Inlägg

MÄNNISKORNA I BUCHAREST OCH MITT SVERIGE

Jag målade under hela Rumänienresan.

Dagbok 2014 första dagen i Rumänien

– Kvinnorna runt fikabordet ser på mig. -Åh ni borde vara så glada för så mycket i Sverige … är ni inte det! Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var … Att folk är bekymrade för än det ena och än det andra där hemma. – Men åh det låter som ett paradis, sa de, ni har ju allt i Norden. Det där är ju inga bekymmer, det ni kallar livspussel – det är ju bara vardagens slit … Är svenskar ledsna för de kan försörja sig … deprimerade?

Jag reste till Rumänien under årets kallaste dagar för att hitta autentiska röster. Jag ville fortsätta på min bok om bulgariska kvinnors sång och fördjupa mig i den rumänska. Det var i slutet av februari och jag tycker mycket om länder då själva livet är bart. Utan sol och glitter. Det är då man ser verkligheten. Jag kände ingen i Rumänien men anslöt mig till vännen Kefas Berlin som anlitats för en sångworskhop. Ryktet om hans fysiska röstmetod hade slingrat sig från Sveriges skogar ned över Europa in i Bucharests pulserande hjärta. Jag tänkte att om jag assisterar på workshopen så får jag nog kontakt med någon som har en mormor som sjunger i nått berg nånstans. TRYCK HÄR

Malin Skinnar hjälper Kefas Berlin på workshop för barn i Bucharest

Tur tjocka gubben gillar mig

Alla deltagarna blev förstås nyfikna på min mission att sjunga med gummor och började rita upp kartor på servetter med platser jag borde besöka. Workshopen drevs av ett gäng hyperkreativa kulturarrangörer i stan. Paul Dimitru, som står för denna sammankomst har förutom kurshållare ett fantastiskt yrke. Han är Graphic Recorder! Det betyder att han anlitas för att liveskildra möten, visuellt på ett stort block, framför mötesdeltagarna som hela tiden ser pågående diskussion ritas. Spännande! TRYCK HÄR

Jag funderade hela morgonen på om jag hade råd att resa runt i landet. Funderarde o budgeterade. Måste sälja minst 250 målardagböcker från Rumänien om jag skulle våga satsa på att stanna utan inkomst… Vred på kronor, inkvarteringar, tryckkostnader och egen insats. Gästfriheten är enorm. Alla erbjöd mig kammare eller vägvisning men för att kunna koncentrera mig och måla behöver jag eget krypin. Blir så varm av självklarheten att dela.

Men hur som helst så har kebabmannen friat så om jag inte lyckas skrivmåla så har jag åtminstone en framtid här. Han är tjock och trygg och mat har vi ju så det borde gå vägen.

Jag får sånger var jag än går.

Jag följer nyheterna på hotellrummet

Bor på mitt lilla hotellrum. Har biljett åter till Sverige i morgon men det finns en by med en bergsguide och massa folkloregummor i norr. Det är visst bergsguiden som känner gummorna… Alla jag söker… Borde stanna nu. Viorel heter han och har jeep. Jag hittar honom på Facebook och han svarar direkt. Han talar ingen engelska men med googel translation hankar vi oss fram och bestämmer att jag ska resa 12 timmar nord och hänga med honom på tur. Han har en orange dunjacka och röd jeep. Det känns som ett gott tecken. TRYCK HÄR
Jag väldigt intresserad av att åka till de ryskukrainska distrikten i nordöstra Rumänien. Vill höra vad som sker i Ukraina. Ser att jeepmannen faktiskt bor relativt nära gränsen. Maramures. Targu Lapus. Funderar på vägar. Tittar på kartan.

Följer nyheterna här på rummet. Kriget är ett faktum. Ukraina ligger där längs med hela gränsen. Mannen i hissen förklarar att namnet Ukraina betyder gränsland! Inte konstigt att området är laddat. Långa debatter och tv-kartor som gör att jag förstår Europa mer än nånsin. Det är mycket oro. Ser övergångsställ och människor. Vi är nära Ukraina. Sverige ligger märkligt nog nära med om man bara ser handelsvägar och naturliga leder. Krim tvärs över Svarta Havet. Grubblar. Hört att soldater vid gränsen knyter sina skor Men bland mina nya bekanta hörs inte ett yttrande om Ukraina. På kvällen går vi ut alla från sångkursen och Kefas och jag diskuterar hur det är att hålla kurs i ett land med så annorlunda bakgrund som Sverige. Det är spännande och lärorikt. Alla är öppna och nyfikna.

