Inlägg

Själens spärrvakt och fulla skåp

Malin målar sagor och berättelser

Själens spärrvakt



Man bör kolla sin barometer ofta, ofta. Knacka på glaset å checka själens spärrvakt innan skåpen blir så fulla att man inte kommer vidare.  Jag undrar hur människor som aldrig röjer och dessutom shoppar egentligen klarar sig.

Malin målar sagor och berättelser

Jag är i punkåldern. Mildvild. Kastar. Rannsakar o välter. Har levt på jorden sen förra seklet. Så himla länge. Full av meningar, möten och passioner. Lastad med projekt och verktyg för att smida drömmar.

Jag ger bort allt men behåller visst. Spar det som är mitt jobb. Må få kosingen, maten och fixa farleden.

Skådespelare bland pappdockor

Min kreativitet är organiserad. Jag har skärmar, klämspots, verktygslådor och viss barnteatervärld kvar. Har kontor. Kan stämpla, stansa, tejpa, posta. Jag gör mina jobb. Får dem inte. Bygger själv och levererar. Är jobb. Kan kallas kulturentreprenör. Eller skapare.

Det var år av splittertid.. Stördes å det djupaste i mitt bo och kunde ej skörda varken sång eller bild. Jag har inget jobb att gå till. Jag är mitt verktyg. Själens spärrvakt är min penna, hjärna o pensel. Mina sånger är mitt skratt. Men jag stördes. Inte av kärlek eller familj utan av kommunal vimsig stadsutveckling. Men det är en annan historia.

Dalkullas alla möbler designade av Malin Skinnar

Men jag stördes. Kunde inte fokusera. Lyckades dock göra en bok och manus till en film. Men inte en enda sång. Rösten tog slut. Melodierna som ramlade ur fickor och promenader. De som trillade ur kroppen när jag diskade, sov eller såg vinden i träden – de försvann.

Tänker mycket på det. Hur jag påverkas av intryck som alltid blir uttryck. Inser det knasiga att  vilja ropa ut mina bulletiner varje dag. På facebook om det funkar annars via mess eller små föreställningar.  Går inte det så blir det flaskpost eller ristad sten. Tror det är människans lott… Viktigt.. fast man inte vet det just då det tasslas och gastas.

Matgrupp runt barbänken

Men som männniskotroende anser jag att driften att berätta är nedärvd. Att skvallra likaså, beklaga, kontakta, förmedla och predika. Allt är en  nedärvd överlevnadsgen och  viktig för balansen i den samlade genbanken.

Men facebook och iPad har dock förändrat mycket. Dessa otroliga uppfinningar har minskat mitt bruksutrymme. Dock brer jag ut mig överallt till dem som vill dela mina iakttagelser.

Jag är i punkåldern

Men inte behöver jag en härva sladdar. Heller inte en scen med spotlights eller en ateljé med massa färgburkar och möss. Behöver inte ens ett kontor. Kan egentligen jobba från ett cafe eller stup. Dansa med dagen…

Funderar nu på ekonimin. Den själsliga. Hur mycket livsinsats krävs för inkomst? Och vad ska man med sitt förvärv?

Vanmakt whiplash, försäkring

Ser alla teaterlådor från mina turnéer. Alla böcker från då jag forskade som besatt på Arktis och urfolk. Så mycket och så noggrant. – Kasta – skänka – återvinna –  posta. Ge till nån annan med för mycket ….

Jag undrar hur människor som aldrig röjer och som dessutom shoppar och till och med samlar egentligen klarar sig. Man får ju knappt plats med sina år ju fler de blir.

Ballongpojke med flyttlass. Teckning

Nu i röjpunkens tidevarv är jag väldigt glad att jag bor i min kropp redo att kasta loss och bryta upp. Arg med. På så mycket tidsslukande hål och samhällelig feghet. Allt blint blundande.

Rannsakar min tid och ska jag stå ut i detta inrutade lands likriktade mönster så måste jag chocka mig själv med äventyrslyckan. Vill inte tappa mina sånger igen. Måste va så fri så att inget kan rå på hur jag lyfter mina vingar eller när existensen.

Natt i ateljehusets verkstad.

Jag punkvältrar vidare och söker andra som inser att valet går  att göra.

Med ond rygg eller rörigt minne. Med sorgesjäl eller för stora åtaganden.

Man bör kolla sin barometer ofta, ofta. Knacka på glaset å checka själens spärrvakt innan skåpen blir så fulla att man inte kommer vidare.  Ålder ger överfulla lager såväl invändigt som utvändigt. De yttre är till absolut ingen nytta…

Malin målar sagor och berättelser
Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Avskaffa skrock och skräck

Målar i mitt hus framför brasan

Gå sin egen väg och bygga ateljé i tassemarken

Målar i mitt hus framför brasan

Återerövra natten – mina råd

En dag valde jag att leva. Det var år 2003.  Jag flyttade ut på landet, in under stjärnorna till en egen härd som var guld värd. Ett hemman med lång grusväg och 15 km till butiken. Det var i december och fickorna fyllda av sten. Det var en stor investering. Ett enormt projekt. Och mitt modigaste beslut.

