Inlägg

Nyfikenhetens bigbang o nyårsnatten

Rymdkvinna vid sin tjur

Det är nyårsnatt. Jag kör från stad till stad i sökandet efter husbil. En boning på hjul som ska rymma mitt liv och alla mina drömmar. Lämnar västkusten via riksvägen mot Sörmland. Strax intill Kolmården exploderar himmelen i tusentals raketer. Det är midvinter och tolvslag.

Stannar och vevar ned rutan.  I mörkret ett fågelstreck. De paddlar med trötta vingar över himmelen.  Små och stora  fåglar i skrämda flockar lämnar  villatomternas raketbombardemang för att ta skydd i skogen. Men inte heller där är det tyst. Vid ett torp i fjärran ser jag raketer fläta stjärnor och måla planetkaskader över nejden. Jag funderar på lejonen inne på Kolmården. Undrar om skötarna vyssar dem genom natten.

Kör vidare. Tankarna fokuserade till en spjutspets. Jag är beredd. Inser att jag har möjligheten att styra min kosa varhelst jag vill. Klädd i dun och kängor far jag mellan husbilsförsäljare och tittar på än det ena mobila huset efter det andra. Jag vet inte vad jag ska ta fasta på? Stort litet, långt eller kort ekipage?

Men jag  har beslutat mig. Jag ska köpa en husbil och gå in som digital nomadlärling. Jag ska ge bort allt jag äger och se hur långt mina vingar bär utan fundament och proppade förråd. Pröva om det går. Jag vet att projekt tar tid. Allt tar tid. Liv är tid. Jag måste klä mig i utforskarens dräkt och ge mig av.

Ett gäng guldgrävare i nacken.

Jag har ingen aning om varken motorer eller karosser. Men jag vet att min kropp och mina sinnen vill något helt annat än det jag erfarit hittills. Måste prova nu för om ett haft sekel är jag definitivt död. Min kropp går i detta nu mot en nyfikenhetens big bang. Jag måste testa.

Vid tolvslaget får jag lite vånda och messar min första kärlek. Han svarar. Han med bergsbestigarhänder och snus. Förlist liksom jag i nyårsnatten.

När längteritual är avklarad kör jag vidare. Behöver plötsligt ingenting. Slapp tolvslag. Slapp önskningar. Slapp passion och förhoppning.  Är bara lyckligt lyft i hågen med äventyr till sinns.

Vi bor på en planet  men ramar in våra dagar i platta förklaringsmoduler som om vi inte skulle bo på den mest vidunderliga platsen i universum. Vi knallar och går, klagar på väder och köper dyra resor till en strandremsa på andra sidan jorden.  Studerar oss utbrända,  fertititetsfixar familjer, förhållandekärvar oss otrogna och går i parterapi.

Men jistanes … vi bor ju på ett klot i rymden! En snurrande boll mitt i alltet strax inunder månen. Skulle vi inte bara kunna gå ut och kyssas eller göra ett nyårsvrål istället. Mäta universum med rop och dansa rumba.  Känns verkligen inte som raketer, diagnoser, god jul, utbrändhet och fasta är det som möter existensens storhet – friheten att välja.

Rymdkvinna vid sin tjur

Hej på dig du, hur går det människa? Jag hör en röst intill mig men  inser att ingen finns där.  Den sista tiden, har jag besatt av iden att förändra min existens, inte umgåtts med någon.  Det är min mig, min själv som börjat babbla var gång jag sätter mig vid ratten.

Jag tittar ut i mörkret och häpnas över stjärnorna. Mängden. Så nära de är. Jag kör här mitt ibland dem.

Tror vi ställer oss till flockens tjänst och gastar nyårsönskningar för all slippa utforska. Liksom en oviktig galder slungas böner för framtiden istället för att strategiskt göra slag i saken. Högtider verka rama in vår existens så vi nöjer oss med vad vi har. Vissa skulle säga att de ger oss stadga i den ovisshet som livet medför. För mig ger de dock myror i sinnet.  Kan aldrig medverka.

Stannar bilen, tankar och kör vidare.

Jag målade under hela Rumänienresan.

Förändringar tar tid. Det sker ej av sig själv med ett löfte och skål. Utveckling är ingen önskan. Det är hårt slit och massa fällor. Det kräver strategi och delmål. Men framförallt tro på att det man känner inombords verkligen är värt att ta vara på.  Min bil går vidare genom natten. Passerar samhälle på samhälle. Tankarna hoppar mellan väglinjer och framtidsplaner.

En flicka gråter vid en lykstolpe.  Rastlösa natthingstar hänger utanför lokalen. En fight mellan askungen och hennes prins bromsas av klackförsedda valkyrior utanför Kimstad. Finns det ingen vuxen som säger henne att vi är fria att göra något helt annat och välja våra drömmar. Höjde musiken och körde vidare.