Jag åkte med Kefas Berlin och assisterade honom på en kreativ kropps och röstkurs i Bucharest.

Folket mitt i Europas kittel

Funderar mycket på folkslag, folkvandringar, krig och fred. Sångerna och människans inre. Jag ser hur lätt vi svenskar har för att muntligen skända länder vi inte begriper. Tydligt på just facebook. Jag lägger märke till alla etniska grupper i Rumänien. Hur de lever sida vid sida och måste hålla låg profil. Alla här balanserar på kanten till Europas kittel. Eller mitt i den. Ja, de är mitt i allt. Ett folk som måste hålla sig lugnt o tungan läggas rätt i mun. Historia. Framtid. Nutid. Hopp. Folkvandringar kors och tvärs rakt genom magen.

Min verklighet och deras.

Sverige har haft det så ekonomiskt bra att folk inte ens orkar rösta

Nästa morgon assisterade jag på sångworskhop för barn med Kefas. Barnen fick göra massa roliga Kefasövningar. Falla bakåt och sjunga samtidigt, vråla och viska. Vi la båda märke till att alla barnens händer var så varma. Sen såg hur de leker på rasterna och förstod varför. Här rör de sig jämt eftersom inga barnfamiljer haft råd att förgiftas och paralyseras av iPhone. På fikapausen fastnade jag och arrangörerna i biblioteket. Vi vred o vände på begreppen o försökte förklara varandras historia.

Jag berättade om älvar och stålet, träet den långa freden, 1870 talets storsvält, emigration och plötslig industrialism utan jordbävning o vulkaner. Freden som redskap för utveckling och lojhet som destruktion av vår fragila demokrati o välfärd. Att man måste ständigt bygga upp allt. Alltid.

Att vi i Sverige har haft så ekonomiskt bra så länge att folk inte ens orkar rösta till EU eller ens egna Sverigevalet. Vi talade om transparans och möjlighet att påverka och hur lätt det är att tro att staten gör allt åt oss svenskar eftesom vi ej behövt se om våra hus på decennier. De kämpar här. Varje dag. Tandläkare, sjukvård, skola, val …

Snälla, säg ni är lyckliga?

Vi talade om Sveriges andra nutida våg av feminism och vad det betyder att barn bara ser män som godkända utövare av diverse ting. Uppe på bibliotekets väggar ser jag bara mansporträtt som förebilder av stora författare. Bara män. Jag berättade om kvotering och rörelsen som propagerar för att fler kvinnor ska brukas som föreläsare eller för att ge utlåtanden vid expertintevjuer.

De lyssnade ivrigt och sen svänger vi in på barmhärtigheten. På Sverige som lever i bubblan. Att om tiggare inte är på våra gator så finns de inte. Som om gränser för lidande är nationella.

– Åh ni borde vara så glada för så mycket! Är ni inte det, frågade de mig. Snälla, säg ni är lyckliga? Jag svarade som det var.. Att folk är bekymrade för än det ena och än det andra. – Åh det låter som paradis, sa de. Det där är ju inga bekymmer, det är bara vardagens slit.. Är de ledsna för sånt, deprimerade? Det är ju bara livet?

I träden binds små rödvita gåvor upp i Bucharest

Fruktbarhetsritualer i gråslaskigt Bucharest

Sen kom vi in på det vackra firandet av Rumänska våren. Jag får blommor, små lappar, kort och broscher som görs dessa dagar. Av män o kvinnor jag möter. En kärlekshymn till människan o våren. Livet. Plötsligt och bara sådär. Som att alla bär ett gäng gåvor i fickan lämpliga att ge bort när man hamnat i nära samtal en liten stund.

Om vårgåvan, amuletten, har längre rödvita band så skall man knyta den om handleden medan fruktbarheten skjuter skott i själen.. Sen när körsbärsträden står i blom tar man av armbandet o knyter det runt en gren i parken o önskar sig något.

Så fint! Massa människor sitter hemma o skapar små gåvor att ge till varandra …

Dess parker måste glittra i rödvitt i April. Så fina alla dessa österlandets fruktbarhetsritualer är i vårens gråslaskiga tungtingelhimmel. Visste inget om detta.

