Inlägg

Alaskagubbar som lever rövare och drar dumma vitsar

Vilka saker ska jag behålla?

Ur Dagboken Skiftestid från bofast till nomad

Om ni vill veta hur jag gjorde för att byta bofast mot nomad och mycket mot minimalt? Visste inte då att det skulle löna sig att äga mindre. Nästan inget. Liten yta gav större rymd. Tystnaden uppstod. Frid.

Kvinna rider åt fel håll.

Innan hade jag planeter på pannan. Nebulosor och svarta hål som suger in all tid i sig och gör min världsliga klocka obrukbar. Jag arbetade alltid. Fick träna mig på att ligga ned.

Andra hinner gifta sig. Inte jag.

Funderade då på hur justera detta. Folk klarar ju gifta sig. Och komma i tid. Lägga sig. Skilja sig. Ha barn och möten och fiskdamm, tvätt och midsommarfest. Inte jag.

Ett gäng guldgrävare i nacken.

Glömde mig i byggen, i ord och magiska maskor. Gräver gropar eller bygger torn när de flesta går till sängs. Har liksom ett gäng guldgrävare i bakre skallen. Alaskagubbar som lever rövare och drar dumma vitsar. Jobbar, svär och snarkar. Ingen rast och ingen ro. Alltid nya ting att göra.

Ställde en vildhund att vakta pannan och bosatte mig på en flygande matta.

I pannan strax invid luggranden bor en blå dam. Trött och vemodsvacker. Vet inte hur hon ens orkar bo granne me de där klondajkarna där bak i skallen. Men trägen sitt kall håller hon ordningen. Vettet, sansen och själva essensen.

Vilka saker ska jag behålla?

Jag såg henne plötsligt en dag. Hur hon slet för mig. För alla benen och hjärncellerna. Hur hon oavsett vad fixade allt vad jag begärde. Hennes vankande av och an på pannan såg så otroligt ömsint ut att jag insåg jag måste strukturera om. Jag gjorde slag i saken och minimerade allt. Yta. Umgänge. Löften.

Blå dam i pannan

Ställde en vildhund att vakta pannan och bosatte mig på en flygande matta. En snitsig kapsel utan plats för annat än dagen bjuder. Inga mer glömda högar eller försakade idéer. Bara yta för sömn, tvag, kök och färd. Ett bord för jam och en box för strumpor. Frid.

Malin Skinnar målade hela sin flytt från bofast till rörlig.

Idag invigdes kontorissans vrå. Där sitter jag nu. Utsikten magnifik. Glädjen stor. Borde gå få ordning på torpet eftersom här inte ens går att kliva upp ur bingen utan struktur. Det råder bara ordning och reda med kosing på freda.

Är en blundfarerska med mission. Ska se om jag lyckas. Dockar nu jorden med min kapsel. Anropar: Hallå Kom. Etta, tvåa, trea. Hörs jag?

Vi rustar inför äventyr.

Malin Storyteller Logo

Är blundfarerska med mission. Ska se om jag lyckas.

Vi behöver dödliga – de aktivt levande

ur min dagbok från skiftestiden Det tog mig 2,5 år att skifta från bofast till rörlig. Här är en sida ur dagboken. I skiftestid kan man välja. Gallra eller svälja. Levt så länge med liknande ritualer att det växt gran på yttre midjan. Måste in och ordna. Kliver runt i min gammelskog. Lindar band om […]

KASTAT 5000 BREV OCH 17 DAGBÖCKER

Många öppnade dagböcker

Malin Skinnar

vad bär vi med oss när vi lämnar?

På denna bild är jag 17 år och i mitten av en av alla fröjdefulla förflyttningar. Mormor tog bilden, för hon tyckte jag såg rolig ut med mitt märkliga lass. Egentligen samma saker som idag. En lampa och en skrivmaskin. Nu har jag en dagsljuslampa som viktigaste detalj när jag lyfter runt mina saker.. Och telefonskrivmaskinen. Fortsätter kasta. Går till skåpet. Sorterar kläder så det ryker om galgarna. Fick över en säck med superbra gortex o päls till bedjaren vid Ica. Dubbla ting gör ej nytta.

Viktigast: att tro att allt verkligen är viktigt som känns! För det är det!

Livet blir varken bättre eller sämre. Det går banne mig upp o ned o hit o dit i ett. Kunde lika gärna köpt två kylskåpsmagneter på macken med poem i plast istället för allt detta undrande. Hittar en lapp och kan inte tyda namnet. Tänk att jag missade ett helt frieri! Jag verkar ha skrivit jämt.. sen jag föddes.. å ritat o tänkt ut olika teser om världen. Såååå mycket bokstäver och skisser. Som om jag alltid beskrivit. Står i en lokal o sorterar lådorna granne med ett gravstenslager. Liv. Vi bär ett namn. Andra en titel. Några en sentens eller Mor o Fru som epitet. Vissa är lantmätaren eller direktörn. Liv. Vara. Kämpa. Råka dö.

Insikt: Mellan födsel och död gäller det att gripas av iver så man hinner fånga stunden.

