Inlägg

DE SOM GÖMMER SIG UNDER MOSSAN

Barn i plym som bebor skogar

bildblogg från filminspelningen i skogen

Vi gör en film i skogen till Måndagsbarn här på bloggen. När alla gått hem och tystnaden lagt sig mellan stock och sten så la jag mig på myren och somnade. Trodde aldrig jag skulle somna mitt i skogen men skogens skymning smyger sig på en så man tillslut är inbäddad i hemligheter och drömmar. Tyst är det inte … om ni tror det … Nej, istället inträder en sorts rusningstid. Mörka, hala bökdjur kutade förbi oss och en flock kronhjortars klövar studsade nästan på min näsa.

Små växande människor i skogen

Plötsligt talade någon till mig. En lilja eller en älva. Jag visste inte vad jag såg. Lugn bara sa hon, det finns inget vackrare än djur i språng! Jag låg så stilla jag kunde medan djur efter djur strök förbi mina ögon, kinden och min panna. Plötsligt kittlade det vid örat.. Något sirligt, slingrande kröp upp ur marken..

En sagofe mellan träden.

– Sommaren, väste hon, sommaren har kommit! Jag såg mig omkring. Så förvånad. Tänk att sommarn reste sig just där jag lagt mig att vila.

Småfolk kan inte låta bli att speja på dig.

Det var omtumande. vackra sånger hördes från alla håll och kanter. Jag var omsluten av dröm och sanning, liv och tid. Hemligheter, sagor och klövdjur. Det doftade gott av allt som växer. Vid skymningstid är skogens blommor på bal. Allt förstärks.

Strax under marken ligger de och sover.

Mossans alla gröna stjärnor började tindra. Marken bubblade och porlade. Något stort och yvigt kom ur skogen. Jag trodde det var en älg men såg sen att det var en liten människa med ett blomfång i famnen.

Smyg ut och lägg dig bland tuvorna.

Plötsligt kastade hon blommorna över mig. Men då märkte jag att det var en stor famn vatten hon burit på inlindat i slöjor. Jag hade hört att älvor älskar att retas och att om jag mot all förmodan skulle möta en älva så skulle jag vara beredd på vad som helst. Men de blir så lätt skrämda så man får vara varsam.

Småfolket bor under tuvor.

Jag smög nu bort från mossen och satte mig på en sten. Lät marken hålla om mina fötter. När jag suttit länge länge hörde jag små viskande fnitter under stenen. Mina skosnören var hopknutna och jag såg något skimra under roten.

Barn i plym som bebor skogar

Jag visste inte att man kunde se dem i skymningen. De är helt tysta men väldigt nyfikna. Sitter man still tillräckligt länge kommer de. Men se dem inte direkt i ögonen. Då blir de rädda och försvinner. Ser du en räv finns alltid en älva inom hörhåll.

Om man ser skägglav röra sig bland grenar kan en älva passerat.

Om skägglaven rör sig bland grenarna kan en utav småfolkets spejare gett sig ut för att kolla vem du är. Lägg dig då helt stilla tills de snusat på din kind, nypt dig i tårna eller kanske hällt vatten över dig. Man vet aldrig så noga med älvor.

De stora träden såg sagolika ut där de stod.

Ett säkert tecken på skogsväsen i nejden är himmelens färgskiften. Om du ser blå moln mot rosa aftonsky kan älvor vara nära. Smyg ut, sätt dig stilla och vänta. När du suttit länge kan det hända att någon börjar tala med dig. Ofta på främmande språk. Svara med vissel eller nynna. Bäst är att sjunga det du vill ha sagt. Då kanske älvan sjunger åter.

Tyresta Urskog Mossen

Just på mossar med gungfly finns de flest olika raser. Just liljeälvor med lila plym är mycket ovanliga men man kan råka få syn på dem. Ta med pinglor. De älskar ljudet av tingel tangel. I Tyresta Nationalpark finns gott om hackspettar, räv, vildsvin och en liten population av lilaplymad älva. De är mycket rädda för människor men som sagt väldigt nyfikna. Bäst är om du klär ut dig till en älva du med. Pappor i älvstass är det vackraste som finns. Man kan få syn på älvor om tre pappor i utklädda älvdräkt dansar på en äng. Då kommer de absolut fram för att leka med er.

Hon sa inget. Tittade bara.

Efter hand startar här en MÅNDAGSBARN. En barnkanal med Malins Pappteater. Till den är färdig får ni vara med om allt som sker mellan kulisser, stockar och stenar.

