Inlägg

Polarull vid litet hemman

hemman i Lapplands världsarv
hemman i Lapplands världsarv

Drar mig mot bebyggelsen. Lämnar bergen. Fick uppdrag på morgonkvisten att lyssna till en historia om livsval. Är hovdam i människans tjänst och följer den som har något att berätta.


Hört om kaptener från ostindiska oceaner på besök i söder. Kan fara – för att kika. Fråga om livet som gått. Om tiden som passerats sen vi sågs. Om hans långa lockar som blev stubb om stranden bland böner och sånger.

Blue Laponia, Sweden

Funderar på om jag skall fråga om  hans fru och barn. Om och ringen på hans finger eller bara fria rakt av. Vill fråga om staden som brann – om tornen som föll. Om tiden innan han lämnade. Sen tron och haven. De djupa. Han rör sig alltid. Jag med. Långt o länge.

Vad är tid? Nu säger han att han kommer åter. För att stanna. En gång var vi ett. Sen blev vi äldre. Nu två, med varsen historia. Det är på honom jag skall lyssna. Han behöver sova emot min arm. Men jag vandrar ju i fjärran.  Tid passerats. Avstånd existerar. Men vi bebor vår planet i samtidigheten.

En fågel kom och frågade vem jag var.

Är i stannandet och gåendet i ett. Att färdas eller vara. På olika platser. Livsplatser. Hållplatser.

Jag är alltid på ett annat ställe. Här är ett annanstans.

En gång var vi nyvuxna, på väg ut i världen. Med stora kliv for vi. Ut på vida oceaner, över tundra och ishav. Varsitt äventyr med samma utforskande botten. Han säger han kommer hem nu. För att stanna.

Jag står på ett hemman. Någon annans. Ur svunnen tid. Och väntar på mess. Han på en pir på väg. Snart i land. Är det mening att ses eller fortsätta.

Polarull och rödfärg. Jag ser plankor och dörrpost. Någons stopp. Vår tid på jorden.

På var ställe finns det brevlådor. Viktiga boxar för bud. Stigar som trampats mellan pörte och låda. Brev som fraktats från fjärran. Hämtats o lästs.

Hur många händer vreds i väntan. Frös i fiskrens. Knådade deg och bar hopp?

Saltoluokta folkmusikfestival

Här med. Men vem postade? Hur mycket längtan. Var det kärlek och önskan om fröjdefulla dagar eller bara hopp om rökhuset fullt.

Vad gjorde hon som väntade. Måste funnits en kvinna här, som jag i längtan efter mening. Gräset? Djuren? Gardinen och krukan?

Björkar i världsarvet

Hur många gånger piskades mattor, vädrades lakan och ströks dukar. Hann hon banta och gnida tänder med pimpsten? Jag ser min kind i speglingen av mobilen. Det plingar.

En del blev hushållerska på annons. Ska jag det med? Bli någons som behöver mig? Det plingar igen. Ett mess från mannen som som anlänt och behöver sova. Men jag är till fjälls i fjärran.

hemman i Lapplands världsarv

Här måste gravats mycket fisk. Rökts o torkats. Och breven med längtan då? Mitt i näten som drogs och skotern som skulle lagas. Då bryggan vreds och vallen slogs.

Drog hon bladen av kragen i önskan om råd..

– Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja…

.

Jag vacklar till av möjligheter. Kanske kan bli gift som i en bok. Helad och tu … Men jag fortsätter in i det blå. Det regnar. Jag vandrar vidare – låter dropparn falla. Batteriet tar slut. Missar nästa mess. Missar min fortsättning.

–  Ja, nej, ja, nej, ja, nej, ja … eller nej.

midsommarblues
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Flickan och rävungen

Sagoinspelning med barn i urskogen.

jag grubblar på det skapade sagorummet

Skapandet i sig är en lek. Jag får följa med i det som händer samtidigt som jag berättar det manus barnet skådespelar. Hon härmar mig. Jag ger henne såväl repliker som sagoberättar handlingen. Efter en stund står hon stilla och ser in i skogen. Djupt försjunken. Tittar bort och rör sig i en inre värld. Vi leker mjukt och klär ut oss i skymningen. Kvällens saga handlar om en rävunge.

Grubblar mycket på det. Den stillsamma leken och vilda rörelsen. Den introverta sagans möjligheter att rota sig i små människor och bli något helt annat än vi vuxna tänkt oss.

Sagoinspelning i skogen.

