är vad jag kallar dynamisk folklore. När man plockar delar ur folkskatten och gör om dem till sina egna. Jag blir så lycklig. – Det går och är nån mening med att vara konstnär. Här i Sverige skrapar vi och filar för mycket på det gamla som om vi själva i vår nutid inte kan vara en del av traditionen. Som om kultur är stagnation istället för utveckling eller förädling som ordet lyder.

Den väldigt speciella kyrkogården i norra Rumänien.

Bilderna är som sagt var krassa eller ganska förvånande för oss som bara möter död i form av film eller journaler. Här går liv och död hand i hand. Man lever liksom tills man dör. Och döden kommer plötsligt. Trärelieferna visar antingen en arbetssituation som man ofta företog sig, en speciell karaktär man haft eller den dramatiska döden. En halshuggning visas på en av korsen, en arkibusering och ett överfall. Här är folk vana vid turister så man stör inte. Om söndagen går nästan alla byns kvinnor i kyrkan och Rumäniens färggladaste folkdräkter kommer spraka och lysa.

Vackra och roliga texter snidas in om den döde på gravkorset.

Kommer du bilvägen från Sverige så kör du undersköna vägar via Ungern in vid Satu Mare, den nordliga gränsstationen och reser fina slingervägen norr ut mot Săpânţa. Norr om byn ligger floden och på andra sidan breder vackra Ukraina ut sina undersköna ängar. I fjärran Moldaviens höga berg.

Liv och död går hand i hand på Săpânţa kyrkogård i norra Rumänien

Jag läste första gången om Săpânţa i en svensk tidning för 25 år sen. Jag rev ur artikeln och bar med den mellan alla flyttar. Dikterna om människorna, de glada färgerna och träsniderierna gjorde mig förundrad. Jag ville lära mig snida och själv skapa minnesmärken för himmelsfurna. Tiden gick och för 3 år sen reste jag hit första gången. Då för att sångmåla i Europa. Jag tänkte, att om jag skall jag hitta nyckeln in i just Rumänien, måste vägen gå via den ”glada kyrkogården”. Ett folk med så utpräglad livssyn, måste bära folkskatter som jag vill ta del av. Och så var det! Săpânţa, ligger i Maramures där jag nu hittat fantastiska gummor jag nu gör en bok om.

Gravar och seder inför döden är helt unika här.

Etnologer påstår att Sapantas leende kyrkogård är som en direkt spegling av orden som Herodotus lät utta om Dakierna, de tidigaste invånarna av Rumänien. Att de var orädda i krig och gick lyckliga i graven för där möta den eftertraktade Guden Zalmoxis. Enligt byns ortodoxe präst är det visst ännu så. Folk sägs inte reagera på döden som en tragedi utan likt en god passage in till nästa existens. Jag vet inte om det stämmer. Men ingen av de boende som pysslar om sina gravar verkar bekymrade av oss som kliver runt och tittar. Det är ju bara så det är. En kär anhörig har just gått vidare och graven pryds med en berättarskulptur i klara, glada färger. Detta är verkligen monument över jordelivet.

En sorts instagram på trä.

Vet inte vad är som griper mig så starkt. Men jag ser att bilderna är som ett sorts trä-instagram. Färger, former, krusiduller och kroppsspråk. Kraftfullt, tydligt och enkelt. Jag kan inte sluta titta och läsa. Följer rad upp och rad ned. Har tyvärr inte fått någon bra översättare än till alla långa texter. Men här följer en vers ur guideboken.

Blått, rött, grönt. alla färger har sin egen symbolik här.

As I lived in this world,
I skinned many sheep
Good meat I prepared
So you can eat freely,
I offer you good fat meat
And to have a good appetite.
Ioan Toaderu loved horses,
but, he says from beyond the grave:
One more thing I loved very much,
To sit at a table in a bar
Next to someone else’s wife.

Minnesbilden snidad av kär släkting som dödades.