FLICKAN OCH RÄVUNGEN

Sagoinspelning med barn i urskogen.

jag grubblar på det skapade sagorummet

Vi gör filmer till Måndagsbarn i urskogen. Skapandet i sig är en lek. Jag får följa med i det som händer samtidigt som jag berättar det manus barnet skådespelar. Hon härmar mig. Jag ger henne såväl repliker som sagoberättar handlingen. Efter en stund står hon stilla och ser in i skogen. Djupt försjunken. Tittar bort och rör sig i en inre värld. Vi leker mjukt och klär ut oss i skymningen. Kvällens saga handlar om en rävunge.

Grubblar mycket på det. Den stillsamma leken och vilda rörelsen. Den introverta sagans möjligheter att rota sig i små människor och bli något helt annat än vi vuxna tänkt oss.

Sagoinspelning i skogen.

När jag skapar med barn måste jag glidflyga. Följa uppvindar där de bär och snabbt bereda mig för grundstötning eller annan riktning. Det är som att leka fast jag för handlingen framåt. Det går en liten stund i taget. Sen tar fantasin över. Då är barn nästan som sömngångare. Inte för att de är trötta utan för att berättelsen plötsligt fårliv. I den sekunden blicken blir drömmande måste jag tystna och själv följa med. Det är då något mycket större gripit an lekens hjärterot.

Sagoinspelning i urskogen för Måndagsbarn.

Jag vill så gärna höra hennes tankar. Vad säger rävungen egentligen till henne? Vi har sökt ungens gryt och frågat grodan om råd, men jag ser att hon hör andra saker … När jag frågar min lilla skådespelerska vad rävungen säger berättar hon att rävmamman just fyllt hundra och därför farit till i himmelen. Och från molnen kommer ju ingen ned igen, säger hon och stryker rävungens päls. Jag förstår att berättelsen tagit sig egen väg. Vi matar rävungen med barr och kottar och nu får jag inte störa. Allt hon nånsin hört rullas ut till stora förklaringsmattor att kliva ut på. Leken ger redskap – tankemodeller att beträda. Sagorummets möjligheter. Stunden tillsammans ger henne en stabil möjlighet att provaleka sanningshalten i begrepp som är alltför abstrakta för ny människor. – Liv och död. Föräldrar som kanske försvinner och nån sorts himmel som Mormor talat om.

Sagoinspelning med barn är en balansgång mellan lek och verklighet.

När jag ser på bilderna efteråt blir jag alltid lika förbluffad. De är så mycket berättelser i varenda rörelse. Så mycket mer som händer när stillheten fått sitt klangrum. Stunden då barnet kan blomma och fantisera vidare utan störande dramatik. ”Tur jag har dig säger hon plötsligt. Tur jag har dig så jag får ha den här vackra frisyren. Men jag vill inte ropa på räven, för tänk om den kommer. Förresten finns det tjuvar i Sundsvall. Så man ska inte ropa när man har frisyr.”

Barnskådespelare i Tyresta Nationalpark.

Vi gör filmer till Måndagsbarn som så småningom kommer på bloggen med en liten pappteater på Youtube. Min egen barnkanal. Jag vill se datorn som ett tittskåp. Tror att jag med iPhone och Mac börjar jag hitta de redskap jag som barn kunde skapa underverk med. De behöver inte vara dyra och bombastiska föreställningar med svindyra manus med vuxenknåpade långa synopsis. De behöver bara var rum att kliva in i. Papper och sax, tejp och skuggspel har ersatts av telefonens snabbredigerade bildspel. En sagoateljé i fickan. Mirakelmaskin. En äkta Sampo. Ja, tänk om jag hittat en tittskåpsmaskin – en nutida sagospelsteater. Barnen jag möter har redan börjat använda den. Fickmanicken till egna sagor.

Sagoinspelning Tyresta Nationalpark

Under 90-talet bedrev jag Malins Pappteater. En liten turnerande scenverksamhet för tultebarn och snorungar. Jag har givit bort alla kulisser till ett Montesoridagis för själva turnerandet är ett hårt slit. Totalt tvärtom själva skapandet och uppträdandet som är lätt och lyckligt. Men jobbet däremellan för att få turné på fötter är halt galet som verksamhet. Föreställningar ska marknadsföras, prövas och kontrakteras. Mycket telefon och mailande. På min tid fax. Jag var mästarinna på fax och mediakontakter och fick alla gig. För många faktiskt. Mötte publik dagar i ända, fick krama barn och skaka vuxenhänder. Ett bestyr som påverkar hjärnan. Man blir lätt skör av så många intensiva möten. Alla var så lyckliga. Jag kände att jag hade betydelse men sinnet klarar inte den uppmärksamheten. Svårast var då barn kröp upp i min famn och frågade om jag hade några barn för annars kunde jag få dem. Man måste möta och vara kärleksfull men samtidigt hård och professionell. Hu …. Dessutom ska dagisbaciller bemästras – influensor negligeras och utbrända kultursekreterade bemötas. The show must go on! När väl berättarturnéen är färdig ska man fakturera och fixa ömmande muskler, trasiga bilar och virrig panna. Kanske hitta sig en ny make om den gamla ramlat ur ruljansen. Jag var visserligen bra på att yrkesmässigt kulturarbeta och entreprenera. Men nu vill nu skapa en annan plattform. Tror jag kan det. På ett annat vis. Något som inte finns som är lätt och snällt och möjligt. Tror jag bygger mig ett digitalt tittskåp bland molnen för de minsta.