Att överleva livet

På radion musik som gör mig mjuk och tårögd. Stannar bilen. Pussar nyårsnatten och hälsar som ska rymma mina drömmar.

Nyårssmällarna har tystnat. Dansar med mig själv under himmelens päll.

Flickan och rävungen

Sagoinspelning med barn i urskogen.

jag grubblar på det skapade sagorummet

Skapandet i sig är en lek. Jag får följa med i det som händer samtidigt som jag berättar det manus barnet skådespelar. Hon härmar mig. Jag ger henne såväl repliker som sagoberättar handlingen. Efter en stund står hon stilla och ser in i skogen. Djupt försjunken. Tittar bort och rör sig i en inre värld. Vi leker mjukt och klär ut oss i skymningen. Kvällens saga handlar om en rävunge.

Grubblar mycket på det. Den stillsamma leken och vilda rörelsen. Den introverta sagans möjligheter att rota sig i små människor och bli något helt annat än vi vuxna tänkt oss.

Sagoinspelning i skogen.

När jag skapar med barn måste jag glidflyga. Följa uppvindar där de bär och snabbt bereda mig för grundstötning eller annan riktning. Det är som att leka fast jag för handlingen framåt. Det går en liten stund i taget. Sen tar fantasin över. Då är barn nästan som sömngångare. Inte för att de är trötta utan för att berättelsen plötsligt får liv. I den sekunden blicken blir drömmande måste jag tystna och själv följa med. Det är då något mycket större gripit an lekens hjärterot.

Sagoinspelning i urskogen för Måndagsbarn.

Jag vill så gärna höra hennes tankar. Vad säger rävungen egentligen till henne? Vi har sökt ungens gryt och frågat grodan om råd, men jag ser att hon hör andra saker … När jag frågar min lilla skådespelerska vad rävungen säger berättar hon att rävmamman just fyllt hundra och därför farit till i himmelen. Och från molnen kommer ju ingen ned igen, säger hon och stryker rävungens päls. Jag förstår att berättelsen tagit sig egen väg. Vi matar rävungen med barr och kottar och nu får jag inte störa. Allt hon nånsin hört rullas ut till stora förklaringsmattor att kliva ut på. Leken ger redskap – tankemodeller att beträda. Sagorummets möjligheter. Stunden tillsammans ger henne en stabil möjlighet att provleka sanningshalten i begrepp som är alltför abstrakta för ny människor. – Livet och döden … – Föräldrar som kanske försvinner plötsligt och nån sorts himmel som Mormor talat om.

Sagoinspelning med barn är en balansgång mellan lek och verklighet.

När jag ser på bilderna efteråt blir jag alltid lika förbluffad. De är så mycket berättelser i varenda rörelse. Så mycket mer som händer när stillheten fått sitt klangrum. Stunden då barnet kan blomma och fantisera vidare utan störande dramatik. ”Tur jag har dig säger hon plötsligt. Tur jag har dig så jag får ha den här vackra frisyren. Men jag vill inte ropa på räven, för tänk om den kommer. Förresten finns det tjuvar i Sundsvall. Så man ska inte ropa när man har frisyr.”

Barnskådespelare i Tyresta Nationalpark.

Vi gör filmer till Måndagsbarn som så småningom kommer på min sajt med en liten pappteater på Youtube. Min egen barnkanal. Jag vill se datorn som ett tittskåp. Tror att jag med iPhone och Mac börjar jag hitta de redskap jag som barn kunde skapa underverk med. De behöver inte vara dyra och bombastiska föreställningar med svindyra manus med vuxenknåpade långa synopsis. De behöver bara var rum att kliva in i. Papper, sax, tejp och skuggspel i telefonens snabbredigerade bildspel. En sagoateljé i fickan. Mirakelmaskin. En äkta Sampo. Ja, tänk om jag faktiskt hittat en egen tittskåpsmaskin – en sorts nutida sagospelsteater. Barnen jag möter har redan börjat använda telefonen som aktivt redskap. Fickmanick för egna sagor.

Sagoinspelning Tyresta Nationalpark

Under 90-talet bedrev jag Malins Pappteater. En liten turnerande scenverksamhet för tultebarn och snorungar. Jag har givit bort alla kulisser till ett Montesoridagis för själva turnerandet är ett hårt slit. Totalt tvärtom själva skapandet och uppträdandet som är lätt och lyckligt. Men jobbet däremellan för att få turné på fötter är halt galet som verksamhet. Föreställningar ska marknadsföras, prövas och kontrakteras. Mycket telefon och mailande. På min tid fax. Jag var mästarinna på fax och mediakontakter och fick alla gig. För många faktiskt. Mötte publik dagar i ända, fick krama barn och skaka vuxenhänder. Ett bestyr som påverkar hjärnan. Man blir lätt skör av så många intensiva möten. Alla var så lyckliga. Jag kände att jag hade betydelse men sinnet klarar inte den uppmärksamheten. Svårast var då barn kröp upp i min famn och frågade om jag hade några barn för annars kunde jag få dem. Man måste möta och vara kärleksfull men samtidigt hård och professionell. Hu …. Dessutom ska dagisbaciller bemästras – influensor negligeras och utbrända kultursekreterade bemötas. – The show must go on!

