Inlägg

Jag bor i en skolbänk

röd sardinföepackning med konungabild
Skolbänken

Visioner på husbilens lilla yta ger hjärnan rymd.  Nu plötsligt kan jag snabbt anpassa mig för att föra drömmar i hamn eller ut på okänd mark. Kabyssen i husbilen är faktiskt som en skolbänk. Hon känns så bilkroppen.  Kompakt och full av papper.  Mysigt fyrkantig puttrar hon fram,  full av papper och plast som gör håret elektriskt. Min husbil bär en nog en själ och nu låter hon mig pyssla på sitt lock.

Det är som om jag bor i en skolbänk. Minns ni? Bänkpapper, locket man lutade på pannan, ljudet då det slog igen. Förväntan. Terminsstarten, doften. Radergummin. Rosa eller gröna. Gråvita. Plast och papper. Kungakronor och katter. Bilar. Pennfack, pennvässare linjal. 30 cm.  Tittade på den där linjalen hela dagarna. Som min bil. Den är full av fasta format. Och möjligheter, husbilens lilla yta

Liten Yta Stor Rymd

image image image image image image image

Allt i husbilen blir som att leka hus och hem.

mackrill och sardiner i husbilen

Minns exakt hur långt 30 cm är och hur jag grubblade på vilket årtal som skulle bringa mig min 30-årsdag och om det var kopplat till linjalen.  Sen bet jag på blyertspennan och förgiftades förmodligen så farligt som bly tycks vara. Varje dag.  Evigt långt bort. Liv och framtid. Historia och pyramider. Stearinljus. Lucia. Glitter och sångpapper i bänken. Som nu i min bil. Glitter och sångpapper.

Inte glömma lucianattlinnet. Hette det så? Nattlinne?  Frågachans-lappen man inte vågade ge. Då var drömmarna stora, styrfart stark och visioner väldiga trots liten yta. Precis som nu. Jag känner igen det!

Undrar vad det är dom egentligen gör att min husbil känns som en skolbänk förutom att den är liten och ska plockas och röjas i jämt. Kläs och skyddas. Det är tydlig likhet med en låda själva stuvandet men  det är något annat.

Tror jag vet vad det är.  Jag bebor min dröm. En möjlighet. Jag har dator och ritblock, kartor och väska. Får inte plats med mer. Jag skapar här. Hela bilen är en berättarboning, en farkost, en lyckostuga. Det är här jag kan blogga, författa, måla, resa, mötas, dra mig undan. En yta för skapande och kunskap. Compact living med stor rymd gör visioner smidiga.

Grön mat i husbilen

Känner en djup inre harmoni. Som om jag kom på knepet. Att man kan vara mobil, vetgirig o fokuserad. Att precis som på höstterminens första dag fylla skolväskan med förväntan! Mitt liv är min fröken. Vi får se vad hon säger i morgon …

Kokar grön mat denna veckan och får äta det som finns på hyllan. Sardiner i vackra prassliga konservförpackningar.  Tänk att någon har designat dessa fina, sardinburkar! Fickplutor med silverfisk och chili. De heter stora namn och står på undanskymda hyllor.  Har kung och havsfruar eller bistra sjömän på etiketten.

Egentligen är det bara sardinburken som halkat efter hela matindustrins lätta eller produktvisande design. De ser ut som smycken på min hylla. Viktiga och livsansvariga. Stoppar en i fickan och en gaffel. Bryggan, iPad och vatten. Jobba.

Denna vecka blir det bara salta fiskar med gröna sköna kvistar till frukost, lunch o middag. Målarfokus! Vaggvisebokens sista bilder ska färdigställas. Inget får störa. Jobbar utan paus. Det är så jag fungerar. Hinner inte handla och hämta nya intryck. In i skolbänken och verkställ drömmar.

röd sardinföepackning med konungabild

Lite ensidig kost kanske men jag skall inte gnaga blyertspenna så det är nog hälsomässigt ok.

Kontor i husbilen med digitala ritbord.

De man drömt om men inte fått

Musiker spelar och friar på bädden för brud

passionerade forskare med höghatt

Kvinna beundrar man som spelar

Jag vill berätta om livet.
Om det minimalistiska steget.
Min nuvaro.
Existensen i skiftesepoken.

Om platsen på liten yta
där rymden råder och möjligheter planteras.

Jag har ju slängt allt jag äger för jag levt
så in i norden länge att det inte gick
att röra sig bland alla skatter.

Mitt skelett blev långt med.
Utrymmet räckte inte till.
Huvud bland raketer och vintergata.
Kroppen lång av tid men vig.
Kan böja mig och kyssa friare.
Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren.