Dagbok uppslagen 1976

Vad är det hos människan som ger oss denna iver att förklara och beskriva. Inte alla av oss. Men många. Denna lilla dagbok, min tredje fullskrivna som tioåring. Den fanns inte på nätet. Gillades inte utan låstes och gömdes. Vem talar vi till? Jag fick ett skrivbord. Ett grönt av mor. Hon målade det i många lager. Glansig vacker grön färg som jag ännu kan känna doften av. Hos låssmeden ordnade hon nyckel. Till hurtsen under skivan. En låda för privata ting. Ett fack för hemligheter. Det var så stort. Att få denna gröna desk. Med nycklar i par. En om halsen och en gömd i nallens kofta. Vad är skillnaden nu och då. Hur hade jag skrivit om nätet fanns 1976?

Liv är bara lite svårt. Mest går det oavsett. Och går det så går det för det brukar gå bra!

Argt brev från barn

Detta brevet är från stunden då jag insåg att om inte jag gjorde något skulle inget hända. Hur kunde radion släcka livslusten hos alla oss barn? Jag skrev under med småsyskonens namn, de som inte ens kunde hålla pennan samt en ovetande grannkompis. Brevet postades. Detta var kopian. Ingen kopiator, dock fungerande postverk. Det tog nästan 8 år innan radion blev tillgänglig för alla åldrar. Däremellan Tracks med Kaj Kindvall och Eldorado av Kjell Alinge. Ständigt överspelade kasettband med kapade slut och oändligt långsamma skoleftermiddagar utan något att lyssna på.

Måste minska antalet lådor fast jag givit bort 99 % av mitt bohag. Husbilen var ju heller inte målet, utan fortsättningen.

Minns ni hur brevpapper doftar? Hur blod smakar då man slickar igen kuvertet och skär sig på tungan. Kan barn förstå dessa konstiga ord? Blödande posttungor? Blyerts man inte fick tugga på. Kulspets som läckte. Aspträ som smakade i linjalen. Ingelas rosa suddegum. Mitt var vitt och fult men raderade bra. Carinas med glitter i som lämnade silverränder på arket. De rosa stank så fröken blev allergisk. Bubbelgum under bänken. Pennfack fulla med lappar från Marika. De vansinnigt hemliga breven senare från Ulrika, Åsa, Jeanette och Josefin. Den oändliga längtan efter bästis Kristina med långa sommarlovsbrevväxlingar på Öland. Idas bekännelser. Pärs andetro, Hans chansfrågning och Ingos lust.

Spara och kasta inte, ropar vänner! Men jag vill och måste.

Malins diktböcker kastas

Jag stod med tonvis med dikter. Helt galet kändes det att kasta allt. Och helt märkligt och helt möjligt. Jag gör ju ändå samma saker igen o igen. Brinner, kämpar, slocknar, kämpar, stöttar, älskar. Lever. 47 års tankar sorteras på tipp. Visst e skrot annat plast. Imorgon är ny dag. Vems dag? Fånga dagen. Låta den bli till barkas eller som väv i en flygande matta? Det känns respektfullt att sluta askar och låta dem gå upp i rök. Var sak har sin tid. Man ska inte arkeologiska sitt eget liv. Nu tipp och gåvoskänktur. Trummor iväg och vackerfiltarna .. alla breven …

Märkligt och helt möjligt …

Malin Ultrahuset, Handen.

Alla låtar med punkbandet Kos Dagbok. Massor av kassetter, bilder från fotoskolan 85. Minnet från Ultrahuset i Handen då publiken hoppade upp på scenen och jag fick sjungande gömma mig bakom trummisen. En underlig värld att uppträda i men fantastisk period av skapande. Vi hade filmer på scen och spelade punk med trasiga kastanjetter. Jag hittar skisser till sagor, fotografier på kärlekar, utkast, synopsis och kassetter. Millioner med band. Egen radioteater. Varenda år långa prator. Opera med bästisen i sängen. Lyssnar, skrattar och kastar. Hade tänkt spara dem till något. Visste ej vad. Till en pjäs, ett föredrag en föreställning. Bok? Idag var det visst de skulle ha funktion. Att lätta ankar och ändra rörelser.

Se över sin tid, strukturera och fortsätta.

debattinlägg från 10 åring

Summan av kardemumman vet jag nu. Jag har kastat 5000 brev. 17 dagböcker, massa skissblock o diktböcker och alla fotografier. Allt jag skrivit är samma sak om än i 16 kartonger.. Liv är kort. Liv är långt. Passionen enorm men kärlekar olika. Kastat fotona o breven från mina största epoker och intensiva satsningar. Gett bort mina finaste saker från turneer, förr och barndom. Jag har ett mål. Minimalism och färdandes väg.Jag fortsätter skriva om minimaliserandet på torsdagar. Om skiftestiden. Och mitt val att inte fortsätta som innan. Att sluta bära skatter. Jag har funderat mycket över möjligheter: Om å göra ting. Ser system i görandet. Förändrandet. Förflyttandet. Tillslut hade jag iallafall bara 10 lådor kvar, men skulle ju flytta in i en husbil där inga lådor alls fick plats! Husbilen var heller inte målet, utan fortsättningen.

Summan av kardemumman vet jag nu …

Slutsats: Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.

Malin Storyteller Logo

Man e väldigt färdig redan som född. Och det som e bra e bra nog.