När väl berättarturnéen är färdig ska man fakturera och fixa ömmande muskler, trasiga bilar och virrig panna. Kanske hitta sig en ny make om den gamla ramlat ur ruljansen. Jag var visserligen bra på att yrkesmässigt kulturarbeta och entreprenöra. Men nu vill nu skapa en annan plattform. Tror jag kan det. På ett annat vis. Något som inte finns som är lätt och snällt och möjligt. Tror jag bygger mig ett digitalt tittskåp bland molnen för de minsta.

Sagoinspelning Tyresta Nationalpark för Måndagsbarnkanalen

Jag har väldigt många sagor och funderar på att dra ut på lekstråt i naturen med landets alla utedagis som härförare. Får se vad framtiden bjuder. Naturen är viktig och jag vill att alla ska ut oftare. Barn måste få röra sig mer än de gör och själva leka sina sagor istället för att släpas genom dramatik gjord av vuxna. Vet inte hur det formas än. Men min folkloristiks nyfikenhet och pedagogiska vetgirighet har en scen att fylla. Jag bestämmer själv här bland molnen. Skönt!

Sagoinspelning går mot dagens slut.

– Kom så går vi ut och gör barnkanalen, säger hon och hämtar sin mantel. Vi kliver in bland stock och sten och hon väntar min berättarstart. Det råder en konflikt i mig att jag samtidigt skapar för barn. Men jag kan inte låta bli. Hela världen är så fylld av skatter, skogar av äventyr. Tänka alla himlar fyllda av mirakel. Jag blir inspirerad och vill berätta. Tänker att det som är naturligt måste vara till mänsklig nytta och fortsätter hitta på trots allt. Knasigast är att mitt i det här ömma skapandet kommer folk och stat och kräver politisk korrekthet. Men sagor har sina egna liv. Väsen som gör vad de själva vill. När de vill.

Sagoinspelning Tyrestaskogen för barnkanalen på www.malinstoryteller.com

Flickan går nu till dammen och frågar fiskarna om råd. Det är svårt att höra dem men hon strör granbarr på vattnet och förstår på så vis fiskars tungomål. Berättelser behöver inte våra börjar och slut. En lek är en dröm. Likaså ett barns äventyr. Det är vi som tvingar handlingen in i fällor med upp och nedgångar, spänning och stup. Det är dock pedagogiskt meningslöst. Bättre att lugna barnets hjärna. Låta dem kliva in i en värld utan handling. En plats med färg och form där man går från ena sidan till andra bara för man trivs med det. Utan syfte. På samma vis som träden rör sig i vinden. Jag tror ej på vårt handlingshetsande. Grubblar mycket på det. Den stillsamma leken och vilda rörelsen. Den introverta sagans möjligheter att rota sig i små människor och bli något helt annat än vi vuxna tänkt oss.

Sagoinspelning Tyresta för barnkanalen på www.malinstoryteller.com

I Feldenkrais som är en läkemetod för främst vuxna där man lär genom görande handlar det mest om att göra mindre för att komma längre. Bromsa, lugna, stilla. Jag tänker ofta på det med alla barns överhettade film och spelhjärnor idag. Det stillasittande barnet som knappt sett natten och blivit våt på en myr. Att jag undrar om man inte kan skapa andrum för våra minsta. Som en självklarhet. En lag för fantasins tillväxt och rons hjärta. Jag undrar hur den sortens sagor kan göras digitalt. Går det? Eller blir allt producerat en hets för sinnet oavsett?

Sagoinspelning med barn i urskogen.

Men när vi stod där ute, omslutna av urskogens stillhet brydde jag mig inte om dagens grubbel. Då var det bara rävens hostvrål, korpens krax och molnens swishande som hade betydelse. Inte vad det skulle bli av allt vi lekte. Jag har massor av film från gårdagen men bilderna berättar helt andra saker. Jag ser det nu. Sagan fick eget liv en gång till. En tyst berättelse oviktig att förtälja. Den skall bara genomlevas. Flickan ställde sig på berget och samlade sagor i skymningen. Jag hörde dem med. Och la mig vid hennes sida för att vila.

BOOM KRASCH BANG POÄNGER KÄNNS HELT ONÖDIGT STÖRANDE I BERÄTTANDETS MAGISKA RÖRELSE FRÅN HÄR TILL ANDRA VÄRLDAR. MINSTA RÖRELSE RÄCKER …

Sagoinspelning i Tyresta Nationalpark.

Fotograf och berättare Malin Skinnar som under 90-talet berättat för 43.000 barn o vuxna samt givit inspirationsdagar och föredrag i berättandets konst för landets många pedagoger, psykologer och bibliotekarier men som hoppade av.