Det är så konstigt,
ty när man är liten och ny
tror man livet blir trängre av tiden.
Men det är bara förhållningen som snärjer.
Man måste helt enkelt in i ny rymdstass
för att nå dit man vill.

En bra sak med skiftestid är att man kan få
gamla avdankade rockmusiker
att förälska sig i en och stanna.
Såna man drömt om men inte fått.
Nu står de där med gitarren i dörren,
glittrar å weilar.

Eller nobelpristagarna.

De passionerade forskarna med höghatt.
Man måste kommit upp sig i åren
för att hitta de prisade.

Tyvärr kan jag dock varken ta forskare med höghatt
eller stjärnor med gitarr för min boning är så himla liten.

Vi är en flock med telefonen som bibel.

Man måste helt enkelt in i ny rymdstass för att nå dit man vill.

Vilka saker ska jag behålla?

En bra sak med skiftestid är att man kan få gamla avdankade rockmusiker …

Kärleksbrunst.

Nu står de där med gitarren i dörren, glittrar å weilar.

Hela nätterna lyser mobiltelefonen över ensamma hjärtans bäddar.

Man måste kommit upp sig i åren för att hitta de prisade …

Blyertsteckning i görande.

Huvud bland raketer och vintergata …

Mannen älskar sin kvinna. Kvinnan älskar sin man. Frid.

Hämta in dem i min kabyss och släppa ut dem till våren …

It was nice in paradise.

Kroppen lång av tid men vig – kan böja mig och kyssa mina friare.

Måste hitta mig en liten man med hög hatt.

Alla bilder målade under tråna, längtan och passionerad förväntan. Konsttryck, Fingerprint och Digigraphics går att beställa via info@malinstoryteller.com. Butiken på öppnar på min sida då vi bankat i alla digitala spikar.

Malin Storyteller Logo

SAMLA SAKER OCH LÅNA AV SIN FRAMTID

Stenar staplade i solnedgång. Malins landart

den personliga driften

Under tiden jag beslutade mig för minimalistiskt boende fick jag vrida på existensen på många vis. Jag såg att jag hade så oerhört många system för själva livsförandet. Lappar, pärmar, ordning och funktion. Stora projekt som genomdrivits och små som aldrig slagit rot liggande i små kartonger, lådor och boxar. Som om hemmet var klätt i visioner och drömmar om annat än det som var här och nu.

Solnedgång med springande barn

ting som ger sekunden mening

Det enda som allt går ut på, i kampen om det mesta, är ju befinnandet. Man fyller liv med ting som gör sekunder meningsfulla. Om man inte tror på paradis förstås, för då är ju all möda värd sitt fix.

Det andra som gör kämpandet meningsfullt, är omsorgen för sin nästa o medkänsla för andra, vilket inkluderar alla möjliga politiska, vetenskapliga, etiska strategier. Även andliga. Allt vi företar oss åstadkommer olika grad av stretande. Men summan av kardemumman är vår tid på jorden … oavsett tro på ev fortsättning. Resten av kampen är att finnas kvar, rakt av …

Dikt på stenar

periodiska ok

Och ändå accepterar vi så mycket orationella planer som binder en vid periodiska ok – trots att vi vet att “snipp, snapp snut så är ju tiden ändå slut”. En sorts kunskap utan insikt. Jag börjar fundera på om samlandet och hembyggandet är ett sätt att göra oss odödliga. Att det kanske är ett knep för att hålla tanken på förgängligheten på avstånd?

allmänna varandet

Jag menar inte bara dramatiska slut i form av död utan alla sorts periodiska avslut. Epoker såsom barndom, tonårstid, mingeltid, karriärtid, föräldratid, partnerbyggande, skilsmässande, yrkesskiften, positionsförändringar, utseendeskiften, medelålder, pension, sjukdom och friskgörande. Allmänna varandet kallat leva, eller med andra ord: utveckling.

man lånar av sin framtid

Varje period är ny och man själv likaså i förhållande till dess möjligheter o förutsättningar. Istället för att frisätta utveckling med vad den innefattar så invecklar man sig och följer inte möjligheterna de ändrade förutsättningar skapat åt en.

Man lånar framtid ur sin egen fortsättning och bokar upp sig för tidsinvesterande åtaganden som kanske inte ens ger varken kraft eller kosing, heller inte frid eller inspiration. Till slut står många där med skägget i brevlådan utan kraft att skänka skänka sig själv till en annan eller ens med medel att bygga upp annat.

hunger är ersatt med bantning och jakt med träning

Många har plötsligt på ett enda sekel lämnat bondesamhället, likaså jägar o samlarlivet.

