Inlägg

Rullande kulturhus i Mark Levengoods Sverige!

Foto från SVT Sverige om Malin Skinnar
SVT följer Malins Husbil

Den 11 mars kl 19 var gjorde Världens Minsta Kulturhus premiär i SVT Sverige! Filmteamet klev ombord och skildrade mitt rullande kulturhus.  Film i filmen blev det med livesändning på Facebooksidan samtidigt. Ombord var sånggruppen Tetra med artisterna, Anna Ottertun, Maria Stellas, Ingrid Brännström och Sanna Källman. De sjöng ur vår  nyutgivna Vaggvisebok Tussa Lulla.

Jag vill höra vår historia genom dem som bär minnet i sångens ränsel. Sitta tätt intill och höra livet sjunget.  På Världens Minsta Kulturhus kom Ellen Pontara ombord och vi talade om hennes otroligt fina film ”Origins – a window towards voices
Snart möts vårt sökande och skapande i workshop och föreläsningen ”Två berättelser om Rösten”.  

Sånggruppen Tetras samarbete med Malin blev Tussa Lulla Vaggvisebok
SVT följde med Malin Skinnar in i Världens Minsta Kulturhus
Världens minsta kulturhus finns i en husbil
SVT ombord i Malins rullande kulturhuset
Malins husbil är en camping I kultur

Foton ur SVT inslaget 11 mars 2017.

Marc Levengoods tv-team kom på besök i husbilen. Tetra med Maria Stellas, Anna Ottertun, Ingrid Brännström, Sanna Källman och värdinna Malin Skinnar.
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Okänd väg och fallgropar

Malin på väg genom vinterlandskapet

Friaren och kvadraten

Husbil om kvällen

Nyfikenhetens bigbang o nyårsnatten

Rymdkvinna vid sin tjur

Jag bor i en skolbänk

röd sardinföepackning med konungabild

Fåglar satte sig på mina bröst

Jag ville flytta till utomhuset.

Första natten i utomhuset

Natten husbilen var så fylld av ljud. Gräset. Vinden. Ösregnet. Tillplattat berg, smält och processat var mitt tak. Aluminium? Är taket i ett hem på hjul gjort av aluminium. Regnet. Dånet. Som en fors från himmelen. Visste inte att regn väsnas. Bor i utomhuset.

Majskogen blommar.

Det knattrade. Trummade. Hamrade. Men genom fönstret såg jag dimpärlor. Jag såg regndroppar rinna över husbilens rutor. Stilla. Vackra. I min kabyss dån. Hade inte hört talas om regntrumman. Husbilens egen himmelsorkester. Karossen som virveltrumma.

I skogen finns så många hem.

Som hällregnet i Gambia jag hört talas om
men aldrig erfarit.
Förstod jag måste täcka kupan med mossa.
Mitt tak.
Dugget ute var ju som dimpärlor.
Inte alls som de myller av ljudrollader
som la sig över min säng.

En fågel kom och frågade vem jag var.

Jag kröp ut och upp i ett träd.
Dinglade. Med fot och knä.

Naken på en pinne.
Högt upp bland grenar.

Alla fåglarna tystnade.

Fåglar frågade vem jag var.
Satte sig på mina bröst.
Min nästipp och hjässa.
En på ena axeln.
En på andra.

Fåglar skog sig ned på mina bröst.

Hugin sa den mörkaste av de tu.
Munin sa den andra.
Vi talade om väder och vindar,
bu och bä,
nickade artigt och sen blev det morgon.

Fåglar satte sig på mina bröst.

Så var det mitt första dygn i utomhuset. Jag fick ro, vänner och en trädgård jag inte trodde fanns oxycontin dosage. Klev vidare i mossan och somnade på en sten. Varm häll mot kinden, mjuk dimma i ögonbrynet och en stig jag skulle välja att utforska så fort det blev dag. Älgarna tog den, rådjuren med. Och räven . Såg hennes bo. Ett gryt i bland gröna stjärnor. Mossa, lavar och gammelrot. Min husbils trädgård.

Tassemarken blommar.

Jag låg på marken och hörde barken röra på sig.

Ur dagboken Skiftestid från bofast till nomad.

Om man blundar hör man.

På torsdagar skriver jag om Liten Yta Stor Rymd.

Om man ligger still länge få man se förunderliga ting.

Om att byta stig.

Allt som behövs finns i skogen.