Det är svårt att få pengarna att räcka hur mycket man än jobbar i Bucharest.

Alltid, alltid ont i magen av räkningar man ej klarar

Fastnade med taxichafför Botrov, i korsningen utanför hotellet. Han berättade om hyror kontra mjölk och el, skatt och sjukvård. Ja, det var hårt. 400 euro lyckas han fixa per månad om han jobbar som en galning. Och det är inga lån på satsningar han talar om. Utan livets nödtorft.

Han berättade och visade så jag glömde alla siffror och fastnade i barn och föräldrar, skolor och taxeringsmodeller. Tjugofyra länder hade han sökt och visste det mesta om alla EU:s ekonomiska förhållanden.

Jag stressades av planer på vindkraftpark runt mitt hem i skogens slut.

Och jag då – lämnade för att orka tänka

Beslutsnatt stundar nu. Klarar jag göra målarberättarbok o sälja 250 stycken i september? – Om landet med berg i sin mage….. Undrar om det går nu…. Kan jag? Känner sån otrolig lust att utforska österland.

Hemma är jag sönderstressad av väntan på miljödomstolens syn på industriell vindkraft invid min skogsateljé. Så stressande att jag inte klarar skapa i mitt eget bo. Så otroligt många kontaktar mig förtvivlat från landets alla skogar för de hört hur jag skrivit om stillheten som del av människans urbehov.

Jag vill ha alla brev och peppa alla att medla. Men tyvärr har det blivit för hårt för mig. Och jag måste laga mig genom landsflykt… Inte på grund av de ledsna och förtvivlade. Utan på grund av nästan samtliga politikers inhumana syn på sinnet. De talar om vindkraft som en religion. Gjort den så verbalt grön att det inte finns plats för att ge medaljens baksida gehör. Man bortser från att det bor människor som satsat hela liv på att verka i tassemarkerna där enda värdet och det absoluta värdet är stillhet. Nu devalveras allt till en industrins bakgård med buller o strobiskopflimmer. Nä.. Jag orkar tyvärr inte med detta.
Jag förstår att människan älskar radikala räddningar. Om sen några åker ut med badvattnet så gör inget. Huvudsaken är akten o görandet. Jag hör till dem som far ut och jag har valt psykologisk landsflykt… Men tvi vale så kass situation. Alla kommer ångra denna bärsärkagång på landsbygden när de ser att man vann mer energi för än fler skräpproduktioner och hela mångfalden på landsbygden ersattes av maskinparker.

Varför satsar vi inte på kreativa innovationer som går att göra småskaligt. Denna vindkrafsthets känns gammalmodig…. Blir galen!
Bättre jag luffar vidare så är jag mindre i vägen för den utvecklingen. Energi till varje pris. Hepp hepp… Släck allt mänskligt.. Varenda eldskäl ute i bushen.. Baaam! Sen blir allting bra …

En dag beslutades att det skulle bli vindkraftexloaterad skog runt de små torpen.

Kanske ger jag nån sorts kraft i mitt vemod och vattnar marken med tårar

Tänker när jag reser med tårarna rinnande och lånar andras verklighet att jag får glädje av alla jag möter. Människor är snälla mot en främling och öppnar sin dörr. Massor av viktiga band knyts. Har börjat se mig som hon i sagan med läckande krus. Kvinnan som gick med sitt spruckna kärl för att hämta vatten. Alla skrattade och tyckte hon var galen som inte bytte till tätt ämbar. Hon fyllde krukan men kom med en halv åter. Hennes stig var en våt liten strimma. Men sen såg man att längs hennes väg började blommor växa… Tänker så. På min gråtstig.

Att kanske ger jag nån sorts kraft i mitt vemod. Om min nyfikenhet o jobbiga känslighet kanske är nåt bra. För hur jag än mår så ger alla steg faktiskt glädje här. Undrar vad jag kommer fram till….. Ska drömma o vakna.

Jag reste från svenskt vemod och mötte rumänsk glädje överallt.

Malin Storyteller Logo

Jag visste inte att jag skulle möta så mycket glädje som jag fann i Rumänien.

VI BEHÖVER DÖDLIGA – DE AKTIVT LEVANDE

ur min dagbok från skiftestiden

Det tog mig 2,5 år att skifta från bofast till rörlig. Här är en sida ur dagboken.