När jag skapar med barn måste jag glidflyga. Följa uppvindar där de bär och snabbt bereda mig för grundstötning eller annan riktning. Det är som att leka fast jag för handlingen framåt. Det går en liten stund i taget. Sen tar fantasin över. Då är barn nästan som sömngångare. Inte för att de är trötta utan för att berättelsen plötsligt får liv. I den sekunden blicken blir drömmande måste jag tystna och själv följa med. Det är då något mycket större gripit an lekens hjärterot.

Sagoinspelning i urskogen för Måndagsbarn.

Jag vill så gärna höra hennes tankar. Vad säger rävungen egentligen till henne? Vi har sökt ungens gryt och frågat grodan om råd, men jag ser att hon hör andra saker … När jag frågar min lilla skådespelerska vad rävungen säger berättar hon att rävmamman just fyllt hundra och därför farit till i himmelen. Och från molnen kommer ju ingen ned igen, säger hon och stryker rävungens päls. Jag förstår att berättelsen tagit sig egen väg. Vi matar rävungen med barr och kottar och nu får jag inte störa. Allt hon nånsin hört rullas ut till stora förklaringsmattor att kliva ut på. Leken ger redskap – tankemodeller att beträda. Sagorummets möjligheter. Stunden tillsammans ger henne en stabil möjlighet att provleka sanningshalten i begrepp som är alltför abstrakta för ny människor. – Livet och döden … – Föräldrar som kanske försvinner plötsligt och nån sorts himmel som Mormor talat om.

Sagoinspelning med barn är en balansgång mellan lek och verklighet.

När jag ser på bilderna efteråt blir jag alltid lika förbluffad. De är så mycket berättelser i varenda rörelse. Så mycket mer som händer när stillheten fått sitt klangrum. Stunden då barnet kan blomma och fantisera vidare utan störande dramatik. ”Tur jag har dig säger hon plötsligt. Tur jag har dig så jag får ha den här vackra frisyren. Men jag vill inte ropa på räven, för tänk om den kommer. Förresten finns det tjuvar i Sundsvall. Så man ska inte ropa när man har frisyr.”

Barnskådespelare i Tyresta Nationalpark.

Vi gör filmer till Måndagsbarn som så småningom kommer på min sajt med en liten pappteater på Youtube. Min egen barnkanal. Jag vill se datorn som ett tittskåp. Tror att jag med iPhone och Mac börjar jag hitta de redskap jag som barn kunde skapa underverk med. De behöver inte vara dyra och bombastiska föreställningar med svindyra manus med vuxenknåpade långa synopsis. De behöver bara var rum att kliva in i. Papper, sax, tejp och skuggspel i telefonens snabbredigerade bildspel. En sagoateljé i fickan. Mirakelmaskin. En äkta Sampo. Ja, tänk om jag faktiskt hittat en egen tittskåpsmaskin – en sorts nutida sagospelsteater. Barnen jag möter har redan börjat använda telefonen som aktivt redskap. Fickmanick för egna sagor.

Sagoinspelning Tyresta Nationalpark

Under 90-talet bedrev jag Malins Pappteater. En liten turnerande scenverksamhet för tultebarn och snorungar. Jag har givit bort alla kulisser till ett Montesoridagis för själva turnerandet är ett hårt slit. Totalt tvärtom själva skapandet och uppträdandet som är lätt och lyckligt. Men jobbet däremellan för att få turné på fötter är halt galet som verksamhet. Föreställningar ska marknadsföras, prövas och kontrakteras. Mycket telefon och mailande. På min tid fax. Jag var mästarinna på fax och mediakontakter och fick alla gig. För många faktiskt. Mötte publik dagar i ända, fick krama barn och skaka vuxenhänder. Ett bestyr som påverkar hjärnan. Man blir lätt skör av så många intensiva möten. Alla var så lyckliga. Jag kände att jag hade betydelse men sinnet klarar inte den uppmärksamheten. Svårast var då barn kröp upp i min famn och frågade om jag hade några barn för annars kunde jag få dem. Man måste möta och vara kärleksfull men samtidigt hård och professionell. Hu …. Dessutom ska dagisbaciller bemästras – influensor negligeras och utbrända kultursekreterade bemötas. – The show must go on!