Jag sökte ron under stjärnorna med stillhetens nyanser. Där var så fridfullt  att man kunde luta sig mot tystnaden. Närmsta grannar och faktiskt enda grannar bodde 500 meter bort. Sen bara underskön skog och en hare. Stenarna i fickan hade jag ifall banditer, bovar och galna tomtar skulle komma.

Mysigt i huset

Vuxenstrunt

Jag hade innan flytten insett att natten är det vackraste jag sett. Men jag var rädd förstås. Skräckslagen av allt fuffens vi vuxna berättar för varandra. Huset låg mitt i naturen långt från allt. Med jag ville vara i skogens famn.

Jag avskaffade omgående kvällspress o suggestiv tv. Rensade bort allt som släpar en genom skrämsel och onödig livsdramatik.  Jag sa åt obetänksamma vänner att lämna spökstrunt långt ifrån mitt hem.

En dag beslutades att det skulle bli vindkraftexloaterad skog runt de små torpen.

Jag byggde hus och möbler med hjälp av min far som lärde mig massor

När vänner kom med tvångsmässigt betonade tankar om mörkerfara och andar fick de istället gå ut barfota i svarta natten och bära korgar med doftande nyhuggen ved från vedboden. Nakna fötter bland löv och daggtuvor. Mjuka mullvadshögar och tuvor.

De fick lyssna till hur stormen och knakande trappen. Elda i spisen och se skuggor röra sig över väggen. Naturens undersköna skuggspel. Sova på långsoffan utan gardin och möta gryningen med vaken blick.

Malins snickrade bord

Lyckohem

Jag såg deras vånda och en del fnittrade hysteriskt om filmer de sett, yxor som slungats och historier de hört som fick nackhåren att darra. Men jag såg även deras glädje. Lusten att utforska mörkret då de slappna av och avstod lyxen att vara stadsfeg.

De såg ut som jag gjorde första tiden.  Gick ut bland stickor och strån och lyfte sin blick mot himmelen. Stilla i nattens mjuka rymd. Saliga över alltet.Fast besluten om att jag ville bebo klotet jag var satt till att bebo, valde jag att återerövra natten.  Deckarperversiteter och annat oknytt fick inte rum.

Matgrupp runt barbänken

Jag kunde bullra och slipa natten lång – ingen hörde – ingen stördes

Jag ville  göra stunden på jorden till min egen och tog över vardagsvärldens betraktelser från pådyvlad rädsla. Nyheter tog jag in via läst media och seriös radio.

Efter ett halvår var jag avvand vid vuxnas ekivoka lust att förknippa ensam med svag och mörker med magi. Jag bebodde min täppa och levde lycklig alla mina dar. Gav mig ut på jorden, kunnig och vaksam. Men aldrig mer ängslig.

Konstnären Malin Skinnars skulpturatelje

Jag bodde i Dalkulla Ängalängas famn till 2014

Jag ville bo med pinnar och kossor och kura skymning framför brasan.  I elva år bodde jag vid skogens slut utan grannar nära med den stora väldiga oändligt undersköna stjärnhimlen som en kupa över taket.

Men där hände inget av allt det folk matar sig fulla med via skräcklänkar och töntiga löp. Endast en fladdermus, några koltrastar och en hare hälsade på. Några vildsvin, en bäbis och en fårskock.

Teckningar målas i stugan

Det var ett aktivt val

Det knakade och tjöt, knirrade och brakade i huset då vinterstormen slet i taktiljor och bjälkelag.  Och när det blixtrade så man for in i väggen av tordönskrafter.

Jag råder alla som drömmer om annat än stan men vattnar ängslan med deckare att istället avskaffa skrock och skräck och krama kossor i flock. Då blir det bra medan man ändå lever.

Natt i ateljehusets verkstad.

Utanför hördes korna idissla om natten. Så himla fint.

Dalkullas alla möbler designade av Malin Skinnar

Mina bästa tips för att välja frihet

Jag råder alla som drömmer om annat än stan att sluta vattnar ängslan med deckare.  Avskaffa skrock och skräck och krama kossor i flock. Då blir det bra medan man ändå lever. Tids nog får vi blunda ändå.

Så hur blir man av med sin mörkrädsla? Man bestämmer sig för att leva och utforska livet istället för att fokusera på det som ändå inte finns. Verkligehen är vackrare än drömmen. Sanning starkare än fantasin.

Illustration varg och kurbits Malin Skinnar

Litet hus vid skogens slut under tindrande stjärnor.

Utanför hördes korna idissla om natten. Så himla fint.

Malin Skinnar www.malinstoryteller.com

Sångboken i mina händer

Sångboken klar

Lilla husbilsscenen, musikvideo och vidgat europa Det händer så mycket saker samtidigt. Allt jag kämpat med i evighet bär frukt på en gång. Den här digitala trädgården med min webbsida har blivit en plattform med husbilen som mötesplats. Bland molnen i rörelse verkar allt möjligt! Samtal och jam i mitt lilla kulturhus på fyra hjul […]