När jag var här förra gången hade det regnat en tid. Det var februari månad och jag var så gott som ensam på kyrkogården förutom en vit lurvig hund som låg på en av gravarna. Hänfört fotograferade jag för att kunna berätta och blev så uppslukad av bilderna att jag inte märkte att marken gav vika. Plötsligt hade jag sjunkit ned mellan två gravar på den smala stigen och var tvungen att gå antingen framåt eller bakåt. Jag valde kliva framåt ur lerpölen och sjönk ännu mer. Det var som om den glada kyrkogården skämtande med mig och sa: om du gillar oss döingar så mycket så kom och hälsa på down under. Jag sjönk till nedre vaden. Inte skrämmande i skog, men på en kyrkogård var det mindre behagligt att sugas nedåt. Fick en sorts himmelsk svindel och funderade på vad som skulle kunnat hända. Kan en gammal kyrkogård med supertätt mellan gravarna måhända vara underminerad. Och skulle jag kunnat sjunka ned i ett slukhål för att paddlande, plaskande försvinna. Vet inte … Lyckligtvis tog jag mig till grinden och bjöds på te av en väverska som såg min leriga nöd. Fick skölja skorna i hennes vävstuga och kliva in i ännu en underbar värld av färger, mönster och former. Berättar mer efter hand! Jag kan bara avsluta nu med, res hit och bli lyckliga! Maramures, norra Rumänien, strax under Ukrainas gräns. Ett minne för livet!

Săpânţa, den glada kyrkogården. Dynamisk folkkultur.

As long as I lived, I loved the Party
And all my life I tried to help the people.

MISGELDS OMBORD PÅ HUSBILSSCENEN

Skillingtryck i husbilen.
Ejeby logga skiss 2
I samarbete med Bo Ejeby förlag presenteras malinstoryteller.com vår utgåva av Emigrantvisor. Bok & CD beställs direkt från Ejebyförlag.

skillingtryck, emigrantvisor och trall – söker vidare efter Europas blues

Med världens minsta kulturhus far jag land och rike kring, sökandes Europas Blues. Idag på min lördagslogg landar idag i Hökarängen utanför Stockholm hemma hos folkmusikerna Maria och Olof Misgeld. Idag bjuder vi på skillingtryck, emigrantvisor och trall.

Med rosor och porslin dukas för miniscen på lördagsloggen.

Det är roligt att vara roddare till miniscen i husbilen. Mina tygrosor får äntligen utrymme och allt som glimmar blir guld. Jag vet att Maria är lika tokig i blommiga sjalar som jag så idag måste scenen vara skillingtrycksfin!

Emigrantviseboken kan beställas från www.ejeby.se

Varsågoda! Tryck på videon ovan. Det är lördagens veckofilm från husbilscenen!

Malin Skinnar med bloggen malinstoryteller.com söker Europas Blues med sin husbil.

På min lördagsblogg får ni höra vänner och bekanta spela eller berätta. Ganska praktiskt med en mobil scen och molnvy. Jag ställer bilen där musikanter finns och efter hand som min digitala nomadteknik förbättras kan jag göra saker bättre och snabbare. Lycklig över mitt mobila kulturhus!

Liten yta många ting. Vackra färger!

Maria, jag och Olof gjorde emigrantviseboken Thousands Are Sailing för 1 år sen. Jag målade sångerna, Maria samlade in dem och Olof tecknade ned noter. Ett otroligt spännande uppdrag. Mer kommer efterhand på bloggen. Vi jobbade som besatta för att skapa boken med knappa medel och lyckades baxa projektet i hamn, kravlandes men glada. Dag Westling och Maria gav samtidigt ut sin CD med egna tolkningar av skillingtryck från Sverige, Finland och Irland.

Musikanters kök.

På tal om minimalism som är en stor del av mitt liv som digital nomadlärling får saker och ting nya perspektiv. Det underbara köket hemma hos Misgeld Family fullt av allt, går inte att omsätta till min kabyss. Här är det fint som en julkalender. Allt har färg och skimmer. Unikaboxar, gamla kakburkar, vackert tungel och praktiskt tangel. En sladd, en gardin och ett barn. Här bor det skapande människor i varenda vrå. Ett av sovrummen hyser en ung oljemålare dessutom. Ett mysigt hemman!