Sagoinspelning Tyresta Nationalpark för Måndagsbarnkanalen

Jag har väldigt många sagor och funderar på att dra ut på lekstråt i naturen med landets alla utedagis som härförare. Får se vad framtiden bjuder. Naturen är viktig och jag vill att alla ska ut oftare. Barn måste få röra sig mer än de gör och själva leka sina sagor istället för att släpas genom dramatik gjord av vuxna. Vet inte hur det formas än. Men min folkloristiks nyfikenhet och pedagogiska vetgirighet har en scen att fylla. Jag bestämmer själv här bland molnen. Skönt!

Sagoinspelning går mot dagens slut.

– Kom så går vi ut och gör barnkanalen, säger hon och hämtar sin mantel. Vi kliver in bland stock och sten och hon väntar min berättarstart. Det råder en konflikt i mig att jag samtidigt skapar för barn. Men jag kan inte låta bli. Hela världen är så fylld av skatter, skogar av äventyr. Tänka alla himlar fyllda av mirakel. Jag blir inspirerad och vill berätta. Tänker att det som är naturligt måste vara till mänsklig nytta och fortsätter hitta på trots allt. Knasigast är att mitt i det här ömma skapandet kommer folk och kräver politisk korrekthet och statliga påbud kräver tidens korrekthet. Men sagor har sina egna liv. Väsen som gör vad de själva vill. När de vill.

Sagoinspelning Tyrestaskogen för barnkanalen på www.malinstoryteller.com

Flickan går nu till dammen och frågar fiskarna om råd. Det är svårt att höra dem men hon strör granbarr på vattnet och förstår på så vis fiskars tungomål. Berättelser behöver inte våra börjar och slut. En lek är en dröm. Likaså ett barns äventyr. Det är vi som tvingar handlingen in i fällor med upp och nedgångar, spänning och stup. Det är dock pedagogiskt meningslöst. Bättre att lugna barnets hjärna. Låta dem kliva in i en värld utan handling. En plats med färg och form där man går från ena sidan till andra bara för man trivs med det. Utan syfte. På samma vis som träden rör sig i vinden. Jag tror ej på vårt handlingshetsande. Grubblar mycket på det. Den stillsamma leken och vilda rörelsen. Den introverta sagans möjligheter att rota sig i små människor och bli något helt annat än vi vuxna tänkt oss.

Sagoinspelning Tyresta för barnkanalen på www.malinstoryteller.com

I Feldenkrais som är en läkemetod för främst vuxna där man lär genom görande handlar det mest om att göra mindre för att komma längre. Bromsa, lugna, stilla. Jag tänker ofta på det med alla barns överhettade film och spelhjärnor idag. Det stillasittande barnet som knappt sett natten och blivit våt på en myr. Att jag undrar om man inte kan skapa andrum för våra minsta. Som en självklarhet. En lag för fantasins tillväxt och rons hjärta. Jag undrar hur den sortens sagor kan göras digitalt. Går det? Eller blir allt producerat en hets för sinnet oavsett?

Sagoinspelning med barn i urskogen.

Men när vi stod där ute, omslutna av urskogens stillhet brydde jag mig inte om dagens grubbel. Då var det bara rävens hostvrål, korpens krax och molnens swishande som hade betydelse. Inte vad det skulle bli av allt vi lekte. Jag har massor av film från gårdagen men bilderna berättar helt andra saker. Jag ser det nu. Sagan fick eget liv en gång till. En tyst berättelse oviktig att förtälja. Den skall bara genomlevas. Flickan ställde sig på berget och samlade sagor i skymningen. Jag hörde dem med. Och la mig vid hennes sida för att vila.

BOOM KRASCH BANG POÄNGER KÄNNS HELT ONÖDIGT STÖRANDE I BERÄTTANDETS MAGISKA RÖRELSE FRÅN HÄR TILL ANDRA VÄRLDAR. MINSTA RÖRELSE RÄCKER …

Sagoinspelning i Tyresta Nationalpark.

Fotograf och berättare Malin Skinnar som under 90-talet berättat för 43.000 barn o vuxna samt givit inspirationsdagar och föredrag i berättandets konst för landets många pedagoger, psykologer och bibliotekarier men som hoppade av.