I skiftestid kan man välja. Gallra eller svälja. Levt så länge med liknande ritualer att det växt gran på yttre midjan. Måste in och ordna. Kliver runt i min gammskog. Lindar band om ålderstammar. Röjer. Drar ut bjässar med nattstulna hästar och lämpar mitt timmer på en parkeringsficka. Vet att någon kommer ta dem. Köra vidare, glad sitt fynd.

Min kropp blir bar och glansig. Benen bara. Fötter lätta.
Dansar rumba i min glänta.

Väljer att välja.

Behöver dödliga.
Folk som vet de trillar av pinn.
De aktivt levande.
De beslutsamma.

I utomhuset finns rymd. Det är skönt att vara vuxen. Kunna välja bort det man inte måste. Det är vansinnigt mycket. Som aldrig behövts. Massor som kans, hinns och behövs. Som dagar i fornritual inte bjuder.

Tron på oändligt liv och odödlighet liv gör en långsam. Och till maniskt uppbyggande. Tänk om det är fel tidsinställning i vår manual. Om vi glömde läsa nästa blad. Att den som sår måste skörda, välta jorden på nytt eller lägga den i träda.

Kanske lämna.

Svedjebruka. Få plats att utforska existensen då alla lager tömts.

Malin Skinnar målade hela sin flytt från bofast till rörlig.

Mobil studio till fjälls med betande får runt husbilen

Jag ville jag se mer än det jag byggt upp. Höra efter vilken klang min rymd bestod av. Jag lyfte ting ur min boning och bytte sfär.

vandrarkängor utsikt

Ovan min tecknade film LIFE.

Sjunga med farbröder i Rumänien

Mossen med träd o klippor

KASTAT 5000 BREV OCH 17 DAGBÖCKER

Många öppnade dagböcker

Malin Skinnar

vad bär vi med oss när vi lämnar?

På denna bild är jag 17 år och i mitten av en av alla fröjdefulla förflyttningar. Mormor tog bilden, för hon tyckte jag såg rolig ut med mitt märkliga lass. Egentligen samma saker som idag. En lampa och en skrivmaskin. Nu har jag en dagsljuslampa som viktigaste detalj när jag lyfter runt mina saker.. Och telefonskrivmaskinen. Fortsätter kasta. Går till skåpet. Sorterar kläder så det ryker om galgarna. Fick över en säck med superbra gortex o päls till bedjaren vid Ica. Dubbla ting gör ej nytta.

Viktigast: att tro att allt verkligen är viktigt som känns! För det är det!

Livet blir varken bättre eller sämre. Det går banne mig upp o ned o hit o dit i ett. Kunde lika gärna köpt två kylskåpsmagneter på macken med poem i plast istället för allt detta undrande. Hittar en lapp och kan inte tyda namnet. Tänk att jag missade ett helt frieri! Jag verkar ha skrivit jämt.. sen jag föddes.. å ritat o tänkt ut olika teser om världen. Såååå mycket bokstäver och skisser. Som om jag alltid beskrivit. Står i en lokal o sorterar lådorna granne med ett gravstenslager. Liv. Vi bär ett namn. Andra en titel. Några en sentens eller Mor o Fru som epitet. Vissa är lantmätaren eller direktörn. Liv. Vara. Kämpa. Råka dö.

Insikt: Emellan födsel och död gäller det att gripas av iver så man hinner fånga stunden.

Dagbok uppslagen 1976

Vad är det hos människan som ger oss denna iver att förklara och beskriva. Inte alla av oss. Men många. Denna lilla dagbok, min tredje fullskrivna som tioåring. Den fanns inte på nätet. Gillades inte utan låstes och gömdes. Vem talar vi till? Jag fick ett skrivbord. Ett grönt av mor. Hon målade det i många lager. Glansig vacker grön färg som jag ännu kan känna doften av. Hos låssmeden ordnade hon nyckel. Till hurtsen under skivan. En låda för privata ting. Ett fack för hemligheter. Det var så stort. Att få denna gröna desk. Med nycklar i par. En om halsen och en gömd i nallens kofta. Vad är skillnaden nu och då. Hur hade jag skrivit om nätet fanns 1976?

Liv är bara lite svårt. Mest går det oavsett. Och går det så går det för det brukar gå bra!