Musikanters vardagsrum.

Vi bestämde oss tidigt för att vi ville vara skapande musiker båda två, berättar Maria. Då gäller det att samarbeta om utrymmet. När den ene gör sina uppdrag är den andra mera hemma. Maria håller just nu på och förbereder två års master på musikhögskolan där fördjupning i trall och egna tolkningar av folkskatter blir basen. Så himla spännande. Allt Maria gör blir fint som slingrande kurbits och det låter blommigt utan krusiduller. En unik blandning. Följ hennes blogg som kommer bli en viktig kanal under kommande sångfördjupningar.

Huvudkontoret hos folkmusikerna Misgelds

 Inne i studion ligger travar med noter och färdigpackade cd-skivor som skall levereras. Just nu turnerar Maria med vokalgruppen Irmelin som kom ut med ny CD i vintras. TRYCK HÄR

Hemma hos musikanterna Misgelds.

Om två veckor följer jag med Maria till Tobo där Irmelin ger kurs i kulning och folksång. Då blir det undersköna trallar i husbilen. TRYCK HÄR

Emigrantviseboken kan beställas från www.ejeby.se

För mig är folksånger sjungna dokumentärer. Skillingtrycken är verkligen rop från våra förfäder och emigrantvisorna är är blues rakt av. Gastkramande beslut om liv flätat med hopp. Att ta del av våra historiska visor är att lära sig leva. Vi är inte så mycket mer än den lilla korta stund vi har att förvalta på jorden. För en del går det väl, andra sämre. Men kämpar gör vi alla. Livsgnistan, den sköra elden som ständigt tänds av hoppet är allt. Ständigt återkommande i varenda sång. Eller förklaringar till det ödesdigra beslutet byggt på hopp som förklarar det som för andra kunde betraktas som övermod.

Maria och Olof Misgeld uppträder med skillingtryck i Malins husbil.

På vägen hem lyssnar jag på en äldre CD av Maria och Olof. Margits Sånger utgiven på Misgeld Music. Det är visor tolkade av Maria på helt eget vis.
För mig är de som en liten vind. Jag vill stå i dem och njutlyssna, klä mig i en annan människa tankar. Maria hittade den norska sångerskan Margit Finnekåsas visor 1999 och blev gripen. Jag förstår henne. De är så oerhört ömsinta. Margit levde 1904-1989 och hörde i sin tur sångerna av sin Far och Gudmor. Jag lyssnar förtrollad i bilen då jag kör vidare. TRYCK HÄR

En husbilschaufför på kulturmission.

De sista två filmerna är Painted Poem filmer jag gjort till vårt gemensamma emigrantviseprojekt med pappersanimationer från min husbilsstudio. I samarbete med Bo Ejeby Förlag gav vi ut vår sångboken. TRYCK HÄR

Painted Poems är små enkla pappfilmer gjorda i min husbilsateljé.

HUSBILEN GENOM ÖSTRA EUROPA

Husbilen Chausson Flash 510, med milsvid utsikt

följ med oss till Maramures mjuka kullar

Med vinglig uppkoppling har jag försökt blogga från Rumäniens mjuka kullar uppe vid gränsen mot Ukraina! Men nu funkar det och flera berättelser laddas upp efter hand ikväll. Europa är så fullt av rik kulturhistoria. Man behöver bara snirkla en mil hit och en mil dit så dimper det mest hissnande landskap eller sed ned på en.

Häst o vagn i Rumänien

Det började plötsligt, med en massor av bucklor, som blev pucklar, som blev dalar och mynnade ut i berg med grönskande lövträd som en blommig frisyr på toppen. Oigenomträngliga barrhår först som tas över av de ljusa, gröna, skira. Skogar o klyftor med inklämda fraktvägar. En by som ser ut att välta ned i bäcken. Och så ligger hon plötsligt där. Rumänien. Hon den frodiga. Hon den släta, den leriga. Möjliga. Frusen nyss men snabbt upptinande. Marken som öppnar och gömmer plöjs och frodas. Hon som och sköljs. När Donau brusar. Då husen svajar eller rämnar.

