Snöbarn

SOV DU LILLA VIDEUNG

Lyssna länge, lyssna tyst, känn hur träden rör sig … Luta dig mot högsta furan, den tunna. Känn vinden svepa genom kronan.

Barn lyssnar på träd

vi väcker våren så gott det går – en sagolek av Zacharias Topelius år 1871

Videvisan eller Solskenets visa var faktiskt ett sagospel från 1800-talet. Zacharias Topelius skaldade, Alice Tegner tonsatte men det var långt, långt senare.
Zacharias Topelius var en av de första som författade verser och skådespel för barn i Norden. Han gjorde pjäser under namnet ”Vinterlek” och var väldigt noga med att akterna skulle just lekas och inte spelas. I scenanvisningen för tre lekande barn står det:
”Lekrummet föreställer en landsväg, som går genom en skog. Det är vårvinter, snön smälter och fåglarna sjunga.” Efter en stund tar solskenet en gren av videbusken, vaggar henne på sitt knä och sjunger en liten videvisa.

Om jag skulle vagga videbusken till liv? Jag vill försöka …

Sof, du lilla vide ung
Än så är det vinter
Än så sofva björk och ljung
Ros och hyacinter
Än så är det långt till vår
Innan rönn i blomma står
Sof, du lilla videung
Än så är det vinter”

Solskens öga ser på dig
Solskens famn dig vaggar
Snart blir grönt på skogens stig
Snart hvar blomma flaggar
Än en liten solskensbön
Vide liten blir så grön
Solskens öga ser dig
Solskens famn dig vaggar

Zachris / Sakari Topelius född 1818 på Kuddnäs gård i Nykarleby, Storfurstendömet Finland i Kejsardömet Ryssland, död 1898, var en finlandssvensk författare, historiker, tidningsman och poet. Han var professor i finsk, rysk och nordisk historia, tidningsredaktör, lyriker och författare av historiska romaner. Och rektor. Vilken man! Förunderligt hur olika livets lotter falla. Undrar över hans fru. Människan vid hans sida. Vi talar om livspussel och att vi inte ens hinner tvätta och svara på mail mellan buss och fjärrvärmda hus. Och de flesta av oss är inte ens rektorer.

Solskenet är en liten hvitklädd flicka med ljusröd duk eller slöja. Hon sitter på en klippa och äter bort snön rundt omkring sig. I handen bär hon en slända, på hvilken hon spinner rödt silke. Hon ser snäll ut och har mycket glada ögon. ”

Men Zacharias farfars fars dådkraft måste jag bara berätta om. Under de stora ofredsåren lyckades hans mamma Maria fly med honom och ett syskon till Muhos ödemarker. Älskar finska bygdenamn. Muhos ödemarker. Vem vill inte ha så vackra ortsnamn i sin nejd. Bara sättet att försöka säja M och U och H i ett ord är åldrigt urvackert. Men åter till Maria, mamman till Zacharias farfars far. Ryssarna hittade henne och kidnappade barnen framför näsan på modern. Så förfärligt. Sonen, alltså Zacharias farfars far som visst hette Kristoffer, fördes till Ryssland och togs om hand av en adelsman som råkade upptäcka barnets pianotalanger. Just sådana meningar undrar jag så mycket om. Hur upptäcks det och varför tog en herreman hand om honom och hur?

Bara sättet att försöka säja M och U och H i ett ord är åldrigt urvackert …

Snöbarn

Kristoffer slipades till pianist och fick uppträda för tsaren, men sen rymde han och fann sin mor Maria igen av en slump bykandes tvätt i Stockholm. – Detta är Zacharias familjehistoria. Klart han blev stark och otämjbar. Visste att den stig han väljer att beträda formulerar hans liv.
-Uppträda för tsaren… och hitta sin moder byka tvätt i Stockholm. – Var stod hon? – Vad hände då? – Vad sa tsaren och adelsmannen? Och hur rymde han till Sverige den lille? Det står något om inre syner och Gud men vet ej mer, bara att han fann sin mor igen. .

Visste att den stig han väljer att beträda formulerar hans liv …

Vårfrun och Rödluvan

Zacharias farfar var konstnär och hans far samlade de finska runosångerna och skrev den otroliga boken som inspirerade Elias Lönnrot att författa Finlands kulturskatt: Kalevalaeposet. Detta måste varit en familj full av iver att beskriva, förklara och fördjupa sig.
Pappans ordspråk ‘Ingen dag utan en rad – en ordentlig karl lever med pennan i hand’ ledde till att Zacharias redan som mycket liten manades att skriva små dagsnotiser.

Jag tror det är bra. Att formulera sin dag. Som facebook fungerar för vissa av oss. En flaskpost i alltet: här är jag!

Jag berusas av Kalevalas samlade verk. Skulle vi missat dem om Zacharias hängivne fader inte tecknat ned dem i en tid då folklorens hesa stämma premierades. Som på Grönland där endast prästen kunde skriva, utbildad i Lund långt från Inuiters leverne. Vems legender är det vi förtäljer när vi går folkvägen. Den traditionella? Nedtecknaren, tolkaren eller historiens röst? Vaggvisorna i skogen och sagospel från Österbottens nejder. En visa vi alla kan om en liten videunge. Vad skulle vi varit utan spåren, leken och det vi kallar historia. Tänk om idet nu är jag som snedställer sanningar, råkar vända på begreppen, fatta fel och fara åt fanders. Vems historia för jag vidare då. Hur tolkar du? Hamnar jag i finkan för brott mot förtäljerilagen? Vet ej. Bara förundras av berättelsen om en man som regisserade sagospel i skogar för tulteungar just när svälten rasade som värst i Norden. Att det fanns människor med sådan extrakraft.

Sov du lilla videung – än så är det vinter …

Is lyfts ur bäcken

Jag har läst den finska historien ur finskt perspektiv. Den är annorlunda än vår svenska. Totalt annorlunda. Lägger små bitar till kunskapssamlingen och får efter hand mer och mer struktur på vår egen självbild. Låter sången leda mig kors och tvärs. Finns för mycket att lära om allt det jordiska för att få överblick. Får dyka in där det går. Nu var det en liten barnvisa som drog mig ut på villospår, som förklarade väldigt många lösryckta tåtar ur en värld vi alla kan sjunga … Iallafall den första raden. All forskning, vad byggde den på? Vad vet vi idag om skildringar från när och fjärran? Ur vems familjeskrin kommer orden, med vilken kraft uttalas berättelsen om livet? Det är verkligen en hårsmån från icke existens allt uppkommer. Jag, du, vi. Ett ögonblick av kärlek, ett möte, kanske tvång. En födsel. Alla dagar vi kunde dött. Inte ens fötts. Och en av oss skola berätta. Bära penna som en karl och skriva varje dag. Men ur vems källa dricker vi vår sanning.

Malin Storyteller Logo

Den som berättar anlägger historiens vingslag, oavsett bevis, eller arkeologiska fynd. Ovetandes mäktig, är den som med skaldens palett, kunnat formulerat folkets självbild. Berättarens allsmäktiga möjlighet.