När väl berättarturnéen är färdig ska man fakturera och fixa ömmande muskler, trasiga bilar och virrig panna. Kanske hitta sig en ny make om den gamla ramlat ur ruljansen. Jag var visserligen bra på att yrkesmässigt kulturarbeta och entreprenöra. Men nu vill nu skapa en annan plattform. Tror jag kan det. På ett annat vis. Något som inte finns som är lätt och snällt och möjligt. Tror jag bygger mig ett digitalt tittskåp bland molnen för de minsta.

Sagoinspelning Tyresta Nationalpark för Måndagsbarnkanalen

Jag har väldigt många sagor och funderar på att dra ut på lekstråt i naturen med landets alla utedagis som härförare. Får se vad framtiden bjuder. Naturen är viktig och jag vill att alla ska ut oftare. Barn måste få röra sig mer än de gör och själva leka sina sagor istället för att släpas genom dramatik gjord av vuxna. Vet inte hur det formas än. Men min folkloristiks nyfikenhet och pedagogiska vetgirighet har en scen att fylla. Jag bestämmer själv här bland molnen. Skönt!

Sagoinspelning går mot dagens slut.

– Kom så går vi ut och gör barnkanalen, säger hon och hämtar sin mantel. Vi kliver in bland stock och sten och hon väntar min berättarstart. Det råder en konflikt i mig att jag samtidigt skapar för barn. Men jag kan inte låta bli. Hela världen är så fylld av skatter, skogar av äventyr. Tänka alla himlar fyllda av mirakel. Jag blir inspirerad och vill berätta. Tänker att det som är naturligt måste vara till mänsklig nytta och fortsätter hitta på trots allt. Knasigast är att mitt i det här ömma skapandet kommer folk och stat och kräver politisk korrekthet. Men sagor har sina egna liv. Väsen som gör vad de själva vill. När de vill.

Sagoinspelning Tyrestaskogen för barnkanalen på www.malinstoryteller.com

Flickan går nu till dammen och frågar fiskarna om råd. Det är svårt att höra dem men hon strör granbarr på vattnet och förstår på så vis fiskars tungomål. Berättelser behöver inte våra börjar och slut. En lek är en dröm. Likaså ett barns äventyr. Det är vi som tvingar handlingen in i fällor med upp och nedgångar, spänning och stup. Det är dock pedagogiskt meningslöst. Bättre att lugna barnets hjärna. Låta dem kliva in i en värld utan handling. En plats med färg och form där man går från ena sidan till andra bara för man trivs med det. Utan syfte. På samma vis som träden rör sig i vinden. Jag tror ej på vårt handlingshetsande. Grubblar mycket på det. Den stillsamma leken och vilda rörelsen. Den introverta sagans möjligheter att rota sig i små människor och bli något helt annat än vi vuxna tänkt oss.

Sagoinspelning Tyresta för barnkanalen på www.malinstoryteller.com

I Feldenkrais som är en läkemetod för främst vuxna där man lär genom görande handlar det mest om att göra mindre för att komma längre. Bromsa, lugna, stilla. Jag tänker ofta på det med alla barns överhettade film och spelhjärnor idag. Det stillasittande barnet som knappt sett natten och blivit våt på en myr. Att jag undrar om man inte kan skapa andrum för våra minsta. Som en självklarhet. En lag för fantasins tillväxt och rons hjärta. Jag undrar hur den sortens sagor kan göras digitalt. Går det? Eller blir allt producerat en hets för sinnet oavsett?

Sagoinspelning med barn i urskogen.

Men när vi stod där ute, omslutna av urskogens stillhet brydde jag mig inte om dagens grubbel. Då var det bara rävens hostvrål, korpens krax och molnens swishande som hade betydelse. Inte vad det skulle bli av allt vi lekte. Jag har massor av film från gårdagen men bilderna berättar helt andra saker. Jag ser det nu. Sagan fick eget liv en gång till. En tyst berättelse oviktig att förtälja. Den skall bara genomlevas. Flickan ställde sig på berget och samlade sagor i skymningen. Jag hörde dem med. Och la mig vid hennes sida för att vila.

BOOM KRASCH BANG POÄNGER KÄNNS HELT ONÖDIGT STÖRANDE I BERÄTTANDETS MAGISKA RÖRELSE FRÅN HÄR TILL ANDRA VÄRLDAR. MINSTA RÖRELSE RÄCKER …

Sagoinspelning i Tyresta Nationalpark.

Fotograf och berättare Malin Skinnar som under 90-talet berättat för 43.000 barn o vuxna samt givit inspirationsdagar och föredrag i berättandets konst för landets många pedagoger, psykologer och bibliotekarier men som hoppade av.