Kvinna ser ut över blommande äppelträd

Allt går fort här. Mycket tystnad och förlägna leenden. Ingen talar engelska till en början. Men alla vill hälsa. Dörrar öppnas, vägar pekas ut, djur klappas och visas upp. Så fort en fråga ställs blir främlingar vänner. Unga rings upp och någon tonåring får översätta vad gammelfarfar nyss berättat. De flesta unga talar engelska.

Utsikt från bilfönstret i Rumänien.

Floder. Snirklande.
Åar. Ringlande.
Kanaler. Grävda.
Hur många mannar? När då och hur länge? Hur skulle de hacka och dämma för att vattnet skulle räcka?
Längre än förra gången och oftare. En ringelå runt tegen å mat för generationer. Här vet människor allt om överlevnad.

En bilväg genom bergspass

Molnen. Himlarna är vida. De slukar mig. Vi kör genom dal efter dal mot Rumäniens marker. Vem i landet får jag nu höra. Husen. Ser dem från bilen. Funderar på vems liv jag passerar. Så många familjer. Så många tamburer, dörrar, trappor och hälsningar.

Husbilen Chausson Flash 510, med milsvid utsikt

Moln på husbilens rutor. Regndroppar. Nej snö? Det är sent på våren men klimatet skiftar med höjden. Djupt ned i dalen grönskande ängar. En ko i diket. Herden vinkar. Vi kör upp igen mot skyhöga spjutspetsberg upp mot molnens mage. Jag märker hur jag blandar ihop tid och rum. Tappar plötsligt begrepp om upp och ned. Håller svindeln på avstånd och bestämmer mig för att segelflyga. Visst kan husbilar det?

Händer på ratten

Vänligheten i Rumänien är enorm. Var vi än går stoppar folk oss från att slösa pengar. Växelmannen på kontoret undervisar mig i valutans värde och visar mig en tia o säger buss. Visar en femtilapp och säger Taxi. Sen skakar han på huvudet och pekvinkar mig iväg mot rätt utgång. Och vi kör, med nya leenden och växlad valuta rakt in i ett underbart äventyr.

Husbil och grönskande äng

Jag viskar en galder för att att alla gränser skall fortsätta vara öppna så vi får utforska o mötas… Att bo i Europa är ett kulturäventyr som jag baxnar av… Så många otroliga bygder. Så många människor som bär sina minnen, sånger, vävar och tecken. Livets ömmaste delar.

Vyn från baksätet på en husbil med stort takfönster och blå himmel

Vi färdas över alper. Serpentinvägar. Och snö. Transylvaner. Karpater … Följer kartbok och GPS. Det finns så många människor. Var yta i hela Europa är täckt av berättelser och minnen. Blir stark berörd. Hela färden är som en levande historiebok. Vi laddar ned appar och lyssnar på historia. Försöker förstå krig och fred. Skiften och övergångar. I varje epok föds små barn. Nya människor som bär vidare legender och folkminnen.

Karta över Europa med destination Rumänien

Det går inte att försjunka i grubbel. Att köra bil här är liv. Verklighet. Möten. Klockan är 16 och rusningstrafik. En droska kommer lunkande. En långtradare passerar. Tre mopeder och en cykel. Sju bilar och ett barn med famnen full av bröd. Jag kör med tungan rätt i mun. Fyra lastbilar ligger tätt efter mig. Som en tusenfoting ringlar vi vidare genom by efter by.

Möte med häst och vagn på väg.

Så tillslut kommer jag till byn Ungureni där jag ska sjunga med mina älskade gummor igen. På tisdagar delar jag allt som har med mitt sjungande med gummor att göra. Kika vidare där. Mer laddas upp efter hand! Searching for the Women's Blues är mitt största projekt just nu.