Hunger är ersatt med bantning och jakt med träning. Allt naturligt är plötsligt styrt, anpassat och konstruerat medan hjärnan, hungern och driften är forntidsanpassad. Våra nutida vardagsmönster är helt främmande för oss jordbor i nutiden.

Här i lyxnorden kan vi inseminera fram våra avkommor och sexualiteten påverkar inte framtiden. Elva barn hängande i kjortel med grepen på axeln styr inte samboendet – heller inte heller vanföreställning om synd och skam. Istället ordnar vi parterapi och semester… Som om samskapandet är en film med parantetiskt reklamuppehåll.

Malin Skinnar och Annika Lykta skapade Human  Landart

Befintlighet, landartist Malin Skinnar och Annika Lykta.

det råder grubbeltid

Jag fundrar på hur man kan budgetera på nytt vis i den nya tiden där det faktiskt går att bli global digital nomad. Jag försöker se om det kan gynna mig som medmänniska eller blir det nya livet med ett lån av min framtid?

Som artist vet jag att alla ur mitt skrå triggas och lyckas producera såväl ansökningar som manus via deadlines. Men det är ett hiskeliga sattyg! Jag har slutat bruka begreppet och kallar det leveransdatum istället. Vill arbeta lustfyllt och den verkliga deadlinen kommer en för alla av oss oavsett. Jag vill ha min verklighet här och nu. Men kanske behöver vi pressa oss mot datum och så kallade “deadlines” för att vi är vilovarelser. Ligger som urmänniskan på hällen o alstrar kraft tills lejonen kommer och då rusar vi som attan!

tallskog

övermedecinerade samfund

Det sägs att alla de som nu är i vägen med sina överdiagnostiserade flipperhjärnor klarar sig bäst i stridens hetta. De ser och hör allt, fattar beslut och agerar med bravur, drar med sig några och överlever… De som funkar i fredstid är jordbrukaren medan de som klarar omkullkastande väder är nomaden. Mellanlänken är handlarna, och äventyrarna.

Om driften är krigiska erövringar eller nyfiken vänlig handel gör det samma. Vi inavlas ej och vår historiska färd på jorden pågår.

Vi behövs som flock, den kreativa undraren och den nervösa vakaren, den seende aktören och den strategiska odlande byggaren.

Ändå är halva samhällets individer bortrensade för att systemet ska hållas i schack.

lustprojekt o livsmål

tänker på hur man kan göra sen..för att funka som människa. Kanske minimalisera utgifter och skära ned på utlånad framtid. Att skapa inkomster kräver oftast satsning. Jag menar ej spara och bo i koja och äta maskrosblad. Menar bara att kolla vad som är elden till den personliga driften. Rannsaka sin skapelse.

När man gör ting med lust går det väldigt lätt och alla samlas kring det som värmer – projekt vare sig de är ekonomiskt betryggande eller livräddande funkar med passionselden som bränsle. Det är synd att släcka den katalysatorn med dämpande långtidsplaner. Eller genom att inte se existensen som exakt vad den är. Det kortlånga livet … Födsel, uppväxt, fixande, flaxande, baxande, klart …

syvene o sist faller alla av pinn

Tänker det e praktiskt att se livet som det är. Lite krångligt, sen slut. Till syvene o sist faller vi alla av pinn. Och då behövs ej allt detta fixande och tråcklande. Så när man flåsar efter mycket och mister man ju lätt hela personlighetsstycket.

Om man ser sig som en art. Djurformen människan. Tittar på sig som själva homosapien, så är det lite roligare att finnas i bråten av samhällssystem man ska djungla igenom. Man behöver bara vara sin art och göra det man verkligen vill.

Människa smyger in bland höga granar i röd luva, katt smyger bakom.

nomadiskt minimalism

Intressant att se vad man bidrar i sitt växande .. Om alla iakttar sina reaktioner på allvar o värderar dem som urgamla fantastiska speglingar av vår befintlighet …. då blir det förunderligt att vi klarar detta samhälle. Eller gör vi? Aldrig har väl så många gått in i osynliga väggar eller så många barn fått diagnoser för koncentrationsproblem.

Jag packade mina saker. Vred och vände på mina pinaler och kände att när jag ändå går på planeten kanske jag bör välja mina steg. För annars … vad e nyttan med fjäder i hatten eller flåset efter bussen…

Malin Storyteller Logo

Allt vi gör och vill är programmerat sen urminnes tid. Vår skapelsedrift för att överleva.