Argt brev från barn

Detta brevet är från stunden då jag insåg att om inte jag gjorde något skulle inget hända. Hur kunde radion släcka livslusten hos alla oss barn? Jag skrev under med småsyskonens namn, de som inte ens kunde hålla pennan samt en ovetande grannkompis. Brevet postades. Detta var kopian. Ingen kopiator, dock fungerande postverk. Det tog nästan 8 år innan radion blev tillgänglig för alla åldrar. Däremellan Tracks med Kaj Kindvall och Eldorado av Kjell Alinge. Ständigt överspelade kasettband med kapade slut och oändligt långsamma skoleftermiddagar utan något att lyssna på.

Måste minska antalet lådor fast jag givit bort 99 % av mitt bohag. Husbilen var ju heller inte målet, utan fortsättningen.

Minns ni hur brevpapper doftar? Hur blod smakar då man slickar igen kuvertet och skär sig på tungan. Kan barn förstå dessa konstiga ord? Blödande posttungor? Blyerts man inte fick tugga på. Kulspets som läckte. Aspträ som smakade i linjalen. Ingelas rosa suddegum. Mitt var vitt och fult men raderade bra. Carinas med glitter i som lämnade silverränder på arket. De rosa stank så fröken blev allergisk. Bubbelgum under bänken. Pennfack fulla med lappar från Marika. De vansinnigt hemliga breven senare från Ulrika, Åsa, Jeanette och Josefin. Den oändliga längtan efter bästis Kristina med långa sommarlovsbrevväxlingar på Öland. Idas bekännelser. Pärs andetro, Hans chansfrågning och Ingos lust.

Spara och kasta inte, ropar vänner! Men jag vill och måste.

Malins diktböcker kastas

Jag stod med tonvis med dikter. Helt galet kändes det att kasta allt. Och helt märkligt och helt möjligt. Jag gör ju ändå samma saker igen o igen. Brinner, kämpar, slocknar, kämpar, stöttar, älskar. Lever. 47 års tankar sorteras på tipp. Visst e skrot annat plast. Imorgon är ny dag. Vems dag? Fånga dagen. Låta den bli till barkas eller som väv i en flygande matta? Det känns respektfullt att sluta askar och låta dem gå upp i rök. Var sak har sin tid. Man ska inte arkeologiska sitt eget liv. Nu tipp och gåvoskänktur. Trummor iväg och vackerfiltarna .. alla breven …

Märkligt och helt möjligt …

Malin Ultrahuset, Handen.

Alla låtar med punkbandet Kos Dagbok. Massor av kassetter, bilder från fotoskolan 85. Minnet från Ultrahuset i Handen då publiken hoppade upp på scenen och jag fick sjungande gömma mig bakom trummisen. En underlig värld att uppträda i men fantastisk period av skapande. Vi hade filmer på scen och spelade punk med trasiga kastanjetter. Jag hittar skisser till sagor, fotografier på kärlekar, utkast, synopsis och kassetter. Millioner med band. Egen radioteater. Varenda år långa prator. Opera med bästisen i sängen. Lyssnar, skrattar och kastar. Hade tänkt spara dem till något. Visste ej vad. Till en pjäs, ett föredrag en föreställning. Bok? Idag var det visst de skulle ha funktion. Att lätta ankar och ändra rörelser.

Se över sin tid, strukturera och fortsätta.

debattinlägg från 10 åring

Summan av kardemumman vet jag nu. Jag har kastat 5000 brev. 17 dagböcker, massa skissblock o diktböcker och alla fotografier. Allt jag skrivit är samma sak om än i 16 kartonger.. Liv är kort. Liv är långt. Passionen enorm men kärlekar olika. Kastat fotona o breven från mina största epoker och intensiva satsningar. Gett bort mina finaste saker från turneer, förr och barndom. Jag har ett mål. Minimalism och färdandes väg.Jag fortsätter skriva om minimaliserandet på torsdagar. Om skiftestiden. Och mitt val att inte fortsätta som innan. Att sluta bära skatter. Jag har funderat mycket över möjligheter: Om å göra ting. Ser system i görandet. Förändrandet. Förflyttandet. Tillslut hade jag iallafall bara 10 lådor kvar, men skulle ju flytta in i en husbil där inga lådor alls fick plats! Husbilen var heller inte målet, utan fortsättningen.

Summan av kardemumman vet jag nu …

Slutsats: Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.

Malin Storyteller Logo

Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.